Visar inlägg med etikett Richard Dreyfuss. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Richard Dreyfuss. Visa alla inlägg

lördag 4 juli 2015

Stakeout (1987)


Stakeout hette Spanarna på svenska. Den hamnade på plats sex på min 87-lista. Detta är ännu en actionkomedi. Filmen ger oss lika delar spänning och komedi. Redan i filmens inledning får jag åttiotalskänsla med teckensnittet i gammal välkänd stil. Sen kommer musiken som dryper av vajb från eran.

Filmen har en enkel men skön handling. Richard Dreyfuss och Emilio Estevez spelar två poliser som övervakar en före detta flickvän till en skurk som rymt ur fängelset. Dreyfuss' Chris Lecce fattar tycke för kvinnan spelad av den alldeles bedårande stjärnskottet Madeleine Stowe. Detta var första filmen jag såg henne i. Hon hade mest varit med på tv före detta. Då Chris och Bill (Dreyfuss och Estevez) redan är i onåd hos poliskaptenen är det fara å färde när Chris går och kärar ner sig i Maria (Stowe).


Filmen bygger till stor del på Richar Dreyfuss charm som man kommer långt med. Han och Estevez är ett riktigt skönt par. Kemin mellan Dreyfuss och Stowe är för den delen också sprakande. Samtidigt som Dreyfuss är bra på att spela i fåniga scener, tex när han ska lämna Marias hus utklädd till gammal dam för att de andra polisparet inte ska känna igen honom, låter han aldrig sin karaktär bli fånig. Han spelar sin Chris med ett allvar hela filmen igenom. Det är detta som skiljer en film med komediinnehåll som denna med riktigt fåniga komedier typ Adam Sandler där det är fåniga karaktärer som gör fåniga saker.


Den enda gången jag skrattar åt Dreyfuss och inte med honom är när jag tänker på hur ljus röst han har! Nästa gång du ser en film med honom kan du tänka på det.

Filmens skurk, den gubben Chris och Bill jagar spelas av en ung och smal Aidan Quinn. Han är riktigt sliskig i denna film och var gång jag ser honom ser jag mest hans karaktär från denna film.


Filmen inleds och avslutas med spänning. Däremellan sker den enformiga övervakningen fylld till bredden med komiska situationer som killarna hamnar i. En bra balans. Dreyfuss är fantastiskt bra, Estevez är valpig och har en ganska liten roll i denna film och Stowe är underbar med sina gåtfulla ögon och sitt långa fina hår.

En rolig detalj i filmen var då Bill och Chris kör filmcitat med varandra. Bill testar Chris (Dreyfus) med "This was no boating accident." Hehe, han Chris/Dreyfus svarade inte på den... Trevlig liten blinkning där...

Ok, så hur står sig då denna film? Jo men den funkar utmärkt. Jag gillar den skarpt. Den kommer absolut fortfarande platsa på topp 10, Den kanske till och med kan sega sig upp en placering eller två om någon på topp fem skulle falla igenom.

Detta är en perfekt blandning av action och komedi och jag ger den fyra kikare av fem möjliga.

Betyg: 4/5


måndag 8 september 2014

American Graffiti (1973)



Första scenen i filmen ackompanjeras av en "skön" rockabillylåt. Andra scenen likaså. Och tredje. Och fjärde. Och femte. Och sjätte. Och sjunde... Va fan? Låt på låt på låt. Det slutar ju aldrig! Jag dör, stäng av de vidriga låtarna, jag står inte ut! En orimlig tanke studsar in i huvudet på mig. Kommer denna värdelösa  musikskatt spelas oavbrutet filmen igenom? Jämmer och elände! Attans att man inte "får" stänga av en film innan den tagit slut (självpåtagen regel).


Efter drygt femtio minuter (!) kommer en scen som inte totalförstörs av "skön" musik. Finally! Men fan vad trött jag är på filmen vid det här laget. Vad handlar filmen om? Richard Dreyfuss karaktär Curt velar om han ska åka till college eller ej. Koka soppa på en spik! Ligger filmens värde i den så svårfångade "känslan"? Känslan som dog i en kakafoni av femtiotalslåtar?

Filmen har fler riktigt svaga skådespelarinsatser där Ronny Howard och Charles Martin Smith tar priset som filmens mesigaste skådespelarinsatser. De enda som klarar sig skapligt är stjärnan Richard Dreyfuss och Lucas kompis Harrison Ford i en biroll som filmens antagonist.


Ska detta vara en klassiker? Bah. Skit åsså.

Vad är det folk gillar med denna film? Den har en tydlig melankolisk stämning och en klassisk switscharoo mellan Curt och Steve. Är det en BOATS? Vore typiskt då jag  normalt sett brukar bli uttråkad av dem.

Jag ger American graffiti en extremt svaga "coming of age"-film av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Idag har jag postat två inlägg med filmer från Decennier 1970-talet. I morse kom mina tankar om Sidney Lumet's Network upp.