Hitchcock/Truffaut (2015)

Dokumentären Hitchcock/Truffaut är som hand i handsken för oss filmälskare. Den franske filmmakaren Francois Truffaut var ett stort fan av Alfred Hitchcock. Precis som alla friska filmälskare är. I mitten av sextiotalet inviterade han Hitchcock till en långintervju över en vecka. Det blev ett bra samtal och allt filmatiserades. Truffaut släppte också en stor magnifik intervjubok från sessionerna, en bok som anses ett måste för oss filmentusiaster.



2015 gjordes denna dokumentär av Kent Jones. Vi får se en massa klipp fån intervjuerna plus flera (väldigt) kända regissörer som uttalar sig om de två. Detta sker i det högst ordinära "talking heads"-formatet. Vi ser personen som talar sittandes i en stol eller på sin höjd en soffa. Ansikten som syns är Wes Anderson, David Fincher, Mr. Scorsese, Olivier Assayas, Richar Linklater med flera.

Dokumentären nämner flera av Truffauts filmer, som Jules and Jim och The 400 blows, men den fokuserar trots allt mest på Hitchs filmer. Dokumentären kan ses som en teaser av boken då vi inte får följa med på några närmare analyser av filmerna. Man skrapar lite på ytan och antyder att boken går in mer i detalj. Hela dokumentären skulle kunna ses som en reklamfilm för boken... Japp, jag har beställt ett ex av boken själv!



Vid kommande Hichcock-maraton kommer jag läsa om filmerna och följa herrarnas samtal om dem. Jag har sett en del Hitchcock förstås men det känns alltid som att man sett för lite. Jag behöver ta mig an hans viktigaste filmer på ett seriöst sätt känns det som och jag skönjer ett nytt bloggprojekt vid horisonten.

Allt som allt var det en intressant dokumentär om än icke spektakulär. Den gav mig mersmak av att se Hitchcock-filmer så jag antar att dess primära syfte uppfylldes i alla fall!

Betyg: 3/5

Jules et Jim (1962)

Bisarr film! Jag hade ganska låga förväntningar på Jules et Jim då man hör att den nya franska vågen kan vara nog så utmanande för våra kontemporära hjärnor, men det var en film jag ville se då jag hört om den i flera sammanhang. Jag trodde att det skulle vara ett romantiskt drama om två män och en kvinna och så långt var det väl rätt. Men ack, jag hade en helt felaktig bild av vad jag skulle få se. Filmen bygger på en semiautubiografisk roman av Henri-Pierre Roché och filmad av franska nya vågen-legendaren Francois Truffaut. Filmen andas dock tillräckligt mycket fiction för att inte helt falla i BOATS-fällan.

Filmen utspelas under ca 25 år från åren före första världskriget till året före det andra världskriget drar igång. Jules är en österrikare som bli kompis med Jim, fransmannen. De lever som bohemer i Paris i ett ungdomligt lättsamt liv där diskussioner om poesi och litteratur ter sig vara det viktigaste i livet. De båda söker efter kvinnan med stort K utan att finna henne tills Catherine dyker upp. Därefter utspelas ett långt triangeldrama. Jules gifter sig med Catherine men de glömmer inte gemenskapen de tre hade. Varken ett världskrig eller en kvinna kan komma emellan Jules och Jim. Deras vänskap överlever allt. Nästan.

Klassisk scen

Detta är en mycket fascinerande film. Den blandar och ger rent poetiskt och filmtekniskt. Handburen kamera, stillbilder, frame freeze, journalfilm och en massa annat. Jag såg att Jules et Jim jämfördes med Citizen Kane i detta avseende och jag ser de likheterna jag med.

Precis före Catherine hoppar i Seine

Men allra mest är historien pockande och fantasieggande. Karaktärernas triangeldrama spelas ut tvärt om vad man förväntar sig. De två männen hugger inte varandra i ryggen över kvinnan, det utvecklas snarare organiskt där Catherine först är med en av dem och sedan glider över till den andre och sen tillbaka till den förste och så vidare. Det är som en önskebild sprungen ur frihetstankarna och flummet från flower power-eran. Ingen verkar bli skadad av cirkusen heller. Catherine är öppen med att hon inte är så mycket för monogami och de båda männer vill hellre ha henne i sitt liv än inte, och står då ut med en hel del (så att säga). Catherine har flera andra älskare på sidan också för den delen. Catherines motto i filmen...
Catherine: At least one party in a couple should be faithful. The other party.

Man kan  föreställa sig hur man själv skulle reagera i en situation som vännerna befinner sig i. Det skulle vara mycket besynnerligt och inte acceptabelt alls. Jag har svårt att se denna relation som bra. Jag tror att det är en idealiserad bild av en ouppnåelig nivå av vänskap. På en kulturresa upptäcker Jules och Jim tillsamms en fantastisk vacker staty av ett kvinnoansikte. När de senare träffar Catherine för första gånger ser de att hon är otroligt lik den gamla statyn. Jag får en känsla av att Catherine vid sidan av en person också står för något, en bild av ett gudomligt väsen nästan. De två männen beter sig inte riktigt normalt i hennes närhet i alla fall. Är hon en gudinna? En lättjefull och ond gudinna?

Filmen har en berättarröst som med en torr röst och ofta med en underfundig humor leder oss åskådare vidare i handlingen. När det står klart att Catherine ska gifta sig med Jim och Jules drogs sig undan säger rösten:
The rest of the hive sensed confusedly that Jim had lost favor with its queen. It was natural he should leave.

Catherine är egensinnig, ganska vacker, charmig, stark, spirituell och en massa andra bra saker. Hon är på pappret en kvinna som jag tror många män skulle vilja ha, men som lika många män skulle bli galna av att leva med. Hennes karaktär är så komplex då hon också är nyckfull, otålig, otrogen och egoistisk. Hon liknas mellan raderna som en Drottning som lever sitt liv till det fullaste, ointresserad av alla offer hon skördar längs vägen.

Jules och Jim försöker enträget återuppliva ungdomens frihet och öppenhet efter att de blivit separerade av ett världskrig, ett giftermål och tillhörande barn. Jag önskar att de hade kunnat få lyckas bättre.

Avslutar med ett citat från filmens regissör!
Truffaut: "I begin a film believing it will be amusing -- and along the way I notice that only sadness can save it."

Denna film är nära den upphöjda femman. Jag ger Jules et Jim fyra "female viles" av fem möjliga.

Betyg: 4/5
 
Roger Ebert har skrivit om filmen, se här.

Idag tar sig Movies-Noir in under huden på Paul Newman.

Första mötet