Vivre sa vie: Film en douze tableaux (1962)

Vivre sa vie är en löst sammanhållen kavalkad av 12 scener där vi får följa Anna Karinas Nana resa från en glad ung kvinna med framtidstro till att bli fast i hallickens grepp i prostitutionens kvicksand.

Filmen har ingen direkt handling och fokuserar mest på filosofiska dialoger mellan karaktärer som passerar revy i Nanas liv. Det är en "hängfilm" där man hänger med Nana och får inblick i hennes liv och inre, en "slize of life"-film så god som någon, utan mätbar form eller riktning. Detta är höjden av arty farty franskt bajsnödigt från en, förmodar jag, självgod Godard.

Danskan Anna Karina är förtrollande i huvudrollen. Hon är härlig på det sättet en person med karisma och glimten i ögat kan vara, inte endast för snygg på foton på ett "kliniskt" sätt. Jag gillar hennes energi. Hon var ett tag gift med Godard. Just under denna film höll de på att skilja sig och därför fick Nana gå ett hemskt öde till möte. Godard straffade kvinnan som valde att lämna honom kan jag tänka mig. Regissören som Gud.

De måste dock fixat till sin relation tillräckligt mycket för att kunna arbeta ihop igen. Hon spelade i senare filmer han regisserat. Aanna var med i sammanlagt åtta filmer av Godard inklusive Alphaville, Bande à part och Pierrot le Fou.

Denna films värde var att se Anna Karina, i övrigt var det pretto och inte så lite sövande. Jag nickade till ett antal gånger i mitten av filmen. 

Betyg: 2/5

Filmen ingick i listan av filmer jag och Måns pratat om i Shinypodden Filmskolan, som hittas där ni hittar poddar, eller här.

Bande À Part (1964)

Jag tror inte att jag sett någon film som tillhör franska nya vågen tidigare. Jag har i vilket fall inte sett någon film av Jean-Luc Godard. Däremot har jag varit sugen på att se något från honom en längre tid. Så sugen att jag till och med har en dvd-box hemma i hyllan som jag plockat upp på någon filmbörs någon gång. När sedan Movies-Noir föreslog filmen som en gemensam film för Decennier tackade jag ja. Christian påminde då också att Quentin Tarantino döpt sitt filmbolag efter denna film. Med en Tarantino-anknytning var valet givet!

Vad är då franska nya vågen? Improviserade lågbudgetfilmer inspelade i vänners lägenheter med kompisar som skådespelare. Filmer inspelad i långa tagningar med enkel kamerapryttlar, långt från de stora filmbolagens artificiella studiomiljöer? Existentiella djupa filmer? Jag vet inte jag. Om beskrivningarna ovan stämmer blir man inte direkt sugen...

Bande à part passar i alla fall in på mycket av det jag skrev ovan. Filmad i svartvitt får vi följa de tre huvudkaraktärerna på till synes slumpmässiga utflykter i Paris förorter. Två ynglingar träffar en ung flicka på en engelskakurs och då de får reda på att hon bor hos en rik moster formar de en lömsk plan. Ynglingarna börjar ivrigt och i huller och buller uppvakta flickan för att kunna manipulera henne till att stjäla pengarna tillsammans med dem.

Ok, jag hade inte speciellt kul med denna film. Handlingen är banal. Jag har mycket svårt att se den existentiella ångesten i denna film. Killarna beter sig som om de vore 15 år, bland annat kunde jag inte släppa att de springer hela tiden, som om de vore barn. I verkligheten var skådespelarna 27 respektive 28 år när filmen spelades in så det blir lite tokigt. Flickan som spelas av Jean-Luc Godard's fru vid tiden, Anna Karina var 24 år och hon spelar en oskuldsfull tonåring. Ok, detta är kanske inte filmens största fel. Man kan leva med fel ålder på skådespelarna om karaktärerna är intressanta och skådespelarna är bra. Tyvärr framställs killarna som coola och eftersom jag inte går på det blir det mest fånigt.

Filmens "production value" gör inte någon som vill ha låga diton besviken i alla fall. Filmen har otroligt usel kvalité på ljud och bild. Framför allt ljudet är skräpigt och skramligt. Kan detta verkligen varit meningen?

Filmens stöt var inte spännande, budskapet i filmen barnsligt och skådespelarna var cirka 10 år för gamla.

Vad var bra då? Det finns en scen där de tre dansar på ett kafé som var fantastiskt härlig. Den scenen fick mig att sätta mig rakt upp i fåtöljen. Den kom som en blixt från en klar himmel eftersom Godard precis innan fånat sig med en tyst minut där allt (eländigt) ljud stängts av. Den scenen inte så lite pretto för övrigt.

Det var kul ändå att ha sett en film av Jean-Luc Godard även om inte denna föll mig på läppen.

Jag ger Bande à part två kortsiktiga planer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fredag under decenniermånaderna betyder gemensam bloggning med Movies-Noir och Jojjenito. Vad tyckte de, var bandet isär eller ihop?