Wild (2014)

Vissa filmer talar rakt in i ens hjärta. "Wild" är en sådan film för mig.

Exakt vad det är som triggade djupa känslor hos mig är oklart. På ytan är denna film närbesläktad med filmer som "Tracks" och i lite mindre skala "Into the wild". Jag fann dock "Wild" som klart bättre de två. Det är en film som triggar mina drömmar, min längtan och min fantasi. Filmen följer Cheryl på en flera månader lång hiking längs Pacific Crest Trail i västra USA. Under filmens gång får vi via flashbacks se vad som hänt henne i livet. Hon återtar sitt liv genom att gå en bit. Under promenaden träffar hon en massa goda, hederliga, "decent people" och jag får i de partierna starka vibbar av Lynch's film "The straight story". Cheryl träffar dock inte bara snälla folk, hon har det lite mer äventyrligt ibland också.

Under filmens gång inser jag att detta måste vara baserat på en verklig historia och så är fallet. Denna BOATS är dock lyckligtvis ett av få undantag som bekräftar regeln att BOATS är tråkiga skitfilmer! Nejdå, jag bugar och bockar. Detta är en BOATS och jag gillar den! Det kan förefalla lite konstigt att jag blev så positivt överraskad av detta, speciellt som att den underliggande historien inte är speciellt speciell. Det är helt enkelt så att filmen är bra gjord, bra spelad, har suverän musik och är bra klippt. En kort bit in i filmen tappade jag koncentrationen för en kort stund (middagsscenen) men i övrigt satt jag som klistrad vid duken.

Reese Witherspoon spelar Cheryl Strayed. Hon är bra och framför allt dedikerad till historiens huvudkaraktär. Det är nog mest hennes kommittent till karaktären som imponerar. I övrigt sköter sig alla skådespelare bra. Laura Dern som Cheryls mor är en glad pingla och funkar bra i filmen. Tycker dock inte att hennes roll var speciellt utmanande. Witherspoons roll måste däremot varit både mentalt och fysiskt utmärglande. She did all the walking in the movie!

Är det Cheryl gjorde  det enda rätta? Finner man sig själv om man tar en lång promenad? Hur lång i så fall. PCT är enligt Wikipedia 4286 kilometer. Det är långt. Om man går 25 km per dag blir det över ett halvår. Cheryl gick kanske inte hela leden... Det verkade som att hon var ute cirka 4 månader. Vad var det för skomärke hon hade? I fåfängan hade hon ju köpt för små kängor och hennes fötter blev misshandlade. Det kom blod ur fötterna. I filmen fick hon ett tips från en veteran om att det bara var att ringa skofirman och så skickade de henne ett par större kängor helt gratis. Sådana företag gillar vi.

Jag älskade denna film och den är en het kandidat till topplistan för 2014. Jag ger "Wild " fyra sorgearbeten av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Obvious Child (2014)

"Obvious child" är en indiefilm om en ung kvinnlig komiker med relationsbekymmer i the Big Apple. Hon bor i Brooklyn, för där bor alla hipsters nu för tiden som det verkar. Huvudpersonen Donna Stern spelas av Jenny Slate känd från "Saturday Night Live" samt en massa andra tv-serier. Hon hyllas för denna roll och jag hörde om filmen i en pod där de listade de bästa filmerna från 2014. Filmen är en svart romantisk komedi som tar lite oortodoxa vägar för att komma i mål. Eller vart den nu hamnar till slut. Nerven i filmen handlar i alla fall om en dumpning, en nedgång i självömkan och en oönskad graviditet.

Jag måste hålla med poddkillarna på /Filmcast att Jenny Slate är mycket charmig. Och detta är en supergullig film. Men jag fick inte samma wow-känsla som de uppenbarligen fick. Detta var mer en lite småputtrigt mysig film. Den är dock bättre än en liknande films om gick på filmfesten i höstas - "Appropriate behaviour". Båda filmerna har stark dialog som ibland blir "dirty". Pryda tittare göre sig icke besväret.

Stalker mode

Gillar man Brooklyn-miljön, som jag gör, är detta en bra film. Jag kan tänka mig att man skulle kunna jämföra regissören Gillian Robespierre med Woody Allen, men med en kvinnans perspektiv då. Innehållet i "Obvious child" är mer "kvinnligt" än vad Woody brukar leverera skulle jag säga. Nu är det en neurotisk tjej istället för en neurotisk man. Donnas underbara pappa spelas av "Spin City"-favoriten Richard Kind. Ett plus! Fasen vad bra "Spin City" var (med MJF)...

I vilket fall är detta en film som ni som gillar genren, dialogdriven dramakomedi, gärna kan ge en chans. Det är bra att få rätten att välja! Jag ger "Obvious child" tre val av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Crystal Fairy (2013)

Michael Cera var en av de mest uppfriskande inslagen i den lustiga filmen This is the end (revy kommer efter jag avhandlat Filmfesten klart). När jag i programmet hittade en chilensk road movie med Michael Cera i huvudrollen på jakt efter en kaktus som man kan koka hallucinerande droger på tänkte jag direkt på This is the end. Jag vill se Michael Cera knarkad och galen igen.

Fick jag se detta i filmen Crystal fairy? Både ja och nej. Vårt glada gäng som hänger med på bilturen drogar ner sig lite men de är långt ifrån så stygga som Cera är i den andra filmen. I denna film är de snälla mot varandra. Inte exakt hela tiden, men filmen har en genuint sympatisk feeling.

Road trip!

Cera spelar Jamie, en amerikansk turist på knarkresa till Chile. Han ska slå följe med sin kompis Champa och dennes två bröder på en biltur ut till en avlägsen kuststräcka. På resan söker de efter San Pedro-kaktusen. Man kan nämligen koka meskalin på dess skal.

Så nära, men så långt bort

Kvällen före avfärd träffar Jamie Crystal fairy, en free spirit, en komplex ung kvinna med orakade armhålor. Eller, mer korrekt beskrivet, orakad lite överallt. Hon hänger med pojkarna på resan till Jamie's förtret. Han bjöd i och för sig in henne, men han trodde inte att hon skulle hänga på.

Jamie och Crystal Fairy

Inledningsvis är Crystal Fairy lite udda och hon gör pojkarna obekväma. Det är inte var dag de har en spritt naken amerikanska gåendes omkring i hotellrummet. Men allt eftersom de lär känna varandra börjar gruppen komma sig mer och mer samman. Filmen utvecklas på samma sätt. Den är ganska vimpsig, oskarp och inte speciellt bra i inledningen. Men allt eftersom blir den varmare och varmare och till slut är den fasiken riktigt bra. Precis som killarna blir jag som åskådare mer och mer förstående och positivt inställd till Crystal Fairy.

Michael Cera gör en bra roll. Jag sitter och ser en ung Woody Allen framför mig hela tiden. Hans gängliga kropp, stora lockiga hår och neurotiska diskussioner. Det är fascinerande hur lika de är. Crystal Fairy spelas av före detta barnskådisen Gaby Hoffmann och hon gör den komplexa tjejen rätta. Hon måste vara ganska modig för hon är helt naken och avklädd i flera scener, både bokstavligt och bildligt.

De tre bröderna spelas av tre chilenska bröder, Juan Andrés Silva, José Miguel Silva och Agustin Silva. Jag antar att det är bror sin som regisserar Sebastián Silva? Jag gillade dem alla. I början tror man kasnke att det ska hända konstigheter, som at den ensamma tjejen ska bli antastad eller något sådant, men filmen är riktigt vänlig. Inga sådana typiska filmfestivalfasoner här inte.

Jag gillade filmen mer och mer och jag har tänkt på den en hel del efter jag såg den.

Jag ger Crystal fairy tre hairy fairies av fem möjliga.

Betyg: 3/5