Thief (1981)

Kommer ni ihåg min revy på Dark star? Den var inte så jättebra och det bästa med filmen var trivian med dess koppling till Alien-filmerna. Dagens film är liknande i det att den har starka band till en nyare film som jag älskar. Thief är en föregångare till Heat. Det är som om Michael Mann gjorde ett provskott med filmen Thief, för att sedan åtekomma till historien, karaktärerna och feelingen och gjöra om filmen till det mästerverk Heat är.

Thief påminner en hel del om Heat alltså. Den påminner också om filmen Drive från några år sedan. Men framför allt påminner den om crime-filmer från 70-talet och det är nog där den tappar mig. Filmen handlar om en gentlemannaskurk som tillsammans med sina sköna och jovialiska kompisar utför avancerade inbrott som allt som oftast innebär att tjuven måste ta sig in i ett stort bad ass kassaskåp. I Thief trängs sedan det snälla tjuvgänget av polisen (precis som i Heat) och av riktigt elaka skurkar (som i Drive).

Om det var en sak jag kände till om Thief så var det musiken då jag lyssnade på soundtracket av de tyska elektronmusikgudarna Tangerine Dream när jag var yngre. Musiken är otroligt bra om något för lite använt i denna film. I några scener i filmen används musiken till collagebilder på tjuven i sin bil under natten. Då påminner filmen mycket om Drive (igen).

James Caan spelar den snälle tjyven och James Belushi är en av hans kompisar. Belushi är som en blandning av Val Kilmer och Tom Sizemore från Heat. Till skillnad från den senare filmen får man dock inte samma känsla av excellens från detta gäng. Tjyven presenteras som en bad ass, men man får aldrig se honom vara en riktig bad ass, som Neil och hans gäng visas och som "The driver" mycket tydligt visas vara i Drive.

Det stora problemet i Thief är alla scenerna mellan tjyven och hand familj. De scenerna är eländigt trista och påminner om 70-talsfilmsestetiken med dess diskbänksrealism. I Heat får vi också en hel del scener med/om familjerna, Val Kilmers fru och barn, Tom Sizemores stora familj, Robert De Niros uppvaktning av kvinnan och Al Pacinos äktenskapsproblem, men alla dessa scener passar mycket bättre in i filmen och är bra. Motsvarande scener i Thief är sämre. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag hade hellre sett Thief som en renodlad crime-film och att vi fått se mer av gängets stötar.

Ingen av skådespelarna sticker ut, det är som att skådisarna ska vara regngråa och trista. Är det det som är karaktärsskådespeleri så gillar jag det inte. Slutet av filmen var dock bra. Filmens huvudperson gör som Neil lär i Heat. Trevlig liten brygga. Filmen är som helhet helt ok, men inget man blir sådär speciellt sprallig av.

Jag ger Thief två juvelstötar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

About Last Night... (1986)

Och så är vi igång med Decennier 80-talet. Känner ni förväntningarna i luften? Det liksom vibrerar av spänningen. Åttiotalet! Detta mytomspunna härliga lilla decennium. Jag inleder med About last night... med Rob Lowe och Demi Moore i huvudrollerna. Jag  råkade tydligen missa denna ungdoms-relations-komedi. Det var ett av 80-talets starkaste genrer detta.. Ungdoms-komedi-relationsdramerna.

Denna film skulle kunnat vara avslutningen i en trilogi som inleds med The Breakfast Club och har mittenfilmen St. Elmo's fire. Tänk efter. The Breakfast Club utspelas under high school och handlar om ungdomar som inte vet vad de vill göra med sina liv. Vi ser bland andra Emilio Estevez, Ally Sheedy och Judd Nelson i huvudrollerna. Alla tre återkom i St. Elmo's fire, en film om ungdomar i college-åldern som inte vet vad de vill göra med sina liv. I St. Elmo's fire har Rob Lowe och Demi Moore framträdande roller. Dessa två återkommer nu i About last night... en film om unga vuxna, typiskt några år efter college-tiden, som... javisst du gissade rätt, som inte vet vad de vill göra med sina liv.

Tripp-trapp-trull. Den första är bäst, den andra näst bäst och denna tredje film är svagast. Det är inte en jättedålig film men vid sidan av de kulörta "bästa" kompisarna spelade av James Belushi och Elizabeth Perkins är denna film allt för trång. Filmen handlar bara om Danny och Debbie's relation. De flyttar ihop, bråkar, flyttar isär och vad händer sen... får du veta om du ser filmen.

Jag saknar ensambledynamiken som var så lysande i både The Breakfast Club och St. Elmo's fire. Jag tycker inte vårt älskande par har en story som håller upp en hel film. Jag kan inte garantera att jag hade känt likadant om jag sett filmen 1986, men jag tror att även då hade den fallit i skuggan bakom de övriga två.

Min gode vän Halo myste över About last night... eftersom det var första gången man fick se Demi Moore's tuttar. Tittut. De svar små och gulliga. Nyhetens behag gick dock snart över. Nej, det var inte så intressant. Helt ok film men intet mer. Både Robs och Demis magnetiska karisma skiner igenom lite då och då, men långt ifrån så mycket att filmen höjs över mängden.

Jag ger About last night... två storstjärnor av fem möjliga.

Betyg: 2/5