Advise & Consent (1962)

Robert Leffingwell: Son, this is a Washington, D.C. kind of lie. It's when the other person knows you're lying, and also knows you know he knows.

Det är väl egentligen ganska orimligt att jag skulle älska alla filmer av Otto Preminger! Nu var det tredje gången gillt i Decennier-projektet då vi tog oss an sextiotalsfilmen Advise & consent. Tidigare har jag fascinerats och avgudat Laura från 1944 och Anatomy of a murder från 1959.

Advise & consent är ett politiskt drama som utspelas på kullen i Washington. Filmen handlar om maktspelet bakom kulisserna dagarna efter presidenten utsett sin kandidat till ny utrikesminister. Ämnet var det inget fel på, jag är allt som oftast mycket intresserad av filmer som denna. Andra verk i ämnet som man kan nämna är serien The West Wing samt filmer som Knife Fight och Game change. Dessutom kan man sannerligen lyfta fram en annan film från detta projekt, Mr. Smith goes to Washington. På ytan påminner den tematiskt om Advise & consent, men tonen i dem båda är helt olika. Om Mr Smith är idealisk och "kusinen från landet" är Advise & consent bistrare och mycket mer cynisk, lite modernare helt enkelt.

Advise & consent är bra gjord helt klart, men jag blev aldrig riktigt indragen av historien eller kände någon större sympati för karaktärerna. Därmed faller filmens effektivitet betänkligt. Den är ganska torr även om den inte saknar en viss humor, som en glimt i ögat.

Jag blev dock lite uttråkad av alla procedurer i kammaren. Politiskt drama eller thriller är som bäst är när man får följa de smarta aktörernas spel. Visst pågår ett spel i denna film, men jag saknar scenerna då man får se hur de olika karaktärerna är smarta och hur de utmanövrerar sina motståndare. Det som var som bäst i The West Wing, scener med Josh, Tobey och C.J och de övriga när de gör sin grej, saknas i Advise & content. I stället får vi veta resultaten av de smartas drag via dialog och det är inte lika uppfyllande.

Första halvan av filmen var trevande men det tog sig rejält under andra halvan. Jag tänkte på hur lik denna film är en rättegångsfilm som Anatomy of a murder men hur mycket bättre den senare var.

OK, en bra gjord film som tyvärr inte berörde mig så mycket. Helt ok får bli slutresultatet. Jag ger Advise & consent två föregångare till Frank Underwood av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla nu in vad Movies-Noir och Jojjenito tyckte om denna politiska soppa, är de röda eller är de blå?

I helgen kommer det bli Peter Sellers-tema inom sextiotalstemat! Birdy nam nam!

Walter Pidgeon och Gene Tierney

Anatomy Of A Murder (1959)

Parnell Emmett McCarthy: Gin!... I knew there was something wrong with that guy. I never met a gin drinker yet that you could trust.

Jag sa i något tidigare blogginlägg att filmerna i projekt decennier bara är sådana filmer som jag "alltid" velat se. Well, well, nu är det inte helt sant. Efter att jag sett och blivit förtjust i filmen Laura från förra decenniet ville jag ta med en Otto Preminger-film till i projektet. Först tänkte jag ta filmen Where the sidewalks ends med samma skådespelare som i Laura, men så dök Anatomy of a murder upp i "kanske-listan". Det är en känd Preminger-film med favoriten James Stewart i huvudrollen. Via lite twittrande på det internationella kommunikationssystemet Twitter rådfrågade jag Fredrik, och rekommendationen blev Anatomy of a murder. Så fick det bli. Tack för hjälpen i valet, Fredrik. Jag vet att du egentligen först svarade att jag skulle se båda och så kan det mycket väl bli till slut.

Jaha, vad har vi då på Anatomy of a murder? Först och främst var den extremt lång. Jag fick beta av filmen i två sittningar. Den löper på hela två timmar och fyrtio minuter. Jimmy Stewart spelar Paul Biegler en brottmålsadvokat i en liten håla i Amerika. Han är också en före detta åklagare, en erfarenhet han kommer få nytta av då fajten mot åklagarna i målet blir hård och nyckfull. Biegler tar ett uppdrag där han ska försvara en ung soldat som skjutit ihjäl en barägare i kallt blod då det hävdas att barägaren våldtagit soldatens fru.

Detta är ett långt men väldigt spännande och intressant rättegångsdrama. Jag gillar filmer i den miljön, man tänker direkt på kusinen Vinny, You can't handle the truth, 12 jättearga män och så vidare. Men det som står ut mest med denna film är den briljanta regin av Preminger. Jag känner mig redan efter två filmer helt trygg i hans dirigerande händer. Otto Preminger är en fantastisk filmmakare som jag tills för nyligen egentligen inte alls hade på min radar. Oroväckande tanke, eller hur? Men kul att hittat honom till slut i alla fall.

Historien är tillräckligt skum och diffus för att fungera som motor för filmen. Jag fann den underbart underhållande ända in i kaklet. Och som grädde på moset har filmen en hel drös med suveräna skådespelarinsatser. Detta är nog min favoritprestation från James Stewart. Den enda film jag kan komma på just nu som kan konkurrerar är The Philadelphia story. Stewart bär i princip hela filmen på sina axlar och han är så härlig.

Men filmens styrka är att den inte bara har Stewart. Där finns flera bra och roliga biroller också. Först måste Lee Remick i rollen som Laura Manion nämnas. Hon spelar rollen helt perfekt. Ok, i början undrade jag vad tusan hon var för någon. Trodde att hon var rent ut sagt dålig. Betänk här att jag i början av denna film ännu inte insett att jag helt kan lita på Premingers känsla och hand vid rodret! Laura Manion är ju hela nyckeln till att filmen funkar. Så fel jag hade i inledningen! Lee Remick, bra som attans i denna film.

Pauls motståndare i rättssalen är hans efterträdare på åklagarposten plus en stenhård och erfaren åklagare som flugits in från storstan. Denna tuffing spelas lysande av George C. Scott. Ja just det, generalen! Asst. State Attorney Claude Dance är sliskig, lömsk och obarmhärtig och George C. Scott passar perfekt i rollen.

En annan mycket uppfriskande karaktär är Maida Ruthledge, Pauls rättframma sekreterare som spelas av Eve Arden. Fasen vilken härlig ensamble filmen erbjuder, ty man kan dessutom lägga till Judge Weaver, den åtalade Lt. Frederick Manion och Pauls kollega  Parnell Emmett McCarthy och ytterligare några bifigurer. Persongalleriet!

Vid sidan av Premingers fantastiska regi och det suveräna persongalleriet har filmen också en score, en filmmusik. Det är en sak som jag oftast bara märker när den är extra dålig. Tyvärr är detta ett sådant tillfälle. Självaste Duke of Ellington har komponerat och frenetiskt dirigerat musiken som är allt för påträngande i vissa delar, klämkäck i andra. Helt fel feeling tycker jag. Kan Preminger fått "lyxen" att jobba med Ellington men sedan inte haft vett nog att regissera hans musikskapande till fördel för filmen? Musiken drar ner aningens och det känns trist.

Anatomy of a murder är underhållande, den är rolig, spännande, klurig, mysig och en sjudjäklans bra film från decenniet 50-talet!

Jag ger Anatomy of a murder fyra starka argument av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det ska bli intressant att läsa vad Movies-Noir tyckte om barnskådespelarnas insatser i WWII-dramat Jeux interdits, se här.

Laura (1944)

Waldo Lydecker: My dear, either you were born on a extremely rustic community, where good manners are unknown, or you suffer from a common feminine delusion that the mere fact of being a woman exempts you from the rules of civilized conduct.

Laura. Denna mytiska film noir från 40-talet. Den film Fredrik on film nämnde som Otto Premingers bästa film. Den första film noir som jag riktigt fascinerats av. Så lik på ytan andra film noir jag sett, men ändå så olik.

Japp, en mycket fascinerande film. Jag gillade detta skarpt. Laura är på ett sätt en enkel film. Polisman utreder ett mord på en kvinna. Ett mysterium. Hur gick det till? Vem är den skyldige? Alla och ingen är misstänkta i god Hercule Poirot stil.

Samtidigt har filmen väldigt intressanta karaktärer och en både gäckande och vederkvickande dialog. Dana Andrews spelar polisen Detective Lieutenant Mark McPherson. Han ser ut som en ung James Bond, dvs som en ung Sean Connery. Han är en tuffing. Laura själv spelas av Gene Tierney, en ung skönhet som var okänd för mig. Laura är en otypisk femme fatale men till skillnad mot flera av hennes medsystrar har hon inte en ond agenda. Men då alla män blir huvudlöst förälskade i henne utgör hon ett lika stort hot mot dem som om hon ville dem illa paradoxalt nog. Jag tycker att Gene gör rollen bra och visst ser hon bra ut, men jag blev inte lika förälskad i henne som jag blivit i vissa andra kvinnliga skådespelerskor på den vita duken. Men det är ingen tvekan om att jag kan förstå mig på henne dragningskraft. Jag tror till och med att jag träffat kvinnor som hon. De har det där magiska som ingen kan motstå. Förutom andra av hon-könet då...

De två huvudsakliga konkurrenterna om Lauras gunst är den äldre, elegante och intellektuelle Waldo Lydecker (en mycket bra Clifton Webb), celeber journalist i New York City, samt den något hafsiga men snygge playboyen Shelby Carpenter (spelad av Vincent Price). Shelby är i sin tur hett eftertraktad av den äldre rika damen Ann Treadwell (Judith Anderson). Klassiskt kvadrupeldrama. Med en twist.

Det första jag slås av är känslan i filmen, den noiriga känslan som understöds av Waldos berättarröst. Det svartvita fotot är ganska avrundat men det ger filmen visuellt en skön känsla. Senare i filmen kommer det obligatoriska illavarslande regnet.

Det andra jag slås av är den vassa dialogen levererad av Waldo Lydecker. Vilken skön och frispråkig karaktär. På ett sätt en vidrig person, men jag fullkomligt älskade honom i denna film. Väldigt fräscht att han var så absurt ohövlig mot allt och alla, speciellt den stackars Shelby. Men med viss rätta. Filmen startar inte som en kärleksdrama men den rör sig snart i den riktningen.

I en film som denna är kanske inte handlingen det viktigaste? Karaktärer, dialogen och stämningen, gör filmen. eller hur? Kanske, men i detta fall adderas till filmen en handling som jag inte blev klok på. Jag var faktiskt helt inne i storyn ända till det bittra slutet. Som den novis inom film noir jag är kunde jag inte heller avkoda vändningar eller "film noir tropes" som jag kanske borde. Jag blev helt enkelt underhållen från från första till sista filmrutan. Mycket bra.

Jag ger Laura fyra historiska kärlekspar av fem möjliga.

Betyg: 4/5


PS, lägger märke till att den manliga skådespelaren har ett kvinnonamn (Dana) och den kvinnliga skådespelerskan har ett mansnamn (Gene)?

Movies-Noir bjuder på något mycket spännande idag, och Ingrid Bergman!