Cat people får mig att se referenser från flera andra filmer och regissörer. den är som en mix av Dario Argentos stämningsfyllda bildspråk, Brian de Palmas voyeurism och Alan Parkers känsla för musik.
Detta var en riktigt najs överraskning. Jag gillade känslan i filmen. Den känns klaustrofobisk, svettig och ödesdiger. Det erotiska är tematiskt och integrerat, inte spekulativt och exploation. Det är helt enkelt inte speciellt sexigt så det kan passera som konst.
Jag kan vara extra mottaglig för filmen då jag älskar den elektroniska instrumentala filmmusiken sedan länge. Giorgio Moroder har skrivit musiken och jag köpte den på LP när jag var ung. Den klassiska Cat people (putting out fire) är samskriven med Bowie och framförd av den senare. En utan tvekan suverän låt som integreras in i sista scenen och fortsätter ut över eftertexterna.
Filmens slut är en av dess styrkor. Känslor av sorgsenhet men också uppfylld av den vackra tanken. Så javisst, jag gillar filmen ett snäpp mer på grund av den fantastiska elektroniska filmmusiken men vad tusan den ingår ju också i filmen! Speciellt i en film som bygger mer på en stark mardrömskänsla än dess narrativ är musiken en viktigare del.
Varför har jag inte sett denna film tidigare? Jag har haft den i huvudet sedan 1983 men det har aldrig blivit av. Jag hade med den som kandidat på Decennier men även där fick den ge vika. Obegripligt. Detta är ju en av de bästa från 1982! Topplistan måste uppdateras!
Jag ger Cat people fyra avslitna armar av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Trivia: det är svarta leoparder som använts i filmen. Fina djur.
Lyssna på Shinypodden om Bowie och skivan Let's dance där Cat people nämns.
