Castle - Season 6 (2013 - 2014)

Castle "puttrar" på. Detta är långt från världens bästa serie, varken som komedi eller drama. Men den har en hög charmfaktor som till stor del bygger på en mysig cast med Nathan Fillion i spetsen. Det känns som att den mannen skulle kunna få vilken grupp med skådespelare som helst att bli sammansvetsad och supermysig. Fan vad jag älskar den mannen. Jag skulle gifta mig med Nathan Fillion.

Serien är vid detta laget helt etablerad i form och den bjuder inte på mycket överraskningar. Vid sidan av två lite längre röda trådar (Kate's mors mördare samt Triple X) är de allra flesta avsnitten humoristiskt orienterade stand alone-avsnitt.

Humorn är karaktärsdriven och eftersom vi numera känner alla karaktärerna väl finns där en uppsjö av uppslag. Jag har aldrig tyckt att mordgåtorna är filmens styrka, de utgör endast fonden som skämten spelas upp mot.

Jag såg säsongen i två sjok, först de första 17 avsnitten. Sedan tog jag en paus och såg de sista 6 i ett svep nästan. Jag vet inte om minnet fallerat mig eller om seriens bästa avsnitt verkligen kom mot slutet, men det känns så.

De bästa av de lite mer dramatiska avsnitten var Ep17 In the belly of the beast då Kate blir kidnappad av onda män samt Ep22 Veritas då en av de röda trådarna fick sitt bejublade men mycket hastiga avslut.

Av de många komiska avsnitten vill jag nämna Ep20 That 70s show där de klär sig som sjuttiotaljönsar, och det sista avsnittet Ep 23 For better or worse där vi får träffa Kate's äkta man ! Det är underbart hur Rick tar chansen att verkligen reta henne om och om igen om hennes make.

Säsongen avslutas som vanligt med en cliff hanger och det funkar enligt beställning. Jag undrar lite vad som hänt. Man kan ju misstänka Triple X. När startar säsong 7? Eller dör han? Game of Thrones? Offas Castle så att Nathan kan bli fri att gå över och spela in mera Firefly? Drömmar!

Betyg: 3/5

Jag som först trodde att det var nr 33's storebror...

We're The Millers (2013)

This is not a smidge of pot! You got me moving enough weed to kill Willie Nelson, man!

Nu ska vi prata lite simpel amerikansk komedi. Anti-pretto kan man kanske säga. Pretto så att det står upp över öronen blir det på onsdag istället. Jag såg We're the Millers med Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och Emma Roberts häromveckan. Hemma i mitt fina filmrum, kan tilläggas. Det var tredje gången gillt jag skulle se den. Första gången var nere på Malmö filmdagar, filmbranschens egna lilla filmfestival som några av oss inom Filmspanarna blev inbjudna till. Jag tänkte se den som första film på onsdagen men det slutade med att jag tog sovmorgon istället. Den andra gången den kom upp var då min kompis Frans var på besök. Vi var sugna på en inte allt för komplex film och startade upp denna road trip-komedi. Det var klart från och med första scenen att detta inte var en film för Frans. Han gillar nog inte den humorn. Nej, om man ska underhålla den gamle schackmästaren måste det tydligen till en film som My fair lady istället!

Tredje gången gillt alltså. Ensam och "mogen" för en simpel komedi med sex- och knarkskämt så långt ögat når satt jag mig ner i fåtöljen. Jag gillade den!  Den var kul och underhållande. Gav den mig något existentiellt att tänka på, eller något moraliskt dilemma att brottas med? Nej, absolut inte! Bra det! Den var samtidigt lite småmysig med hjärtat på rätt ställe och lite vågad med en del roliga skämt, av sorten "under bältet". Den är ungefär lika bra som Last Vegas och har ungefär samma sorts humor fast med en touch av Ett päron till farsa. Alla dessa är mycket, mycket bättre än Hangover-filmerna om man tänker på andra och tredje delarna.

I komedier som denna är karaktärerna och skådespelarna av central betydelse. Till det är givetvis manus tämligen viktigt. Detta har lyckats bra i denna film, om man nu tar den för vad den är. En simpel komedi, that's it. Jag tycker Jennifer Aniston kan vara lite smålustig i komedier. Ok, hon är ingen Anna Kendrick eller Amy Adams. Hon spelar i en lägre division, men jag har inga problem med henne. Hon passade dock inte som strippa.

Jason Sudeikis är en kul kille. Inte lika skrikigt överspel som från en Steve Carrell eller Vince Vaughn, men kul på ett lite sansat sätt. Bäst var nog Emma Roberts och Will Poulter som spelade låtsasbarnen. Speciellt Poulter var kul och en helt ny bekantskap för mig. En hysterisk birollskaraktär spelades av Kathryn Hahn som vi såg som Rachel i filmfestivalens Afternoon delight. Hon är kul. Vi ser också Castle's rödhåriga dotter lite malplacerad i denna film. Ed Helms gör en liten roll, liksom för att ge filmen lite stjärnglans i skådespelarlistan. Men är han så himla rolig egentligen?

Nej, om du vill ha en lättsmält komedi som "bara" underhåller kan du mycket väl ge We're the Millers en chans. Jag ger den tre "knarksmugglare är inte samma sak som knarklangare" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Castle - Season 4 (2011-2012)

Kate or Espo or Ryan or Castle: It must be poison!

[cut to the morgue]

Lanie: It's not poison. 

Castle tog ett stort steg framåt under fjärde säsongen. Förut var den lite småputtrig och mysig. Det var en perfekt "varva ner efter jobbet"-serie. Men under denna fjärde säsong börjar det bli en riktigt bra serie faktiskt. Eller så är det bara jag som blivit beroende av karaktärerna?

Dramat eldas på av Ricks och Kates oförlösta känslor för varandra. Jag börjar gilla Stana Katic i rollen som Kate mer och mer. Hon tar nu större plats i serien känns det som, och det är ofta hon som gör och säger de roligaste sakerna. I de inledande säsongerna bar Nathan Fillion hela serien på sina axlar.

Jag har tidigare tyckt att de avsnitten som behandlar den långa story arcen om Kates mors mördare var bra, men nu tycker jag nog att de avsnitten blivit tradiga och jag fann att flera av de vanliga "stand alone"-avsnitten var bäst.

Favoritavsnitten från säsong 4 var många!

Jag visste att Nathan Fillion skulle göra "en Elvis" suveränt! I knew it! Han har pondusen, kroppshållningen och den komiska tajmingen som krävs. Avsnitt nr 8 "Heartbreak hotel", gänget är nere i Atlantic City vilket leder till scener där Rick, Espo och Ryan är utklädda till The King himself. Happy times!

I avsnitt 10 "Cuffed" vaknar Rick och Kate upp instängda i ett litet rum, med huvudvärk från att blivit drogade, utan minne om vad som hänt och handbojjade vid varandra. Avsnittet är sedan hysteriskt roligt då de måste försöka klara sig ur knipan utan att tafsa allt för mycket på varandra i alla de komprometterande ställningarna de måste inta då det försöker ta sig ut ur rummet samt värja sig från en fullvuxen tiger i detsamma!

Avsnitt 11 "Till death do us apart" var också mycket komiskt. Det är avsnittet då Ryan gifter sig och alla övriga fyra principaler (Rick, Kate, Espo och Lanie) måste fundera på vem de ska ta med som dejt. En kul detalj i det avsnittet är att då de utreder en notorisk tjejtjusare dyker Ryans fästmös namn upp i killens dagbok och gänget vet inte om de ska berätta för Ryan eller ej.

Serien tar sedan en noirig sväng om 40-talet i avsnitt 14 "The blue butterfly". Jag gillar när serier som denna gör avstickare av detta slag, i lagom doser. Stora delar av avsnittet utspelas 1947 och alla huvudkaraktärer spelar andra roller. Nöjsamt avsnitt, helt klart.

Dubbelavsnittet med Jennifer Beals som gästskådis var dock säsongens svagaste avsnitt tycker jag. En långsökt och malplacerad CIA-historia som inte lirade. Inte alls i samma dramatiska nivå som dubbelavsnittet i säsong 3 (det om att Rick och Kate blivit utsatta för strålning).

Nästa avsnitt som måste omnämnas är givetvis avsnitt 21 "Headhunters" där självaste Jayne (Adam Baldwin) från Firefly dyker upp som den ruffiga polisen Ethan Slaughter som arbetar i kriminella gäng roteln. Castle nästlar sig som bara han kan in hos Slaughter och slår följe med honom en dag och det är hi-larious! Kate är avundsjuk, hehe. Jag hade gärna sett fler Firefly-referenser dock (men lugn de kommer senare... i säsong 5!).

Och så har vi såklart säsongens sista avsnitt, nr 23 "Always". Ska inte spoila (allt) här, men ÄNTLIGEN! Dog serien nu?

Jaha, nu har Castle som serie tagit sig rejält. Najs! Jag har redan sett sju avsnitt av säsong 5. Jag kan låta meddela att serien inte dött än i alla fall...

Betyg: 4/5

Castle - Season 3 (2010-2011)

Castle är fortfarande min "go to"-serie, min slit och släng serie som man kan slötitta på lite när som helst. Serien kräver inte lika stort engagemang som serier som Homeland eller Game of Thrones. Castle är istället småputtrigt mysig med samma typ av mysighet som Jesse Stone-filmerna har, även om just de är lite mörkare än denna serien. Castle är inte den bästa serien jag kollar på just nu, men den fyller en funktion.

Castle's styrka ligger i stämningen i serien och dess karaktärer. Speciellt Nathan Fillion i rollen som Richard Castle är bra. Långt ifrån hur bra han var i Firefly men fortfarande över mängden. Dana Stanic är helt ok som Beckett. Mordfallen är sannerligen inte seriens styrka. De är monotona och lättgenomskådade. Personligen gillar jag oftast de avsnitt som berör den långsiktiga "story arc:en" om vem som mördade Kates mor.

Kate och Ricks relation och den eviga frågan om de ska få vara med varandra någon gång håller liv i serien. Precis som det var i komediserien Ed. Är detta en serie som kommer självdö, precis som Ed gjorde, så snart de fått tummen ur hoppat i säng med varandra? Mycket möjligt.

Säsongens bästa avsnitt var dubbelavsnittet där de blev utsatta för radioaktivitet och fastnade i ett frysrum, avsnittet där de åkte till Los Angeles samt sista avsnittet där en och annan hemlighet avslöjades. Sista scenen var spektakulär och om jag inte varit sugen på Homeland S3 nu hade jag tittat vidare med en gång... "I love you. I love you, Kate".

Betyg: 3/5