Mr. & Mrs. Smith (1941)

Mr. and Mrs. Smith är en av få komedier, och kanske den enda screwball comedy'n, som Alfred Hitchcock gjorde. Storstjärnan och familjevännen till familjen Hitchcock Carole Lombard ville att han skulle regissera henne i filmen. Hitch har sagt att han inte förstod sig på personerna som filmen handlade och jag kan bara hålla med. Det går inte. Även om Carole Lombard gör ett bra jobb är de två övriga manliga huvudrollerna spelade av Robert Montgomery och Gene Raymond slätstrukna och menlösa.

Filmens stora problem är att den inte är speciellt roligt för det mesta och för en komedi är det allvarligt. Den är kompetent gjord men det sprakar inte om karaktärerna eller dialogen som det brukar göra i de bästa filmerna ur genren. Manus är direkt svagt då författaren glömmer helt av att etablera paret Smiths förhållande och därmed saknas "stakes" i filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om hur det går för paret.

I säsongens fjärde avsnitt behandlar vi denna svaga Hitchcock-film. Det känns som att det fanns fler roliga historier att prata om från inspelningen än från själva filmen. Carole Lombard var en frisk fläkt. Tyvärr blev detta hennes näst sista film då hon dog i en flygolycka 1942 endast 33 år gammal.

Lyssna på vårt poddavsnitt för denna film här.

Betyg: 2/5

En så kallad "screwball comedy"

"Jojje"-spaningen, pariserhjulet

Lombard regisserar Hitchcock för hans cameo

Twentieth Century (1934)

Detta är en så kallad "screwball comedy", och "pre-code" dessutom, så jag såg fram emot något underhållande och kanske lite uppfriskande vågat. Men ack, jag fick istället gamla könsroller och pappa-skämt som har åldrats EXREMT dåligt. Slutresultatet är inte speciellt roligt. För att ni ska kunna förstå hur jag tycker om filmen kan jag nämna att de farsartade sekvenserna var filmens minst svaga partier. Ouch.

Det är en högst ironisk skröna om en hyperteatralisk teaterchef och hans mest framgångsrika skådespelerska. Tur att det är ironi i alla fall? John Barrymore spelar den äldre demonregissören Oscar Jaffe som uppenbarligen tror sig ha rätten att göra vad han vill mot och med alla sina kvinnliga skådespelerskor. Han behandlar alla som skit förutom dem han vill ligga med, dem behandlar han som än mer skit.

Hans donna är den korkade och talanglösa Lily Garland som spelas av Carole Lombard. Hennes karaktär heter egentligen Mildred men Oscar döper om henne mot hennes vilja. Et av många övergrepp på henne. Tyvärr skapar hon inte mycket sympati hos mig heller. Det är inte så speciellt intressant att se två korkade individer, vara en är en psykopat, i en romantisk komedi. Jag köper inte relationen för fem öre.

Så fort något går emot Oscar beter han sig som en barnunge och spelar över som den teaterapa han är. Han tror att om han bara uppför sig med yviga gester kommer han få sin vilja igenom. När hans kärleksintresse inte längre vill vara inlåst på hotellrummet hotar den egoistiske och i högsta grad svartsjuke Oscar med att ta livet av sig. Lyckligtvis struntar hon i hans fånerier, men såvitt jag uppfattade fick han aldrig lära sig den läxa han så mycket behövde. Fanns det några konsekvenser av hans handlande så missade jag dem. I så fall får jag stå med skammen i hörnet ett tag.

Det finns ganska lite att älska i denna film. Manus är svagt överlag även om det finns sekvenser som är roliga för att de är så knasiga. Oscars överdrivna sätt att föra sig är oftast tröttsamt men då och då lite kul.

En stark etta!

Betyg: 1,5/5