Top Gun: Maverick (2022)

Jag hade förväntningar på denna film, men inte extremt höga som vissa verkade ha. Men tusan vad denna film levererade. Detta var väldigt trevligt, och det var helt klart värt att se om den gamla filmen före denna.

Filmen inleds i nostalgins tecken med flera scener i rad som påminde oss om den gamla filmen, nu fräscht i minnet. Risken är givetvis att överdriva att dra i nostalgikänslorna men regissören Joseph Kosinski höll sig själv i schack. 

Handlingen i filmen var också överraskande bra. Det hade jag inte väntat mig. Mavericks karriär kändes väldigt rimlig, samma sak med Ice Man. Det var bra helt enkelt. Jag ömmade speciellt för Val Kilmer och hans scener, speciellt efter att jag såg den mycket gripande dokumentären "Val" förra året. Stark rekommendation att se den, kan gå som ett komplement till de två Top Gun-filmerna.

Actionscenerna var också över förväntan. Först hade vi provflygningar som påminde om klassiker som "The Right Stuff", till träningen med de unga hetsporrarna. Mavericks tänkande utanför boxen älskade jag. Även uppdraget och fajter mot både robotar och femte generationen var mycket bra! Damnest, det hade jag inte vågat hoppas på.

Karaktärerna och deras relationer då? Tompa är som alltid bra. Jag gillade också hans relation med Jennifer Connellys Penny. Den funkade. Däremot var jag inte helt impad av Miles Tellers Rooster, sån av Goose. Jag kan inte komma på något bättre sätt att skapa den nödvändiga friktionen som filmen behöver, men jag älskade inte det de nu gjorde. Annars var manus överlag bra, lite Mission Impossible-känsla faktiskt. Tompas vapendragare i MI-skrivarrummet var ju med här, Christopher McQuarrie.

Ja! Jag gillar't. Bra skit helt enkelt.

Betyg: 4/5

Bad Times at the El Royale (2018)

Bad times at the El Royale verkar ha blivit bortglömd. Jag har i alla fall inte hört så mycket om den i mina kanaler. Det är jättetråkigt för detta är en otroligt underhållande och bra film. Filmen är gjord av Drew Goddard och han har helt klart sneglat en hel del på hur Quentin Tarantino gör film. Vad han adderar är dock ett varmt hjärta och denna film är trots en hel del blodiga våldsscener mycket varmare än en film som Hateful 8 till exempel.

Strukturen påminner om Pulp fiction. Vi får följa en brokig samling karaktärer som alla hamnar på hotellet El Royale på delstatsgränsen mellan Nevada och Kalifornien. Först ser vi inte hur deras historier hör ihop, men via flashbacks och scener som spelas om med nya perspektiv växer helheten långsamt fram framför våra ögon. Det är en stil som jag älskar när det görs bra och här görs det väldigt bra.

Men filmen hade inte varit något utan bra manus, karaktärer och skådespelare och det har denna film i överflöd av. Det är en njutning att skådespeleriet från välkända ansikten som Jeff Bridges, Dakota Johnson och Jon Hamm. Men de tre som stack ut mest var Lewis Pullman som receptionisten, Chris Hemsworth som sexig sektledare (den bästa Chris!) och filmens klarast lysande stjärna Cynthia Erivo, som är fantastisk. Hon är en ny uppenbarelse för mig, jag vill se mer av henne!

Filmen är ganska lång, drygt två timmar och tio minuter men den blir bara bättre och bättre ju längre in i filmen man kommer. Filmen stegras hela tiden därför att man förstår mer och mer av handlingen och helheten. I inledningsscenerna, ungefär den första timmen, förstår man helt enkelt inte vad man ser!

Detta är Drew Goddards andra film efter The cabin in the woods, så han är två av två med lyckade filmer nu! Drew har tidigare arbetat med Joss på både Buffy och Angel. Jag känner igen stilen och välkomnar den. Det ligger mycket tanke bakom det han gör och han gör allt med ett stort hjärta. Mycket bra gubbe det där.

Jag ger Bad times at the El Royale fyra Limbo av fem möjliga.

Betyg: 4/5