Like Someone In Love (2012)

Vissa filmer inbjuder till en andra tittning. Filmer som kräver ett visst tankearbete för att du som åskådare ska förstå vad den vill visa. Det finns flera kända sådana filmer, ta tex trion Fight Club, Mulholland Drive och Donnie Darko, alla filmer som betyder något helt annat andra gången du ser dem jämfört den första. Iranske filmmakaren Abbas Kiarostami gjorde den fantastiska filmen Certified copy härom året som är precis likadan. Karaktärernas relation var huvudperson i den filmen och mer hände under ytan än ovanpå densamma. Filmen fick mig som åskådare att tänka, förstå och förundras. Nu har hans uppföljare till Certified copy kommit och den utspelas i Tokyo. Detta var den fjortonde filmen jag såg på årets filmfest och jag såg den med Fiffi.

Javisst, den är långsam och det händer inte så mycket. Den unga Akiko finansierar sina universitetsstudier som prostituerad. En dag får hon ett samtal från sin mormor som vill komma till Tokyo över dagen och träffa henne, prata med henne. Mormorn har fått syn på ett flygblad med reklam för glädjeflickor och flickan på bilden är så lik Akiko... Samtidigt övertalas hon istället att åka ut till en kund, Takashi, en äldre herre i förorten till storstan. Takashi visar sig vara en pensionerad författare och lärare på universitetet som Akiko går på. Hans motiv till mötet är höjt i dunkel.

Detta är en film om vanliga människor, vanligt söndriga människor. Akiko har en svartsjuk och våldsam pojkvän som vill gifta sig med henne. För då kan han äga henne, och hon "kan inte" ljuga för honom mer. Hon är uppenbarligen trött på sin pojkvän och verkar inte alls sugen på att bli hans. Istället låter hon sig ägas för stunden av sina kunder?

Man får också känslan av att hon har brutit med sin familj. Varför kommer inte hennes mor? Varför kommer hennes mormor istället? Varför beslutar Akiko sig för att inte möta sin mormor? I en av filmens starkaste scener åker Akiko i taxin runt rondellen utanför tågstationen två fulla varv medan hon studerar den gamla damen som står och väntar på henne under statyn. Så nära. Men så långt borta?

Varför har den gamle mannen velat träffa Akiko? Det antyds flera gånger att Akiko är så lik hans dotterdotter. Och det verkar som att han bara vill bjuda henne på middag, han gör aldrig några närmanden. Istället frågar han henne om hennes studier och ger råd om hennes förhållande. Han till och med skjutsar henne till skolan dagen efter hon sovit ut i hans lägenhet. Som om han var hennes morfar. Grannen tror att Akiko är dotterdottern och verkar överraskad av att se henne eftersom något hemskt hänt för länge sedan.

Både Akiko och den gamle mannen söker kontakter i en värld där de är svåra att nå. Varför har Abbas döpt filmen till "Like someone in love"? Visst det är namnet på den grymma jazzsången som spelas i mitten av filmen (Ella?). Men filmens titel betyder så mycket mer än en bra låt.

Exalterande film. Denna var ännu mer dold än Certified copy. Denna var dock för seg. Jag satt hela filmen och sökte efter Abbas vinkling på filmen. Vad var det som han beskriver framför näsan på oss, som vi inte fångar, tänkte jag. I efterehandlingen blev skuggspelet mer och mer tydligt. Men denna gång blev det lite för svårt.

Skådespelarna var mycket bra och dialogen var naturlig. Rin Takanashi var otroligt fascinerande i rollen som Akiko. Här visar hon upp ett mycket naturligt och "understated" skådespeleri. Hon var också med i den skruvade Isn't anyone alive där både stil och dialog var helt annorlunda. Mer om den i en denna revy.

Jag har insett att jag är en sucker för japansk film. Jag älskar atmosfärerna, storstadsmiljöerna, språket och de vackra människorna. Det kanske bara är ett tecken på bra film, men jag gillar även de sämre filmerna lite mer än jag borde... Like someone in love är en film som växt sedan vi såg den. Jag börjar gilla den mer och mer. Var ska det sluta?

Jag ger Like someone in love tre räksoppor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

 

Isn't Anyone Alive (2012)

Will not the Americans come?

Första lördagen på filmfesten var också november månads Filmspanarträff. Vi skulle se hela tre filmer tillsammans under dagen och de flesta var med redan på denna den första filmen som visades kl 12. Det skulle visa sig att dagens tre filmer hade ett gemensamt tema - mycket oklar handling. Detta var den tredje filmen jag såg på årets fest.

Isn't anyone alive är en galen japanare. Den är absurd och det är bara att glömma att försöka förstå vad som händer. Filmen utspelas på ett Universitet med tillhörande sjukhus i Japan i nutid. Vi får följa en hel drös av universitetsstuderande, några i sjukhuspersonalen och lite annat folk. En efter en dör de oförklarligt, allt som oftast genom kvävning under fysisk smärta i magtrakten. Dödsfallen förklaras aldrig. En antydan ges då studenterna diskuterar en urban myth om hemliga experiment i sjukhusets källare som utförts av CIA (vilka annars?).

Det tar ett tag att komma in i filmen. Dialogen är lite styltig och inte helt naturlig. Många scener är absurda, men inte så absurda att det är uppenbart inledningsvis. Det är något som skaver i hela filmen. Men med tanke på att detta är en film som gjorts året efter både tsunami och kärnkraftskatastrof i Japan är det kanske inte så konstigt längre. Folk har ju de facto dött som flugor runt de överlevande...

Filmens styrka är just dess absurda scener. Scenen på fiket med Katsufumi och hans trolovade Ryoko (för övrigt spelad av Rin Takanashi från Like someone in love) samt den gravida älskarinnan Kaori var en hysterisk scen. En annan rolig en var den när Enari, Andore och Eiko tränade på sin dans för uppträdande på Ryoko's bröllop. Mycket underhållande. Till sist gillade jag dialogen om vikten att bestämma sig för vad man vill säga som sina sista ord innan man dör. Hint: det ska inte vara för långt så att man aldrig hinner få fram det viktiga innan det är för sent...

Eftersom jag personligen är svag för japanska filmer fick jag ut en del. Språket är för lustigt, och nästan alla som är med i filmen är vackra. De såg så oskyldiga ut. Även om karaktärerna i denna film var mycket äldre än barnen i klassikern Battle Royale kom jag ändå att tänka på den lite när jag såg en efter en bara dö, till synes meningslöst.

Under i princip hela filmen, mellan fnissen över de överdrivna eller dråpliga scenerna vi bevittnade, satt jag och tänkte på två saker. Hur ska de förklara allt detta i slutet av filmen? Samt, vem om någon kommer överleva längst? Den första frågan besvarades inte över huvud taget. En av karaktärerna trodde att det var bara människor som dog, men i slutet såg vi en flock fåglar dö och falla handlöst ner mot marken. Precis som vi ser ett flygplan helt plötsligt dyka rakt mer mot sin katastrof. Den andra frågan besvarades dock.

Jag hade önskat att filmen hade haft mer "handling". Jag hade önskat att den hade givit oss mer i slutet. Det hade kunnat ge den en tyngd som den nu saknar. Istället blev det bara en bitvis underhållande men slutgiltigen konstig film.

Jag ger Isn't anyone alive två dödskamper av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Rin Takanashi i rollen som Ryoko

Kolla in vad några av de övriga Filmspanarna har skrivit om filmen:

Jessica

Sofia