Alien: Covenant (2017)

Tredje gången gillt? Jag hade vissa förhoppningar om att Alien: Covenant kanske kunde bli filmen som ruskar liv i Alien-filmserien. Tredje gången gillt. Första gången var med de två "Alien vs Predator"-filmerna. Det var ett bra försök, speciellt den första är bra, men de fick inte riktigt liv i serien. Andra gången... För fem år sedan var seriens grundare Ridley Scott tillbaka med Prometheus, en prequel som inte var en prequel. Jag blev blown away av den på biovisningen trots dess stora mängd galenskap, ett uselt manus, trista karaktärer och avsaknaden av spänning. Men filmen var otroligt snygg och hade en egen stil. Med tiden har tyvärr det negativa tagit överhanden när jag tänker tillbaka på den. Jag har dock inte sett om den.

Tredje gången. Nu var jag hoppfull att Scott skulle ha klippt banden till den taffliga förfilmen och satsat på en film som passar in i den gamla Alien-serien. Tredje gången gillt?

Om du vill veta får du kika nedan, efter spoilervarningen!

Spoilervarning - nedan text innehåller svåra spoilers om filmen...



Först och främst måste direkt sägas att Scott uppenbarligen inte klippt banden till Prometheus. Detta är en renodla uppföljare. Jag hade ingen aning för jag hade lyckats med strategin att behålla mig ospoilad inför titten. Hade inte läst på om filmen, ej sett trailers, undvikit nyhetsflöde och poddar i ämnet.

Hur var då filmen? Jag blev inte alls blown away av denna film. Tyvärr. Den är inte lika snygg som Prometheus. De trista miljöerna är inte speciellt bra och dessutom tämligen dåligt underbyggda. Denna film var alltså svagare än sin föregångare då det gäller utseende och förmågan att skapa en egen känsla. Men handling och spänning då?

Alien: Covenant en bättre film då det gäller handling, karaktärer och dialog. Det är en bättre film helt enkelt, en film som kommer klara tidens tand bättre. Men den är långt från bra på riktigt. Den är ganska tråkig under långa perioder, speciellt i mitten, och dessutom är den aldrig riktigt spännande, varken som skräckis eller actionrulle. Jag blir inte totalt insugen i filmen en enda gång tror jag. Det är som att alla ingående element är ganska bra men inget sticker ut; utseende, actionscener, spänningsscener, karaktärer, dialog, handling... Och även om alla delar är ok blir det en blek film. Där har ni det, ett ganska klart fail i mina ögon.

Vem vet, den blir kanske bättre efter en omtitt. Vore intressant att se om Prometheus och denna "back to back" och jämföra dem.



Det filmen hade på sin sida var en intressant filosofisk vinkel. Smartingen Stephen Hawkings har om och om igen varnat för när AI blir självmedvetna. Han pratar om risken att de kan bli ett hot mot mänskligheten. I denna film är det AI'n David som blivit självmedveten och dessutom börjat hata sin skapare, Peter Weyland, och därmed alla människor. Hans största problem verkar vara att han är överlägsen människan men att han ändå är förbjuden att skapa något.

Han tar saken i egna händer och börjar arbetet med att skapa den perfekta organismen. Vilket är lite konstigt då den redan finns i Prometheus-filmen. En varelse som dödar allt "av kött". Filmen introducerar ett virus i vätskeform som kanske var med i Prometheus, vad vet jag? Med detta virus framavlar David alien-monster i olika format och storlek. Som jag förstod det har hans kreationer dödat allt liv på planeten. En avstickare... Hur kommer det sig att hans hår växer? Har artificiella personer växande hår i denna värld?

Trots David fysiska och mentala överlägsenhet verkar han nyfiken och undrande inför kärlek som koncept. Han hävdar att han älskade Dr Elizabeth Shaw men det visar sig senare i filmen vara en grov överdrift. Han kysser också Daniels på ett motbjudande och hotfullt sätt och frågar henne om det är så man kysses.



Jag undrar lite varför filmmakarna valde att inte förklara något om staden och folket som levt där tills David anlände. Det behövdes kanske inte, men viss bakgrund hade kanske varit intressant?

Sen undrar jag hur snacket mellan Ridley Scott och Katherine Waterston gick till. Sa Ridley att hon skulle få bli den nya Ripley? Sa han att hon kommer dödas redan mellan denna och nästa film? I slutscenen när Daniels inser att det var David och inte Walter måste hon förstått att hon kommer vara "befruktad" av ett monster nästa gång hon vaknar upp. Hon frågade David tidigare i filmen: "What did you do to her [DR Shaw)]? -"The same thing I'm going to do to you" var hans ungefärliga svar. Jag tippar på att han kommer fullborda det löftet.

Vad tycker ni om James Franco som Bransom? Tung insats? Illa kvickt fick Billy Crudups osäkre Oram befälet. Lustig detalj att han som troende verkade vara i minoritet och ansågs vidskeplig. Tänk om det vore framtiden vi går emot. Det vore underbart. I vilket fall så var han den som gav den ödesdigra ordern att landa på den potentiella paradisplaneten (!). Hans osäkerhet syntes tydligt och han fick ingen respekt från besättningen. Och just på grund av det valde han att ta det riskabla beslutet. Han satte i alla fall en bestående prägel på uppdraget. Och grundade för en filmisk uppföljare.

Var det någon som förstod vad som hände med Captain Bransons pod? Varför började den brinna? Kanske för att manus krävde att det skulle vara en svag kapten som leder besättningen.



Slutet var uppfriskande och överraskande men också deprimerande av flera skäl. Jag blev genuint tagen av att "den onde" vann. Man är så van med en Ripley som besegrar alla monster. Det var helt givet att det var David som äntrat skeppet och inte Walter, trots att Walter förkunnat att han hade en del "upgrades". Jag väntade på att Daniels skulle be att få se "Walters" vänstra hand/stump, men icke.

Nu kommer David ha full kontroll på de två överlevande i besättningen samt alla nybyggarna. Han kommer använda Daniels och Tennessee som inkubatorer för att bli av med dem, och sedan kommer han inledningsvis hjälpa nybyggarna för att sedan släppa lös viruset eller fullfjättrade aliens bland dem. Jag gillade inte den deprimerande tonen på slutet. Ibland är sådana slut vara välkomna men denna gång blev jag lite trött. Men framför allt tyckte jag att detta var för mycket en "set-up" för en uppföljare. Och hur kul är det?

Jag ger Alien: Covenant tre stugor vid sjön av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Clear History (2013)

Med start idag och sex inlägg framåt med ett mellanspel för månadens Filmspanartema kommer jag skriva om filmer som jag blivit tipsad om av vänner och bekanta.

Vi startar med Clear history från 2013. Filmen dök upp på fjärde plats på filmspanarkompisens Plox's årsbästalista över 2013. Jag kommenterade hans frejdiga listval och blev sugen att se filmen. Även Flmr och Addepladde stämde in i hyllningarna till filmen men framför all Larry David, mannen bakom filmen.

David skapade serien Seinfeld tillsammans med Jerry och han gick senare vidare och gjorde den egna serien Curb your enthusiasm (Simma lugnt, Larry på svenska). Där spelar han en mer eller mindre realistisk version av sig själv. Serien "simmar" runt i ett grumligt vatten där man inte vet vad som är fakta och vad som är fiction. De flesta gäster i serien spelar sig själv, Larry likaså, men hans fru är fiction och spelas av en skådespelerska (Cheryl Hines).

Huvudpersonen i Clear history heter "Nathan" och han är inte samma karaktär som "Larry" som i tv-serien men de är ändå helt lika. Man kan se serien som ett förlängt tv-serieavsnitt. Nathan är precis som Larry odiplomatisk, vresig, okänslig och framför allt intill besinningslöshet principfast. Han hamnar om och om igen i problem för att han inte kan rubba på sina förutfattade meningar. Och trots att situationer blir mer och mer awkward kör han lomhört på i samma spår.

Karaktären är inte direkt inbjudande. En film/serie som bygger runt en sådan karaktär är som en lindanserska som går på en mycket lös lina. Skillnaden mellan lyckad humor och pinsamt magplask är minimal. Det är lätt att man bara känner ogillande inför karaktären. Det måste finnas ett hjärta på rätt ställe eller åtminstone en anledning för oss i publiken att känna för honom. Det kan ske genom igenkänning eller för att han hanterar universella frågor som vi kan knyta an till.

Under seriens första säsong tyckte jag att de inte lyckades med denna balansgång och avsnitten blev oftare jobbiga än lyckade. Senare säsonger blev mycket bättre tycker jag. Clear history som för övrigt är en tv-film gjord av HBO har lite samma problem. Samtidigt som filmen har ett antal mycket roliga scener och situationer känner jag att jag inte till fullo omfamnar Nathan. Han är inte speciellt trevlig. Hans beteende är inte trevligt. Och ändå är han filmens nav som allt kretsar kring. "Lindansösen" klarar vissa partier bra, men ibland ramlar hon av linan, om jag förlänger liknelsen.

Filmen har ett antal roliga birollsfigurer spelade av Michael Keaton, Bill Hader, Kate Hudson, Eva Mendes, Danny McBride, John Hamm, Liev Schreiber och Amy Ryan. Filmen är regisserad av Greg Mottola som också gjort Superbad, Adventureland och Paul.

Clear history? Rolig film, men inte för alla. Den kanske bäst avnjutes som något av ett "extramaterial" för de av oss som gillar serien Curb your enthusiasm. Jag ger Clear history tre bombplaner av fem möjliga. Filmen komer i vilket fall inte upp på min topplista över filmer från 2013.

Betyg: 3/5

This Is The End (2013)

Danny McBride: Hermione just stole all of our shit. And Jay suggested that we rape her. I think the only reason he did that is because he knows he's about two minutes away from becoming the house bitch himself.

Här kommer en revy på en film som jag såg precis före filmfestivalen men som hamnade i bakvattnet till den tornado av filmtittande och revyskrivande som följde med sagda festival. Jag såg alltså denna komedi för cirka fyra veckor sedan och den är nu som bortblåst ur mitt sinne. Jag kommer nästan inte ihåg någonting från denna film. Och det är inte ett speciellt bra tecken. Den så bespottade The Internship såg jag för längre sedan men den kommer jag ihåg mycket mer från. Jag skulle nog kunna redogöra för dess handling scen för scen, i stora drag i alla fall.

Men icke så med This is the end. Det jag kommer ihåg är Michael Cera, att de var i James Francos hus mest hela tiden och att filmen avslutades som ett sämre Buffy The Vampire Slayer-avsnitt. Samt att den hade en rolig dialog, men att det blev lite för mycket efter ett tag.

This is the end är en komedi där skådespelarna spelar sig själva fast ändå inte. Den plaskar i grumliga vatten mellan skådespelarnas verkliga personligheter och en helt galen och crazy story. Jag förstår det som att mycket av dialogen ska vara improviserad. Jag kan helt klart bli nyfiken och intresserad av konceptet, men genomförande måste ändå vara bra oavsett vilken arbetsform filmen tagits fram i.

Filmens story är att Seth Rogen och hans gamle kompis på besök Jay Baruchel går på fest hos James Franco. På festen partas det rejält och en och annan drog konsumeras och ett och annat anus slickas. Senare under natten sker något konstigt med världen. I en droginducerad hallucination eller en parallell verklighet öppnas helvetets portar och djävlar och demoner kommer ner över syndens stad, Los Angeles.

Under resten av filmen försöker våra "hjältar" att överleva. Det är Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco, Jonah Hill (vilket as), Danny McBride och Craig Robinson som vill överleva. De försöker också undvika att våldta Emma Watson. Alla får inte sin önskan uppfylld, vilket är frächt och uppfriskande, men de som är osjälviska kommer upp till himlen och får där gå på konsert. Klipp på egen spoiler-risk.

Filmen är underhållande och skådespelarna bjuder en hel del på sig själva. Michael Cera är med en kort, kort stund och han är bäst i hela filmen. Man får hoppas att Jonah Hill inte är lika dryg som han framställs i filmen. Om skådisarna har bjudit på sig själva och de avigsidor i deras personligheter som vi ser är äkta, då är filmen bra. Om det mesta är manusskrivet är filmen meningslös och därmed ganska dålig.

Evil

Jag hade en rolig, delvis mycket rolig, stund med denna film, men en film som glöms så illa kvickt kan knappast få mer än "bara helt ok".

Jag ger This is the end två bakgatugrabbar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Japp, Channing Tatum är med i filmen

Up In The Air (2009)

The miles are the goal.

Såg en trevlig film i fredags kväll (5/3-2010). Det är Jason Reitman's tredje film "Up in the air". Jag var mycket nyfiken på filmen då den unge regissörens tidigare filmer är "Thank you for smoking" och "Juno". "Up in the air" påminner en hel del om  "Thank you for smoking", båda handlar om företags-amerika och känslan i filmerna är liknande. Jag gillade filmen, men den nådde inte upp till de högt ställda förväntningarna. George Clooney levererar som alltid. Mest övertygar dock den kvinnliga birollsinnehavaren Anna Kendrick. Hon är sensationell i denna roll. Mer av henne, tack.

Betyg 3/5