Ronin (1998)

Hörde Ronin nämnas på någon podcast och blev sugen på att se denna gamla spionactionthriller med Jean Reno och Robert DeNiro. Hade aldrig kommit mig för att se den.

Trots att den hyllades i Filmspotting var detta knappast mer än en stabil film. DeNiro spelar en gammal avdankad CIA-agent som behöver nytt jobb. Han blir indragen i en snårig härva där "irländarna" (IRA?) och "ryssarna" båda vill ha en portfölj med något viktigt. Här har vi en klassisk McGuffin. 

Ett gäng av hårdingar och en vekling sätt ihop av uppdragsgivaren Deidre (Natascha McElhone). Vi ser bland andra DeNiro, Reno, Sean Bean samt Stellan Skarsgård som någon slags övervintrad Stasi-man. Den sliskige Jonathan Pryce lurar också i skuggorna.

Detta känns som en typisk 80- eller 90-talsfilm. Den är inte lika glassig som actionfilmer som Dödligt Vapen utan mer skitig och hård. Filmen påminner mig om Harrison Fords thriller Frantic till "look and feel". Båda filmerna är ganska fult filmade och mörka i ljussättningen. Och att båda filmerna utspelas i Frankrike hjälper ju också i att koppla ihop dem.

Filmen ä gedigen. Bra för stunden men den sticker inte ut. Handlingen är onödigt rörig och det tog ett bra tag för filmen att sätta sig. Det känns som att manus eller regi inte riktigt lyckas fokusera på kärnan i filmen inledningsvis. De etablerar inte filmens huvudperson speciellt väl. Ibland behöver man inte mycket startsträcka i en film men detta var kanske ett fall där det hade behövts mer? 

Filmen jämfördes i Filmspotting med Bourne-filmerna som kom ut några få år senare. I The Bourne Identity sätts världen, karaktärerna och "problemet" upp mycket bättre som jämförelse. Ronin känns som trögstartad.

DeNiro är som alltid stabil. Jag tycker mig se några scener där han förkroppsligar Neil McCauley från Heat, och det känns som att Sam i denna film är besläktad med föregångaren. Men roligast att följa är helt klart Stellan som Gregor, en Stasi/Nazi-arier med begränsad social förmåga. Till och med asocial, njutningsfullt så. Sen gillade jag också, som vanligt, Michael Lonsdale. Ni vet Drax från Moonraker. Här spelar han en spionveteran som hjälper våra hjältar på vägen.

Gedigen film, kanske liten besvikelse, men ändå bra underhållning för stunden. Det får bli en stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

Californication - Season 7 (2014)

Ännu en favoritserie som avslutats. Det är alltid lite trist när de tar slut. Precis som med Dexter hade dock denna serie långsamt dalat från den extremt höga nivå den hade inledningsvis. Nu fick vi i alla fall en planerad sistasäsong.

Det är svårt att skriva om detta utan att avge spoilers så akta dig om du är känslig.

Tyvärr var detta kanske seriens svagaste säsong. Jag gillade inte alls tråden med Levon, Hanks okända och oäkta son. Levon och Julia (Heather Graham) var ett trist inslag där seriens skapare Tom Kapinos försökte sig på vanligt relationsdrama istället för den hejdlöshet som gjorde Californication så bra. Serien är Hank och hans komplexa inre liv. Punkt slut. Försök inte göra något av serien som den inte är.

Istället blev det mest intressanta under större delen av säsongen Charlie och Marcy's irrfärder. Konkurrensen mellan Charlies lilla slaka och Stu's stora hårda var vederkvickande.

En liten undanskymd favorit under denna säsong var Terry. Man eller kvinna?

Säsongen hämtar sig avsevärt mot slutet då hela serien började knytas ihop. De sista två tre avsnitten då Becca kommer hem och då Hanks uppvaktande av Karen till slut återigen blir huvudtråd var en liten återgång till svunna storhetstider.

Jag kan inte säga att jag inte kände ett sting av separationsångest när serien tog slut men jag tycker att det var i god tid. Det fanns nog inte mycket mer att kräma ut ur karaktären Hank Moody.

Betyg: 3/5