Skate Kitchen (2018)

Filmen Skate kitchen är 100% känsla för mig. Handling är sekundär. En grym stämning, en fantastisk filmmusik och härliga karaktärer är allt denna film erbjuder. Och det är inte så lite det! Feelingen i filmen är som en blandning av Tangerine, Hair och The Warriors. Den dryper av New York-känsla. Den beskriver en subkultur som känns extremt kopplad till det stora äpplet. Filmstilen är närgången och "up in your face", en stil som påminner mig om Sean Bakers Tangerine som vi njöt av på festivalen 2015.

Filmens underbara karaktärer spelar i princip sig själva. Gänget Skate Kitchen spelar huvudrollerna i filmen Skate Kitchen. Är det en dokumentär? Nej, men filmen verkar vara förtvivlat nära gränsen. Regissören Crystal Moselle såg några av tjejerna på tunnelbanan och gillade hur de såg ut. Det blev en kortfilm och nu en fullängdare. Moselle har tidigare gjort den renodlade dokumentären The Wolfpack och jag ser likheten mellan filmerna. Skate Kitchen är en coming-of-age om tonåriga Camille som bor med ensamstående mor. Hon är en fantastisk skejtare, längtar efter en mor, en far, en kompis. Hon träffar på gänget Skate Kitchen. Tjejerna lever i en mansdominerad värld men de tar inte skit från någon. Stentuffa brudar helt enkelt. Sa jag att filmen har en otrolig stämning?

Bra film, med rätta en snackis som inte bör missas!

Det var lätt att sätta betyg på denna film. Det blir en fyra!

Betyg 4/5

The Wolfpack (2015)

Jag hörde om den spännande dokumentärenn The Wolfpack via en podcast. Den beskrev hur dokumentärfilmaren Crystal Moselle hade stött på bröderna Angulo ute på stan och hur de med sina kostymer och mörka glasögon fångade hennes blick och intresse. Hon började prata med dem och fick på så sätt reda på deras otroliga historia om hur de hållits hemliga för omvärlden och mer eller mindre inlåsta av sin far vuxit upp i en lägenhet på Manhattan.

En av bröderna är på besök i Sverige som gäst på filmfestivalen. Han var också på Skavlan och jag har sett delar av den intervjun vilken var mycket intressant. Tyvärr visade det sig att dokumentärfilmen The Wolfpack inte kommer i närheten att besvara alla de frågor eller undringar jag hade om barnen, livet och bakgrunden till att de tvingats växa upp på detta viset.

Dokumentären är sämre än historien den försöker berätta. Vi få en blandning av privata filmer som familjen spelat in och nyinspelat material där vi får följa familjen i nutid. Allt är helt okommenterat och tämligen ostrukturerat. Första halvan av dokumentären var så dålig att både jag och min granne, en annan filmspanare, nickade till både en och två gånger.

Filmens höjdpunkter var de delar där syskonen hade spelat in egna versioner av kända filmer som Reservoir dogs och Pulp fiction. Scenen på stranden i Coney Island och utflykten till fruktträdgården var också starka. Allra bäst var montaget till Black Sabbaths låt End of the beginning.

Detta var synd. Som vanligt är värdet av en dokumentär en blandning av hur bra filmen är och hur intressant ämnet dokumentären behandlar. Det sistnämnda var jag mycket nyfiken på men filmen håller inte bra klass. Den var mycket svag och kom inte alls upp i den nivå som jag hoppats. Andra dokumentärer som jag sett på festivalen genom åren som gjort mycket större  intryck är Grizzly man, The cove samt Big river man. Till och med den kaotiska Lost in La Mancha var bättre.

Jag ger The wolfpack två obesvarade frågor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen visas ikväll på filmfestivalen (sista visningen).