The Neon Demon (2016)

  

Tillit?

Nicholas Winding Refn är en filmskapare man inte kan lita på. Det står klart för mig efter att jag sett hans senaste film The neon demon. Det är kanske inte en aspekt av filmtittande som diskuteras ofta, men när jag ser en film och en bit in i filmen känner att regissören gör bra val om och om ingen kan jag känna en stor glädje och lycka över den trygghet som infinner sig. Ibland kallar jag sådana filmer för "riktiga film-filmer". Men när det omvända sker blir smärtan stor, Jag brukade gilla Kevin Smiths alster mer eller mindre utan förbehåll. Men det var före hans film Tusk. I den bevisade han att jag inte kunde lita på honom som filmskapare längre. Tilliten hade försvunnit i och med de katastrofala val han gjorde under andra halvan av den filmen. På samma sätt är det nu med Winding Refn...

Var ska jag börja? Detta är den värsta sortens pretto-smörja man kan se på bio. Filmen är yta, yta,yta och innehållet är spekulativt och uselt. Jag brukar bli förtjust över filmer som man får brottas lite med och som det tar ett tag innan man helt får greppet på och förstår. Men detta är inte en sådan film. Under titten satt jag och jämförde den med en psykedelisk film från 1970 av någon LSD-trippande filmmakare. Döm om min förvåning när Winding Refn tackar Alejandro Jodorowsky i eftertexterna till filmen. Spot on.

Filmen handlar om Jesse (Elle Fanning), en ung flicka på rymmen som försöker slå sig in som modell i drömmarnas stad Los Angeles. Hon möter där sliskiga modefotografer, gudalika designers, kyliga modellagenturfolk och andra flickor som hotas att ramla ner från toppen av de yngre och smalare sötnosarna som hela tiden utmanar nedifrån. Filmen ska väl visa vilket hårt liv modellerna har framför sig och vilka risker det för med sig. Vi får också veta av Winding Refn att det inte är bra att vara 13 år och rymma och ta in på sliskiga motell.

Filmens struktur och fokus på snygga bilder stämmer väl in med filmens tematik och budskap, men jag hade hoppats att filmen hade haft något mer intressant att säga. Det känns som att Winding Refn skrapar på ytan av någon intressant och spännande, men det är som att han inte vet hur han ska få ur sig det han vill säga. Den enda figuren i filmen som lockar till lite nyfikenhet är Ruby (Jenna Malone), men den karaktären krossas under Winding Refns absurda konstnärliga ambitioner i en scen i slutet som kan vara en av de mest groteska jag sett på år och dag. Och det, kära vänner, var inte en "bra" grotesk scen, den var bara grotesk för chockeffektens skull. Som om han vet att hans förmåga att skriva bra manus saknas och han känner att han måste göra något annat "over 9000" för att nå fram i mediebruset. Det är den scenen som slutgiltigen informerar mig om att filmen är "anus", och att jag inte kan lita på Winding Refn. Jag behöll tålamodet uppe efter hans tveksamma Only God forgives. Men efter detta är det slut mellan oss. Jag måste ha en gnutta självrespekt kvar! Damn it!

Spegel, spegel på väggen där - säg, vem som skönast i landet är? 

Jag ger The neon demon två speglar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Only God Forgives (2013)

Billy: Time to meet the devil.


"Dålig handling!" utropade jag direkt när vi kommit ut från filmfestivalvisningen av Only God fogives. Fiffi och Johan ryckte först till men sken sedan upp i varsitt flin. Min kommentar dröp av ironi. Detta är ju en film som uppenbarligen har en mycket skum eller om man vill vara snäll - väl dold handling. Man kan jämföra den med den nyligen revyade Lynch-filmen Lost highway med avseende på stil och feeling. Nu vill jag göra klart med en gång att Only God forgives på inget sätt kan jämföras med Lost highway då det gäller kvalité. Båda filmerna behandlar dock verkligheten kontra mardrömmar och båda har olycksbådande mörka korridorer med steril möblering. Båda är till delar otäcka. Båda är också intressanta som tusan.

Den andra saken jag kom att tänka på efter filmen var boken The Tesseract. Kommer ni ihåg författaren till den lysande boken The Beach, Alex Garland? Uppfylld av debutboken kastade jag mig över hans uppföljare men slutade att läsa efter några få kapitel. Det finns en scen i inledningen av boken som mycket väl skulle kunna vara fröet till Only God forgives. Det är en scen där en olycklig arbetare bönar och ber ranchägaren att bara hugga av honom en hand och inte båda. Den olycklige hade rört vid ranchägarens dyra linnekostym med sina svettiga och smutsiga händer och som en "rimlig" hämnd ska händerna huggas av med machete. Den olycklige var orolig för vad som skulle hända honom och hans familj om han förlorade båda händerna... Jag kan inte vara säker på att jag kommer ihåg denna scen korrekt, men jag är helt säker på att den gav mig så obehagliga bilder att jag slutade läsa boken och jag har inte återupptagit läsningen av den sedan dess. Only God forgives är antingen inspirerad av The Tesseract, eller så är det bara en "lycklig" slump.

I Only God forgives, denna surrealistiska hämndodyssé, återförenas den danske regissören Nicolas Winding Refn med stjärnskottet Ryan Gosling efter deras gemensamma succé med Drive. Om man går in till den nya filmen och tror att man ska få se en film som liknar Drive (re-revy) är risken stor att man blir besviken. Den äldre filmen är många steg mer lättillgänglig. Och i den filmen finns karaktärer som man kan gilla, känna för och till och med heja på. Only God forgives saknar karaktärer som jag i alla fall kan känna sympati för. Att göra en film helt utan karaktärer som publiken kan känna för är ett vanskligt företag, risken för alienation är överhängande.

Men det finns likheter mellan filmerna också. Båda filmerna har scener med ultravåld. Det var nog fler än mina grannar i biosalongen som både hoppade till i stolen eller vred sig obekvämt vid valda scener. Den andra likheten är att Gosling återigen spelar en karaktär som inte säger så mycket och Winding Refn låter kameran vila på hans totalt uttryckslösa ansikte i långa tagningar, så långa att det ibland till och med känns obehagligt, precis som det kan kännas i den gamla barnleken "Arga leken". Gosling är suverän på att avslöja intet för publiken. Jag tror inte att det är speciellt lätt att hålla ett så blankt ansiktsuttryck som han gör i flera av scenerna. Bara en enda gång tappar hans karaktär koncepten och skriker ut sin ilska. Återhållsamt!

En annan tydlig likhet mellan Drive och Only God forgives är ett väl avvägt och till stora delar lyckat filmmusikval. Denna film utspelas i Bangkok och musiken går mer i de asiatiska tonerna men jag tycker att den backar upp filmen på ett föredömligt sätt.

Avkodningen. Detta är en film som tilltalar mitt intellekt mer än mitt hjärta eller min mage. Och som sådan måste jag förstå filmen till viss del för att till kunna uppskatta den. Det är tankearbetet för att uppnå förståelse som jag kallar "avkodningen". Nu ska jag ge mig in i spoiler-land i denna revy och beskriva vad jag avkodat filmen till, så om du vill förbli helt ospoilad ska du sluta läsa nu och återkomma efter du sett filmen.

SPOILERS BÖRJAR HÄR! 

Här kommer mina fria associationer om filmen som alla är mer eller mindre spoilande. För mig känns detta rätt men det kan ju hända att jag har tolkat filmen helt galet. Om du sett filmen får du gärna skriva i kommentarsfältet om du köper min "avkodning".

Jag tror att filmens hela tema är hämnd och passivt självmord. Filmens uppenbara hämndspiral är den mellan bröderna och polismannen, men jag ser också en hämnd som sönerna står för, gentemot sin mor.

Självmorden är mest tydligt för Billy men även Julian begår i princip ett sådant.

Låt oss börja med Billy, han uttalar repliken som till och med står på vissa affischer: Time to meet the devil. Det kan tolkas som att han ska ut på stan och festa loss och att han uttrycker sig med en intern slang. Men det kan också tolkas bokstavligt. Nu ska han möta djävulen, han ska dö och där kommer han möta den lede. Jag har för mig att vi får se Julians ansikte under en lång stund efter Billy gått ut i natten. Vet Julian vad han ska göra? Vet Julian att han aldrig mer kommer få träffa sin bror? Troligen, men svårt att uttyda i Ryan Goslings intet avslöjande ansikte. Sedan letar Billy upp en olycklig ung flicka och slår ihjäl henne. Han flyr inte mordplatsen. Han gör inte ens till synes motstånd när flickans pappa kommer in och slår ihjäl honom med en träbit. Passar tämligen bra in på "passivt självmord".

Brödernas mor Crystal dyker upp i Bangkok. Detta kan mycket väl varit en sak bröderna lätt kunnat räkna ut, om de kände sin mors sätt att reagera. Hon antyder senare i en hysterisk scen på en restaurang en osund relation med sönerna. Sexuell? Julian har redan slagit ihjäl sin far får vi veta. Det framgår också att Crystal litar på att Julian ska skydda henne. Det är den enda som kan skydda henne här borta säger hon... Hon är kanske van med större beskydd hemma? I sina olagliga affärer? I "familjen"? Men under hela filmen ser vi egentligen aldrig Julian lyfta ett finger för att skydda henne.

Var detta brödernas plan hela tiden? Att locka dit Crystal och låta henne nästla sig in i döden? Ville de döda henne, men kunde inte av någon anledning, antagligen psykologisk, utföra det själva?

Julians beteende när han fann sin döda mor antyder inte direkt den sorg man skulle kunna tänka sig, utan något helt annat behov fylldes där. Oklart vad dock. Han är lite svår att tyda den gode Julian.

Även Julian beter sig konstigt i slutet. Inte en antydan till flykt. En passivitet som för mig att tänka på att han ser på livet som att det ändå är slut. Varför? Vet inte, om detta kan vi bara spekulera vilt...

Detta är en film som det var mycket svårt att betygsätta. Jag väljer till slut att ge Only God forgives tre ishackor i örat av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med mina filmspanarvänner Jojjenito och Fiifis Filmtajm. Hoppa över till dem och kolla vad de tyckte om filmen. Vrångmannen såg också filmen. Mycket nöje!

Svartur á leik (2012)

Den isländska Svartur á leik saluförs under namnet Black's game. Jag sammanstrålade med min kompis Plymen för den andra filmen på torsdagen, min sjuttonde film på festen. Jag var fylld av förväntan när vi bänkade oss i den lilla salongen Grand 4. En stor mugg latte i handen.

Jag visste inget om filmens handling, men jag hade läst att Nicolas Winding Refn producerat vilket fick mig att tro att den kanske kunde vara våldsam. Jag hade också för en gång skull kollat på trailern och även den fick mig att tro att den kunde vara våldsam. Men jag hade lite fel. Visst det finns en del våldsamma scener i filmen, men inte lika extrema scener som i tex Winding Refn's Drive från förra året.

Psycho Stebbi

Filmen bygger inte på verkliga personer eller händelser, men den beskriver mycket realistiskt en period i Reykjavik. Filmen utspelar sig runt milleniumskiftet och Psycho Stebbi (Thor Kristjansson) bana in i och upp inom den kriminella världen. Han blir indragen i en knarkliga via en barndomsvän.

Vi får följa Stebbi, gruppledaren Tóti, gruppens muskler Robbi Rotta, Dagný som säljer kokain och förför om vartannat samt den galet elake högste ledaren Bruno. Filmen överraskar många gånger med att inte följa det förväntade. Ofta när jag tror mig förstå vad som ska hända i handlingen, händer något helt annat.

Tóti

Detta är en film som både jag och Plymen gillar skarpt. En av filmfestens starkaste filmer. Jag har också tänkt på den ovanligt mycket efter visningen. Jag gillade att den inte blev så där överdriven som vissa skruvade filmen kan bli. Hela filmen igenom hade jag en stark känsla av att vi följde riktiga personer. Jag trodde till och med att filmen måste byggt på verkliga personer, men en enkel slagning på internet visade att så inte var fallet.

Dagný

Alla skådespelare jag kan tänka på i filmen var mycket bra. Huvudpersonerna Stebbi och Tóti utmärkte sig. Men allra bästa var Maria Birta. Vilket läcker kvinna. Jag blev nog lite betuttad i henne. Det är speciellt fascinerande att se henne som Dagný i denna film med tanke på att hon har en helt annan persona på Island, som känd modell, skådespelare och modeikon. I Black's game är hon lika stark och intressant som vårdslös och "trashig". Det är speciellt häftigt att hon inte tvingas spela den utnötta rollen som kvinnligt offer. Det är ju en värld som beskrivs där kvinnor ofta råkar illa ut. Men i denna film är hon nästan lika stark som männen. Hon beskriv i och för sig som en trofébrud i ett parti av filmen, men hon är en egen personlighet och hjälten i sin egen film.

Jag vill inte spoila för mycket om handlingen för detta är en film som jag kan rekommendera er att se. Den är mörk, isländsk, spännande, häftig och bra helt enkelt.

Jag ger Black's game fyra påsättningar bakifrån av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Drive (2011) Re-revy

Jag har inte sett om speciellt många filmer som jag revyat sedan bloggen startade (april 2010), men det kommer bli fler och fler ju länge bloggen finns. Nu har jag i alla fall sett om Drive som jag såg på filmfesten förra året. Jag gillade filmen starkt och gav den då en fyra.

Min gode vän från Uppsalatiden, Docent Niklasson var på sällsynt besök häromveckan. Bland annat kollade vi en film hemma i filmrummet. Jag plockade fram min nyinköpta blu-ray av filmen. Anders var sugen på att se filmen han hört så mycket om. Eftersom jag redan skrivit om filmen tänkte jag bara ta upp några punkter här.

Musiken är otroligt bra, speciellt den "vanliga" filmmusiken i bakgrunden som sätter stämningen på ett suveränt sätt. Det är mycket Michael Mann-känsla i denna film. Första gången jag såg filmen störde jag mig lite på några sekvenser med collage och popmusik men det var inget problem denna gång.

Filmens inledande biljaktsscen är sensationellt bra. Jag tycker ofta att biljakter med skrikande däck är tråkiga men den inledande i Drive måste var en av filmhistoriens mest spännande.

Jag måste också nämna de tre skådespelarna. Jag tycker ju att Ryan Gosling är bra, men jag ställer mig lite frågan till den ohejdade hyllningskören till honom som spridit sig som en löpeld på bloggarna. Han är bra, javisst, men han har lite kvar till de högsta nivåerna. Han blir ganska klart slagen av Michael Fassbender tycker jag till exempel. I denna film spelar han en fåordig och ofta uttryckslös karaktär. Jag gillar hans prestation och han lyckas få mig att tro att han är så hård som karaktären ska vara. Men blir jag blown away. Nej, inte fullt.

Det är två andra skådespelare som gör filmen för mig. Två biroller dessutom. Först har vi Albert Brooks som jag kanske aldrig sett så här bra. Han var helt suverän redan i Broadcast News, en film som jag inte sett om på länge. Hans Bernie Rose anno 2011 är i alla fall väldigt bra.

Bra filmer ska ses om. När jag ser en film för första gången är allt som oftast fokus på handlingen istället för enskilda delar av filmen (en skådespelare, en dialog, en stämning, musik, scen etc). Jag såg för övrigt en film igår kväll som inte följde det mönstret, en film vars stämning är dess allt. Se fram emot den revyn inom några dagar. Nu när jag såg om Drive satt jag och bara fascinerades av Carey Mulligans ansikte. Hon är helt makalös. Varje gång hon var i bild sögs jag in i skärmen. Mycket underlig känsla. Jag gav ett stort leende mest hela tiden. Jag undrar om hon kan göra fel? Lyckas hon bara välja rätt filmer för sin karriär så kommer hon gå långt, långt.

Till sist kan man konstatera att übervåldet känns ända in i benmärgen även vid andra sittningen. Och scenen då Bernie knivar Shannon är fortfarande filmens äckligaste scen.

Här finner du min ursprungliga revy.

Filmen var snäppet bättre denna gång, men jag känner fortfarande att den inte orkar klättra upp till femman. Den får en stark, stark fyra. Kanske blir tredje gången gillt någon gång i framtiden?

Betyg: 4+/5

Hon i förgrunden