Why Didn't They Ask Evans? - Miniseries (2022)

En ny adaption av en Agatha Christie roman? Sign me up!

Denna version har skrivits och regisserats av brittiske skådisen Hugh Laurie. Han spelar också den obehaglige Dr. Nicholson. Detta är en fristående historia, dvs varken Hercule Poirot eller Miss Marple dyker upp för att lösa mordgåtan. Istället får vi följa en ung ex-militär och en ung förmögen kvinna som känt varandra sedan barnsben. De undersöker ett mord på en i bygden okänd man och undersökningen leder dem till insikter om något de vetat hela tiden, dvs att de gillar varandra och skulle vilja typ ligga sked ihopa... 

I huvudrollerna ser vi Will Poulter, känd från The Maze Runner, Midsommar och We're the Millers. Den kvinnliga rollen spelas av Lucy Boynton som vi såg i Kenneth Branaghs Murder on the Orient Express.

Will Pulter har "äntligen" vuxit upp eller in i sin vuxna kropp. Han är nu en ståtlig ung man helt enkelt. Fascinerande att se. Han har sett så ung och barnslig mest hela tiden förr. Lucy Boynton har jag inte sett i lika mycket men jag fascineras av henne också då hon har liknande aura och energi som den lite mer kända Emma Stone.

Miniserien är mycket välproducerad och extremt lättsedd. Miljöerna är magnifika, som alltid med denna typ av serier från landsbygden i England. Det är "top notch" när det gäller mysfaktorn. Flera kannor te sattes på spisen.

Tyvärr lyfter det inte riktigt för mig. Den är bra men inte jätte. En viss skärva av Agathas mörker tittar fram men överlag är denna historia harmlös, i denna adaption i vilket fall. Seriens behållning blev "spänningen" över hur Bobby och Frankie skulle få ihop det. Det var mysigt att följa deras uppvaktningsdans under tiden som de löste mordmysterium. Fint helt enkelt.

Betyg: 3/5

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

The Meyerowitz Stories (New and Selected) är "nykomlingen" Noah Baumbachs tionde film. Damn, Baumbach kan knappt kallas för nykomling längre! Jag gillar det mesta från honom så jag såg fram emot han nya alster. Denna gång bjuds vi på en mycket mörk film om relationen mellan (framför allt) två vuxna bröder och deras far. Hans självbiografiska The squid and the whale handlade om två yngre bröder och hur deras föräldrars skilsmässa påverkade dem. Jag gissar att det kan finnas en hel del självbiografiska element i denna film också.

Adam Sandler och Ben Stiller spelar bröderna Danny och Matthew som tävlar om gunsten från sin vresiga och elaka patriarkaliska far Harold spelas av Dustin Hoffman. Han är en misslyckad konstnär som när en självbild om att vara bättre än alla andra, framför allt samtida kollegor som blivit mer framgångsrika rent kommersiellt.



För de av er som ryggade tillbaka när ni ser att Adam Sandler är med i filmen så kan jag direkt säga att det är ingen fara. Detta är ett drama, ett svart drama med inslag av vass och satirisk humor. Filmen är så långt från The waterboy man kan komma nästan. Detta är en Adam Sandler som visar att han kan skådespela. Tänk Jim Carey i Eternal sunshine of the spotless mind.

Dustin Hoffman, Ben Stiller, Emma Thompson som nya frun Maureen och Elizabeth Marvel som systern Jean (en kvinnlig Fredo!) gör alla bra insatser. Men filmens "scene stealer" är helt klart Grace van Patten som Dannys dotter Eliza. Hon är väldigt bra och fin i denna film. Alla scener mellan henne och Adam Sandler är filmiskt guld, som scenen i bilen, scenen vid pianot, på sjukhuset. Säkert flera scener som jag tappat. Hon är också förvillande lik Shailene Woodley för en sådär fem år sedan (deras åldersskillnad är i alla fall fem år). Grace Van Patten läggs på minnet.



Teman i filmen är livslånga misstag, felriktade ambitioner och önskemål. Den fokuserar på hur illa föräldrar kan fucka upp liven för barnen. Man hade kanske kunnat hoppats på ett något ljusare slut, nu blev hela filmen väldigt svart i mina ögon. Måhända att egna erfarenheter spelar in i hur filmen landar i mitt inre. Vissa sår går så djupt att de aldrig kommer läka helt.

Noah Baumbach fortsätter att leverera. Han är superstabil med filmer som "alltid" hamnar på en fyra. Det är mer än de flesta aktiva regissörer av idag kan skryta med.

Jag ger The Meyerowitz Stories (New and Selected) fyra utmanande filmer (Elizas!) av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Men, Women & Children (2014)

Jason Reitman har på kort tid blivit en favoritregissör för mig. "Thank you for smoking", "Juno" och "Up in the air" en en fantastisk inledning på en "direktörskarriär". Hans senaste film hade jag inte hört så mycket om. Gick den lite under radarn kanske? Det är filmen "Men, women and children" som handlar om män, kvinnor och barn. Specifikt i den uppkopplade och komplexa sociala medier-världen vi lever i idag.

Filmen handlar om hur vi nyttjar och uppslukas av fejjan, sms, internetporr, nätspelande och allt annat som finns ute på det farliga nätet. Dessa spörsmål tycker jag i alla fall är jättespännande. Det blev till och med samtalsämnet på fredagsfikat förra veckan. Hur ska föräldrar styra, kontrollera och skydda sina barn från ondskan på nätet? Eller ska vi det över huvud taget?

"Men, women and children" är begåvad med en hel drös skarpa skådisar. Här har vi Adam Sandler, Jennifer Garner, J K Simmons, Emma Thompson, Rosemarie DeWitt, Tori Black, Dennis Haysbert och en massa ungdomar som jag inte kände igen. Förutom stjärnskottet Kaitlyn Dever som vi såg som den trasiga tonåringen Jayden i "Short term 12". Här spelar hon Brandy en hårt kontrollerad dotter till Jennifer Garners Patricia. Mamman går varje vecka in och "tvättar" dotterns internet... Mamman skriver ut (!) alla sms och chattar. Garner är fullständigt vidrig i denna film. Nej, hennes karaktär. Jag antar att Garner själv faktiskt är riktigt bra. I alla fall på att spela vidrig. Var går gränsen? Hon påminner om den inskränkta och rädda figuren Kitty Farmer (Beth Grant) som vi träffade på i "Donnie Darko"...

På imdb definieras filmen som både komedi och drama, en dramakomedi alltså. Jag tycker nog att den är rolig i flera scener men den är i första han ett drama i mina ögon. Lite känslosam på sina håll och inte så lite tänkvärd. Jag gillar't. Den når inte upp till det bästa Reitman gjort men den är klart sevärd.

Jag ger "Men, women and children" tre starka kontrollbehov av fem möjliga (stark trea, nästan en fyra!).

Betyg: 3/5

Expecto Patronum !

Tredje året: Harry Potter and the prisoner from Azkaban

Utgivningsår: 2004
Regissör: Alfonso Cuarón
Längd: 2h, 24 mins


Plot: Mördaren Sirius Black har rymt från fängelset Azkaban och han är på jakt efter hämnd på Harry Potter. Som skydd för skoleleverna omringas Hogwarts av the Dementors. Inne på skolan har Hagrid ett nytt sällskapsdjur, hippogriffen Buckbeat, som råkar i onåd efter en incident med Draco Malfoy. Våra hjältar tvingas både skydda sig mot Sirius Black och försöka rädda Buckbeat.

Revy

Den tredje boken tar ett stort steg in i den mörka värld som Harry Potter måste genomleva resten av sin skolgång. Om de två första filmerna var sagolika och glittrande var tredje filmen tvungen att bli mörkare. Därför tog man in en ny regissör i Alfonso Cuarón. Skådespelarna har blivit äldre och de får ta större ansvar i tolkningen av sina roller.

Redan i inledningen av filmen, när Harry rymt hemifrån och han ser den svarta hunden för första gången känner man att denna film är mörkare och mer allvarlig, nästan lite ryslig. Hela designen i filmen är lite vuxnare och Hagrids stuga är helt omdesignad. Cuarón knyter på ett mästerligt sätt ihop säsongerna med små interludium. Höst blir vinter som blir vår. Dessa små sekvenser skänker en lyrisk stämning över filmen.

Den sista delen (fjärdedelen?) av filmen domineras av Harry och Hermione och under Cuarón's regi börjar Daniel och Emma få till en bra personkemi som här får sitt fundament och sedan bara förstärks under seriens resterande filmer.

Den stora ärtan i prinsessans säng är The Time Turner och tidsresorna den tillåter genomföras. Jag gillar inte att J K Rowling tog med detta instrument, och hon gjorde sig illa kvickt av med det också, som om hon nästan ångrat sig över dess användning. Men det funkar förvånansvärt bra i denna bok/film ändå. Tidsresorna används lyckligtvis inte som en ologisk "bail out" av ett dåligt manus, utan som en motor i hela bokens handling. Om det ska användas ska det användas fullt ut säger jag, men i slutändan är det ett sattyg och det är en av filmens få svaga punkter.

Årets spell

Expecto Patronum! Den så viktiga besvärjelsen som används för att stöta bort dementors från sig. Harry blir anfallen av en dementor på The Hogwarts Express och blir efter det fruktansvärt rädd för dem. Inte speciellt bra då de känner av rädsla och blir starkare av sina offers rädsla. Remus Lupin lär Harry att bemästra den svåra spellen.

Nya karaktärer

Sirius Black, Harrys gudfar, hjälte, bitter, dödslängtan...
Professor Remus Lupin, mångalen lärare som räddar Harry på fler sätt
Professor Sybill Trelawney, vilken dåre, men härlig sådan
Peter Pettigrew, råttlik förrädare
Vilken lista av nya karaktärer! Alla fyra spelar mycket centrala roller i återstoden av sagan.

Professor Dumbledore är inte ny men på grund av att Richard Harris gått bort är det nu Michael Gambon som spelar honom. Jag hade gärna sett Harris spela Dumbledore hela serien ut. Tyckte att han passade snäppet bättre, lyckades avväga närvaron med tankspriddheten lite bättre än Gambon.

Årets Professor of the Dark arts

Professor Remus Lupin. Han är en av de osjungna hjältarna i The Order of the Phoenix. Och han är en intressant karaktär som mest är god men som också har en liten bit ondska i sig. Mycket bra spelad av skådespelaren David Thewlis.

Årets magiska djur

Buckbeak, en hippogriff som döms till döden efter att den skadat Draco Malfoy. Här en kul sekvens när Buckbeat försöker sno en iller från Hermy, men så lätt är det inte att bara ta den...

Årets skräckscen

När the dementor kommer in i tågkupén på The Hogwarts Express och äter lite av Harrys ansikte.

Årets humor

Professor Trelawny finner The Grim i Harry's tekopp. Alla scener från hennes klassrum är komiskt guld. Trots filmens mörker, eller på grund av dess mörker, är dessa scener mycket roliga och balanserar upp filmen.

Inledningsscenen hos the Dursleys när Uncle Vernons syster kommer på besök håller jag som filmens svagaste parti. Humorn är för enkel, det är farsartat och det gillar jag inte alls lika mycket som den mer karaktärsdrivna humorn runt Sybill.

Årets känslosammet

Sirius bjuder in Harry till att bo med honom så fort han blivit rentvådd. Olycksbådande!

Årets speciella scen

Lupin pratar om Harrys mamma Lily. Hon såg hela honom trots att han var ful.

Supertrion

Det är mycket Harry och Lupin i denna film, inte minst i mitten av filmen i de scener där Remus hjälper Harry att bemästra Expecto Patronum. Av vännerna är det Hermione som tar klart störst plats. Hon och Harry dominerar hela sista akten i filmen. Ron (som även i denna film är mest fånig och skrikande) dras av den svarta hunden in i trädet och under andra tagningen ligger Ron i en sjuksäng (som Hermy gjorde i slutet av andra filmen). En av anledningarna till att trean är så bra är nog att vi får mer av Hermy och Harry och mindre av Ron.

På postern står Harry i centrum främst. Hermy till höger är aningens större än Ron (hon kunde gärna stå närmare). Vidare tittar Sirius in över kanten. Planschen avrundas med Crookshanks, the Time Turner, en demntors hand, några dödskallar och lite annat. Det är inte en suverän poster, snarare lite tam för att representera en så frejdig film.

Harry's moment

När han gör Expecto Patronum och räddar sig själv och Sirius.

Hermione's moment

Girl power-scenen när hon slår ner Draco med en rallarsving.

Ron's moment

Jag har mycket svårt att finna Ron's moment i Azkaban. Nej, Ron hade inte mycket att göra i denna film. Han gnäller mest om att Scabbers försvunnit och är allmänt otrevlig mot Hermione. Filmens har dock flera gulliga scener mellan Ron och Hermione som bådar gott inför kommande kärleksgnabb. Dels har vi scenen då de tar varandra i hand när de blir förskräckta över Buckbeat, dels när Hermione söker tröst mot Rons axel när Buckbeat blir avrättad.

Årets citat

Sybills legendariska men tämliga okända förutspåelse
Trelawny: He will return tonight! He who betrayed his friends - whose heart rots with murder! Innocent blood shall be shed and servant and master shall be reunited once moooooooore!

Sirius Black: You really are the smartest witch of your age.

Snape retas med Remus
Professor Snape: Which one of you can tell me the difference between an animagus and a werewolf?

Professor Snape: Well, well, Lupin. Out for a little walk... in the moonlight, are we?

Ron: Hermione, when did you get here?

Marauders Map. Viktig sak i serien.
"Messrs. Moony, Wormtail, Padfoot, and Prongs are proud to present the Marauder's Map."

I J.K Rawlings värld är snällhet det bästa som finns
Professor Lupin: The very first time I saw you Harry, I recognized you immediately. Not by your scar, by your eyes. They're your mother; Lily's. Yes, I knew her. You mother was there for me at a time when no one else was. Not only was she a singularly gifted witch, she was also an uncommonly kind woman. She had a way of seeing the beauty in others, even, and perhaps most especially, when that person couldn't see it in themselves.

Girl power
Harry: Good punch.
Hermione: Thanks.

Årets favorit

Professor Sybil Trelawny. Professor Snape, Lucius Malfoy och Sirius Black är alla riktigt bra karaktärer, men Sybil tar hem priset. Stora glasögon och en förvirrad blick. Hon har en underbar garderob som är som en blandning av Annie Hall och teskedsgumman.

Insanities and craziness

Jag är inte speciellt förtjust i the Time Turner. Det är ett för enkelt knep att använda i en historia som utspelas i en magisk värld. Och tänk så många centrala figurer de borde försökt rädda genom att använda the Time Turner i senare filmer om denna gimmick skulle fått fortsätta att finnas i serien. Lyckligtvis smusslades den undan av Rowling efter denna bok. Någon som kommer ihåg om hon nämnde något speciellt om det i böckerna? Var tog the Time Turner vägen?

Sammanfattning

Harry Potter and the prisoner of Azkaban är den bästa filmen av de första fyra filmerna. Den har mörker och skönhet, den har nya favoriter som Sirius Black och Remus Lupin. Harry, Ron och Hermione har vuxit upp från att vara barn till ungdomar (om än av yngsta sorten). Regin är tajt och scenografin är ändrad precis så mycket att filmen i ett snäpp känns mycket mognare och, ja mörkare, än de tidigare två filmerna. Scenerna i The Shireking Shack med Sirius, Remus, Peter och Severus är väldigt, väldigt bra. Andra tagningen med Harry och Hermy ute i skogen då de räddar Sirius är också fantastiska.


Betyg: 4.5/5