Britt-Marie var här (2019)

Jag valde att se Britt-Marie på Stockholms Filmdagar. Kul att se åtminstone en svensk film tänkte jag. Detta är inte en ren uppföljare till En man som heter Ove, men för tusan visst är det något av en uppföljare till En man som heter Ove? Båda bygger på böcker av Fredrik Backman.

Jag har inte sett en man som heter Ove, men jag har förstått att den är familjeunderhållningskompatibel. däremot såg jag en intervju med Britt-Maries regissör, den underbara Tuva Novotny. Hon berättade så engagerat om sin film att jag blev sugen på att se den. Tuva har jag mest sett som skådis, framför allt i den magiska norska tv-serien Dag.

Men ack, vad hände här egentligen? Britt-Marie var här är inte speciellt bra. Vid sidan av en bisarr story som måste tillskrivas boken var filmen allt för svag i genomförandet. Det är en sentimental sörja som är smärtsamt övertydlig i de flesta känslosamma eller centrala scener. Det är som att teamet bakom filmen inte vågar lita på att åskådarna skulle känns så som man ska. Filmteamet har öst på med kletighet. Det är en mycket svår konst att göra dramakomedier med ett budskap i botten utan att skriva åskådarna på näsan eller tvångsmata dem med "rätt" åsikter. Dessa åsikter skulle i mina ögon bli så mycket starkare om åskådaren själv fick närma sig dem organiskt och långsamt via en bra berättad historia.



Dels har filmen en berättarröst som är noggrann med att berätta allt. Men också en massa scener som är övertydliga. Ett exempel är då Britt-Marie får ett samtal från sjukhuset om att hennes man fått en hjärtinfarkt. När scenen utvecklas, vi ser Britt-Marie på ICA där hon handlar städprodukter. Jag insåg vad telefonsamtalet handlade om utan hörbar dialog. De borde ha klippt där. Nästa scen var i vilket fall att britt-Marie anländer sjukhuset. Ingen risk finns att någon missförstår vad telefonsamtalet betydde. Men istället förlängdes scenen på ICA och Britt-Marie säger något i stil med "en hjärtinfarkt!". Denna scen var bara ett exempel på en övertydlighet som genomsyrade hela filmen. Scenen som sådan avgjorde inte om filmen var bra eller ej, den fick bara stå som exempel för ett grovhuggenhet i det filmiska hantverket. Ibland kändes det lite för ängsligt.

Jag var ganska uttråkad mest hela tiden. Ingen av skådespelarna gjorde intryck på mig heller, varken uselt eller glimrande, väldigt alldagligt. Flera verkade vara nybörjare och jag önskar dem allt väl i fortsatta karriären. Handlingen var dock extremt genomskinlig. Överraskningsmoment saknades helt. Den passar säkert perfekt som allmän familjeunderhållning. En film som snart kommer gå på TV4.

Jag ger Britt-Marie två fotbollscoacher av fem möjliga. Nej du, ta och se tv-serien Dag istället!

Betyg: 2/5

Filmen har premiär imorgon fredag den 25/1.

Den allvarsamma leken (2016)

Den allvarsamma leken är ingen lek men den är allvarsam. Svenska kostymdramer är kanske inte den genre jag allra helst väljer, men filmen visades som invigningsfilm på Malmö Filmdagar och som sådan var den ett självklart val. Det är dessutom alltid kul att se svenska filmer som jag vet kommer bli uppmärksammade och omtalade. Pernilla August och filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare Karin Franz Körlof kom upp på scen före filmen och presenterade den. De sa att filmen är tidlös i det att den handlar om allmänmänskliga känslor och beteenden. Om de pratar om kärleksförhållanden i generella termer så har de helt rätt. Men samtidigt kände jag aldrig samhörighet med personerna på duken eftersom de hela tiden gjorde så konstiga och idiotiska val. Jag antar att tidseran hade mer med handlingen än vad Pernilla ville låta påskina.

Filmen bygger på Hjalmar Söderberghs bok från 1912 och för er som läst den behövs ingen beskrivning av handlingen men för alla er andra så... Filmen handlar om Arvid (Sverrir Gudnason), en ung skribent på en tidning i Stockholm som blir förtjust i Lydia Stille (Karin Franz Körlof). Lydias far går bort och plötsligt är hon lämnad ensam i världen utan medel. God råd är dyra. Tidigt i filmen fattar Arvid och Lydia tycke, giftermål är inom synhåll. De gifter sig och det var det...

Men nej. Skojjade bara... De gifter sig INTE. Arvid kan inte gifta sig med sin älskade! Inte för att han inte är säker på sin sak för det är han i allra högsta grad. Inte för att han inte har ett jobb för det har han i allra högsta grad. Utanför att han inte har en tillräckligt hög lön än. Bättre är tydligen att överge Lydia och tvinga henne in i en högst obra situation och hoppas på det bästa. Lydia gifter sig snart med en rik äldre man. Och så börjar cirkusen med trånande blickar, smussel, smygande bakom ryggar och omfamningar bakom lyckta dörrar. För att helt säkert försäkra sig om att ändå få chansen på Lydia så snart hon frigjort sig från sin rike äldre man går Arvid illa kvickt och gifter sig med en annan kvinna. Usch vad livet är hårt mot Arvid och Lydia. Det fick ju aldrig chansen ens!

Nä, jag vet inte jag. Är det kanske att människor är korkade som är den tidlösa sanningen i Pernillas film? I övrigt var allt filmtekniskt bra. Bra regi och vassa skådespelarprestationer. Filmens Lydia hade något spännande i ögonen, jag blev hela tiden mer nyfiken på henne. Arvid-pojken var dock mest lite mesig. Filmens största överraskning var kanske att jag gillade Michael Nyqvist i rollen som chefsredaktörn på tidningen! Jag ger Den allvarsamma leken två bortkastade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Gäckande in i det sista...