Visar inlägg med etikett Justin Bartha. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Justin Bartha. Visa alla inlägg

torsdag 6 mars 2014

The Hangover Part III (2013)



Phil: What the fuck is wrong with those chickens?
Mr. Chow: They're angry. All I feed them is cocaine. And chicken.

Jag behövde en film en vardagskväll häromveckan. Jag var trött i huvudet och kände mig allmänt seg så något intellektuellt utmanande gick helt bort. Jag fann den perfekta filmen The hangover part III. Förväntningarna var extremt lågt satta.

Som med de tidigare två filmerna kommer de roliga scenerna tidigt i filmen. Egentligen är det bara första halvan av första filmen som är något att ha, sedan blir det bara sämre och sämre. I denna tredje, och förhoppningsvis sista, del finns två vagt roliga scener. Tyvärr är båda förstörda från trailern. Dels är det scenen med giraffen på motorvägen. Den används väl delvis för att påminna publiken om hur sjuk och vrickad filmerna är. I trailern tyckte jag att scenen hade potential. Djuret får en vild blick när det ser en bro. Det verkade kunna bli en kul scen. Men nej, inte speciellt kul. Bara absurt, men inte på det roliga sättet.


Den andra scenen som verkade kul var faktiskt riktigt rolig. Det är när Alan sjunger som en ängel. Den scenen är dock spoilad från trailern så det var lite synd. Resten av filmen händer bara framför ögonen på mig och jag skrattar inte en enda gång. Men det var skönt att inte tvingas tänka så mycket i alla fall.


Vad är då problemen med denna filmserie? Dels satsar de på att gå över det gränsen till det absurda och då är det mycket svårt att lyckas. Skillnaden mellan lyckade skämt och misslyckade är små när de är absurda. Titta bara på de så kraftigt överreklamerade Monty Python. Man kan kasta ut allt vad trovärdiga karaktärer heter för scenerna ska bara vara hejdlösa och absurda. På ytan kan man tro att humorn i denna film är karaktärsdriven, men då har man inte klart för sig vad det innebär. Med karaktärsdriven humor måste publiken kunna tro på karaktärerna, förstå dem och sedan skratta åt situationer karaktären hamnar i på grund av sina tillkortakommanden. När nyckelkaraktärer är helt orealistiska och allt annat än sympatiska faller mycket av grunden i bra humor av detta slag.


Det andra stora problemet är att två potentiellt sätt roliga birollsfigurer tillåts spela huvudrollerna i tvåan och framför allt denna tredje delen, dvs Alan och Mr. Chow. Det är ett mycket dåligt val tycker jag och ytterligare ett tecken på att regissör Todd Phillips helt tappat koncepten och eventuell fingertoppskänsla han kanske hade tidigare i sin karriär (han gjorde trots allt favoriten Old school med Frank the Tank!).

Nej, detta var helt värdelöst. Det är inte bra när en komedis roligaste del är dess poster som spoof:ar en annan film. Sorry, det blir digitale Henke. I tell it like I see it!

Jag ger The hangover part III en enda lång suck av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Någon som ser likheten?

torsdag 18 november 2010

Holy Rollers (2010)


"Medicine for the rich people"


Jesse Eisenberg (The squid and the whale, Adventureland, The social network) briljerar i denna drama som bygger på verkliga händelser. Eisenberg spelar Sam Gould som blir indragen i smuggling av ecstasy-tabletter till USA från Amsterdam i slutet av 90-talet. De dåliga killarna har kommit på att unga ortodoxa judar lätt kommer in genom tullen. Ingen söker genom deras putande resväskor och tabletterna upptäcks inte av narkotikahundarna.

"Don't worry, nothing bad gonna happen"

Filmen är ganska intressant. Det är dock mycket dialog, en hel del på jiddisch, och utan textning var det faktiskt lite svårt att följa alla snabba ordväxlingar, tex i scener på nattklubbar med dunkande housemusik i bakgrunden. Jesse var som vanligt lysande. Han är en av de starkaste unga seriösa skådespelarna just nu. Han går från en valpig oskyldig yngling till en ganska hård affärsman. Vi ser också hur han hela tiden brottas med sitt samvete. Att tjäna pengar eller gud.

Filmen är bra, men så här direkt efter jag sett filmen får den endast två gelt av fem möjliga.

Betyg: 2/5


måndag 23 augusti 2010

New York, I Love You (2009)


Hey, go to Williamsburg.

Förra helgen, SoFo på Söder. Jag hade en mycket trevlig söndagseftermiddag. Jag och Vanessa träffades för en bit god mat och sedan en skön film på biografen Victoria på Götgatan. Vi såg "New york, I love you" från förra året. Den är uppbyggd på samma sätt som 2006 års "Paris, je t'aime" där ett tiotal separata korta kärlekshistorier vävs samman till en film. Den aktuella filmen utspelas som titeln antyder i New York.

Detta är inte en film med en stor övergripande handling. Här är det stämningen och bilderna från New York som är alltet. Stämningen och alla mer eller mindre styva skådespelarinsatser.

Jag satt förundrat nyfiken över vad nästa segment skulle ge, en färd uppåt, långsamt, eller skulle vi störta ut för ett stup. Man kan säga att detta är en episodfilm som är episodisk och fragmenterad.

There are also 127,000 method actresses in New York.

Mina favoriter var det unga paret på "high school prom", Ethan Hwake's författare som prövade en ny "pick-up line", James Caan som apotekare och Zoe the video artist. Även det gamla paret som gnabbades hela vägen ut till stranden på Coney Island var en härlig episod på något sätt. Shia LaBoeuf var mycket stark i en kort roll.

New York's not such a big place.

Egentligen var hela filmen bra, men den småputtrade mer än exploderade. Jag ger den tre kärleksförklaringar till New York av fem.

Betyg: 3/5