Kumiko, The Treasure Hunter (2014)

Efter en otydlig Northern soul hade vi en mustig lunch på TGIF eftersom det var fullt och stökigt på Vapiano. För mig blev det en trippelköttburgare, för Cecilia bredvid blev det vegetariskt med strips. Därefter tog vi oss ut till den för Filmfestivalen nya biografen Reflexen i Kärrtorp. Filmsalen var minst sagt annorlunda. Högt i tak. Gammal industrilokal? Påminde mig om aulan i skolan där det visades film när jag var liten. Stolarna var hårdare än de på Park vilket måste vara något slags rekord bara det.

Väl framme var det inga problem med köer eller sånt, det var ont om folk där. Vi satte oss på första raden då det verkade vara obetydligt bättre om benutrymme där. Fick en trevlig granne till höger. "Hej". "Hej". Det visade sig vara filmspanarkompisen Carls fru, Jennifer. Jag hade inte träffat henne tidigare så jag visste inte vem hon var förrän efter visningen då ingen i gruppen av socialt "begåvade" filmnördar brydde sig om att introducera oss när hon satte sig vid oss.

Filmfestivalens text om filmen, som var i princip det enda jag hade att gå på när jag valde filmer för filmspanardagen, lyder:

När Kumiko kommer över en sliten VHS-kopia av Fargo och ser Steve Buscemi gräva ner en väska med pengar i snön lämnar hon genast sin tråna Tokyo-lägenhet för att ge sig iväg på skattjakt i Amerika, med filmscenerna som enda referens för var hon ska leta. David och Nathan Zellner har gjort en urban legend till sorgligt humoristisk saga om sökandet efter ett meningsfullt liv.

Jag fick uppfattningen att detta skulle vara en quirky comedy i samma genre som den lysande Lars and the real girl. Men icke. Det var inte en sådan American Independent.

Filmen är istället rejält sorglig och mörk som satan. Den handlar om Kumiko som åker till norra Minnesota för att leta efter skatten hon sett grävas ner i filmen Fargo. Det som skulle kunna vara en underfundig och lite galen komedi om en egensinnig skämtare var allt annat än det. Kumiko är asocial och så avstängd från omvärlden att hon inte orkar träffa människor, gamla vänner eller nya bekantskaper. Hon har uppenbarligen stora problem med sin mors krav på att hon ska gifta sig och börja producera fler japanare. För mig är det mycket tydligt att hon är så djupt deprimerad att man knappast kan anklaga henne att vara en ond person. Inte ens då hon springer från en taxi utan att betala för färden.

Senare på kvällen när jag träffade på Britta, Johan, Marie och Johan pratade vi lite om Kumiko. Runis hade en bra liknelse: Kaffe smakar inte gott om man tror att man hade beställt te. Just så är det. Smakar inte gott då.

För mig var det det som gjorde denna filmupplevelse lite knasig. Förväntningarna slog slint. Fast med några dagars eftertanke så tycker jag att den är ganska bra, men mina initiala känslor var inte positiva. Den är så sorglig och de känslorna har visat hänga sig kvar längre än förväntat. Jag får nog jacka upp betyget ett snäpp.

Ibland blir man innerligt trött på filmer som ska förklara allt övertydligt, filmer som inte litar på att åskådaren kan tänka själv. Kumiko-filmen lider av motsatsen. Den förklarar för lite. Vi får ingen back story på Kumiko, vilket är helt ok, men vi fick heller inte speciellt mycket att arbeta med från det vi fick se under filmen. Vi får själva gissa vad den första scenen på stranden betydde. Scenen då hon är ute på skattjakt och hittar videobandet. Var det hon själv som lagt den "banan" för sig, eller hade hon fått skattkartan av någon annan och i så fall vem? Hennes far?

Slutet är också lika svart som färgen på hennes fina lockiga hår. En lite kulle i snön.

Usch, jag satsade på en komedi för mina filmspanarvänner och fick en becksvart film om en deprimerad och hjälplös person i total desperation som varken klarar sig själv, eller klarar sig. En film som livet? Yeah, right. Men inte just denna dagen då jag valt filmerna! Damn it.

Efter visningen tog gänget som var kvar en fika på Espresso House uppe vid Stureplan. Det noterbara var att personalen var snorkig och mycket otrevlig samt en intressant och uppiggande diskussion om Kumiko från filmen vi just sett. Några i gruppen såg henne som en ond person! De såg bara hennes "onda" gärningar. Det var tydligt att dessa kritiker inte gillade filmen för att de inte gillade karaktären, och detta framkom både i samtalet och medelst sociala nätverk! Misstänker att ni kan läsa mer om detta i andra revyer... I vilket fall tyckte nog både jag och några till att hon knappast kunde definieras som ond, och än mindre att filmen blev dålig för just det. Om något blev ju filmen starkare pga denna karaktär. Ska bli intressant att se vad fôlket tycker om lördagens sista film Nightcrawler (revy imorgon). Om en films värde ska relateras till hur sympatisk huvudpersonen är, borde Jake Gyllenhaal och Nightcrawler inte kunna kravla upp sig från en etta ens.

Jag ger Kumiko, the treasure hunter tre tunnor med regnvatten av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Övriga texter om filmen:
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)

Pacific Rim (2013)

Haven't you heard Mr. Beckett? The world is coming to an end. So where would you rather die? Here? or in a Jaeger!

Jag hade hört denna film nämnas på podden. Jag hade hört den omtalas på träffarna. Markus och andra hade höjt förväntningarna över alla ribbor som fanns att få tag på. Jag önskade så att jag skulle gilla det jag såg. Jag ville ju verkligen gilla denna film! Ville ju.

Jag var psyched inför att se den. Inte tillräckligt mycket för att pallra mig iväg till bion, men väl hemma i filmrummet med BR... Jag vet inte riktigt vad jag hoppats på. Kanske en actiondängare med glimten i ögat, ni vet den typ av film som Joss är så bra på. Med en massa roliga och ibland smarta referenser. Kanske en mashup av olika filmgenrer. Vad fick jag? Stora monster och lika stora robotar.

Och visst var det häftigt med stora robotar. Och som jag kämpade med att gilla det jag såg. Men ack, efter nyhetens behag lagt sig återstår som vanligt bara story och karaktärer och de var tyvärr ganska näringslösa, ja faktiskt till och med usla. Usla var dock inte alla effekter eller filmens production value. Nej då, det är ett bra hantverk. Men vad hjälper det när vi har trista huvudpersoner och en hjärndöd story. Var är alla roliga element? Var är the stakes? Var är de riktiga actionscenerna?

Jag förstår mycket väl att detta inte är en film som ska analyseras utan bara upplevas. Och om man inte känner att detta är bra in i benmärgen som Fiffi eller Markus så är nog hoppet förlorat. Men med risk för spott och spe har jag ändå någon synpunkt på den orimliga storyn. Jag kan köpa vilka fantasy-filmer som helst så länge filmen håller sig inom de "lagar och regler" som gäller för den värld som filmen utspelas i. De gjorde sig besväret att försöka förklara varför the Jaeger program var på undantag men jag köpte inte det för en sekund. Jag undrade var amerikanska, ryska eller kinesiska arméerna var. Varför inte jacka upp actioninnehållet i en film som denna? Om det kommer monster till jorden från en öppning in mot helvetet kan man tänka sig att mänskligheten skulle använda sig av allt de hade för att värja sig. Även om detta bara är ett actionspektakel gjort för att få visa stora monster och stora robotar så skulle det kunnat bli så mycket bättre med lite bättre idéer bakom filmen. Jag älskar tillräckligt många filmer inom genren "overkligt" så att jag vet att det går att göra. Som det blev nu gav detta mig intet.

Ok, granted, filmen hade säkert varit mer visuellt påträngande om jag sett den på stor duk.

Är inte Burn Gorman som spelar Gottlieb otäckt lik Joseph Gordon-Levitt? Är de samma person till och med?

Filmen hade en scen som var bra. Den hade an annan aura än resten av filmen. Det var en scen med den lilla japanska tjejen när hon var liten och gömde sig från ett monster.

Charlie Hunnam var väl ändå totalt menlös i rollen som hjälten?

Jag ger Pacific rim två tunna manusidéer av fem möjliga.

Betyg: 2/5