Comedians In Cars Getting Coffee - Season 1 (2012)

Comedians In Cars Getting Coffee hade premiär 2012 och avslutades elva säsonger senare 2019. Som jag gissar att alla vet är detta en talk show i fritt format av och med Jerry Seinfeld. Han hämtar upp gästerna i  gamla coola bilar och så åker de och fikar.

Avsnitten är små mumsbitar som är över i en handvändning. Säsongerna är varierande långa men mest korta på runt sex avsnitt per säsong. Några är dubbelt så långa, eller någonstans däremellan. En säsong är endast fem avsnitt. Det varierar.

Första säsongen då? Hela tio avsnitt och jag gissar att formatet och stilen mesjslades ut här, men den levererade ändå några riktigt bra avsnitt. Jag väljer ut mina fyra favoriter.

I debuten fikar Jerry med Larry David, medskaparen av Seinfeld. Allmänt trevligt, kanske till och med lite mysigt. Det pratades mest om inget. Tematiskt!

Andra avsnittet jackade upp nivån när Jerry tar Ricky Gervais på en vansinnesfärd i en liten brittisk sportbil. Gervais levde ut sin äkta eller spelade dödsskräck över att dö i en bilkrasch. Mycket njutbart. Ricky skrattar ju på ett charmigt sätt.

Sedan får vi hoppa fram till det näst sista nionde avsnittet där fikastunden leder upp till att Jerry hänger med Carl Reiner och Mel Brooks på kvällen. De äter sandwiches och kollar (inte) på tv. Mysigt med tanke på vilka giganter i branschen vi får hänga med via Jerry.

Säsongens klart bästa avsnitt som både är roligt och nostalgiskt är det tionde och sista avsnittet. Jerry hämtar upp Michael Richards, ni vet han som spelade Kramer. Det syns tydligt hur väl de känner varandra, på det sättet där man avslutar varandras meningar och skämt och annat nästan inte behöver uttalas för att den andre ska förstå. Trots avsnittets överlag humoristiska ton får vi en otroligt fin scen dem emellan när Michael öppnar upp om hans stora misstag då han gjorde bort sig på scen och sa dumma saker i ilska. Det var speciellt att känna hur tonaliteten ändrades på ett ögonblick... Så fint att se att gammal vänskap håller. En så öm scen hade jag sannerligen inte väntat mig.

Bra "bite size"-serie som kan avnjutas närsomhelst du har en liten stund över. Ser fram emot andra säsongen.

Betyg: 3/5

Young Frankenstein (1974)

Mel Brooks var produktiv 1974. Först kom Blazing saddles ut och senare Young Frankenstein eller Det våras för Frankenstein som den ju hette i Sverige. Jag tror mig ha sett denna som ung då jag har ett svagt minne av Marty Feldman och hans puckelrygg.

Detta är en hjärtlig parodi på den klassiska Mary Shelley-historien. Jag blir lite överraskad över att den följer strukturen hos originalet så väl. Det är inte lika mycket "slap stick" som i Det våras för Sheriffen utan mer en komedi som lever på stämning, snyggt iscensätta scener som blinkar tillbaka på klassikern från 30-talet och en del skämt om en stor penis.



Gene Wilder drar här det största lasset. Han är underhållande men jag blev mer impad av honom i förra filmen. Teri Garr, Marty Feldman och Peter Boyle spelar de större birollerna. Marty Feldman är fortfarande en favorit. Hans minspel med de speciella ögonen är fantastiskt kul helt enkelt.

Precis som med Sheriffen fann jag filmen milt underhållande. Det blir inte en komisk klassiker för mig. Det är en sorts komedi som det känns som att de som gjorde filmen hade mer roligt av än jag som tittar på den. Jag förstår att de har lagt ner mycket möda på att återskapa stilen från gamla svart-vita skräckisar och gjort homage med kameravinklar, övergångar mellan scener, musik och annat men det är mer av akademiskt intresse. Huruvida filmen är rolig för mig som tittare beror på effektiviteten av dialog, situationer och skådespeleri som jag ser på "duken". Det mesta är roande men inte så att jag skrattar högt. Filmen vinner kanske på att ses om, jag tror nog det...

En klassisk komedi som det sannerligen är roligt att ha sett, inte minst för några ikoniska scener. Klart bättre än Blazing saddles. Jag ger Young Frankenstein två rejäla Schwanzstücker av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Blazing Saddles (1974)

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig av Blazing saddles. Skulle jag finna en daterad farsartad komedi eller en satirisk westernspoof som står sig än idag? Filmen är en av Mel Brooks mer kända och omtalad som provokativ när den kom ut... "The N-word" används med stor frenesi i filmen.

Filmen skämtar hejdlöst och ofta brutalt om rasism. Huvudpersonen är en svart sheriff i en stad med bara vita invånare. Detta är en starkt ironisk film. Westernmiljön passar perfekt för alla de skämt Brooks öser på med. Det är dock långt från en "smart" pratig och intellektuell komedi. Brooks slår oss i huvudet med farsartade skämt som ofta är fysiska och allt som oftast under bältet. En handfull skämt är väldigt roliga, speciellt om man ser dem som enskilda sketcher. Mycket av roligheterna är dock inte riktigt i min smak. Det är det vansinnigt farsartade som jag inte finner så roligt längre (om jag nu någonsin gillat det). Detta är "slap stick" heaven...

Ett resultat av att filmen mest fokuserar på satir och politisk humor är att karaktärerna i filmen fyller mer funktion för skämten än för handlingen. Som film är den direkt svag med få karaktärer att gilla. Av alla skådisar i filmen är det Gene Wilders stillsamma pistolman som jag gillar mest. Jag har alltid trott att han endast var en pajas, men här är han en av få allvarliga karaktärer. Jag tycker också att Claeson Little klarar sig bra i huvudrollen.

Filmen är full av anakronismer och karaktärer som bryter den fjärde muren och tilltalar oss i publiken. Jag vet inte hur vanligt dessa grepp var 1974. Var kanske Brooks tidig med dessa grepp? Filmen avslutas i alla fall med att kameran zoomar ut från den uppbyggda westernstaden och vi befinner oss i en Hollywoodstudio. I nästa sound stage pågår en inspelning av ett magnifikt dansnummer med en massa män i en fontän. Det blir till slut en scen som faktiskt gör att jag blir än mer sugen på att se om bröderna Coens "Hail, Caesar!". Filmens skurk försöker undfly sitt öde genom att kliva ut i verkligheten men hjältarna får tag på honom. Woody Allen gjorde denna grej bättre i "The purple Rose of Cairo".

Blazing saddles var en frejdig komedi med vissa höga toppar men som helhet var den bara helt ok. Jag ger Blazing saddles två Schnitzengruben av fem möjliga.

Betyg: 2/5