Squaring the Circle: The Story of Hipgnosis (2022)

Squaring the Circle: The Story of Hipgnosis är en typisk "talking heads"-dokumentär om duon bakom designteamet Hipgnosis. Kan det verkligen vara något...?

Well, när det handlar om Hipgnosis är svaret JA! De låg bakom en massa klassiska skivomslag från framför allt 60- och 70-talen. De var med från starten med Pink Floyd och de arbetade också med artister som Led Zeppelin, Peter Gabriel, Paul McCartney och Black Sabbath. Några av de mest ikoniska skivomslagen är kanske "The Dark Side of the Moon", "Houses of the Holy", "The Lamb Lies Down on Broadway", "Wish Your Were Here" och "Peter Gabriel".

Är det inte tråkigt med "talking heads" då? Nja, kan vara men när de som uttalar sig är David Gilmour, Nick Mason, Peter Gabriel, Jimmy Page och Robert Plant med flera blir det otroligt intressant i mina ögon. Av alla som intevjuades var lustigt nog Noel Gallagher den roligaste. Vet inte ens varför han var med, men han hade både sylvassa och roliga kommentarer. Han är i sitt esse med sin snustorra brittiska humor.

Dessutom är filmen snygg som attans, något man kanske väntade sig av Anton Corbijn, men det bjuds också på en massa fantastisk musik. Yup, you guessed it. Det bästa från Pink Floyd, Led Zeppelin, Peter Gabriel, Paul McCartney och andra strömmar ut och omsluter mig. Flera gånger under filmen hajjar jag till när någon extra bra låt avbryts som om min kropp reagerar på att "skivan stängts av"... Mitt undermedvetna njöt ibland mer av musiken än intervjuerna kan jag tänka.

Hipgnosis grundades av Storm Thorgerson och hans lärjunge Aubrey Powell. Senare anslöt Peter Christopherson, ytterligare en lärjunge. Det känns som att den riktiga visionären var Storm, som för övrigt på äldre dagar morphade till en kopia av en äldre Nick Mason. Storm gick ur tiden 2013 endast 69 år gammal. 

Här i filmen är Aubrey "Po" Powell den primära berättaren av historien. Det är inte en fantastisk historia men det är en fantastisk historia...

Tyvärr blev Storm och Po osams och Hipgnosis gick i graven 1983 precis som Pink Floyd gjorde, det band som gjorde Hipgnosis "album cover art" berömda. Ödets ironi för att uttrycka sig milt. 

Vad betyder då namnet? Vinylplattan är cirkeln, skivomslaget är kvadraten. Där satt den!

Betyget blir en så stark trea man kan ha.

Betyg: 3+/5 

Niklas och Henke pratade om filmen i Shinypodden.

A Most Wanted Man (2014)

Philip Seymour Hoffman är död. Knarket. Filmälskare världen över sörjer. I övermorgon har hans sista film premiär - A most wanted man. Idag bloggar Filmspanarna på månadens tema: "Tyska städer". Ja visst var det ett konstigt tema! Håller med. Jag slår två flugor i en smäll och skriver om denna film som utspelas i den tyska staden Hamburg.

Ibland kan det tyckas att det gått lite inflation i hyllningarna till döda skådespelare. Filmbloggarkollegan Sofia var inne på det spåret när vi diskuterade Robin Williams bortgång under en frukost på hotellet nere i Malmö. Jag håller med henne i princip. Det är lätt att dra till superlativen bara för att det känns så känslosamt att ta farväl till en person som funnits i rampljuset under ens egen tid här på jorden.

Kända skådespelare faller av pinn i parti och minut, men bland går ens högst personliga favoriter och dör, och då känns det verkligen på djupet. Philip Seymour Hoffman kom fram under mitt aktiva filmliv. Han började dyka upp i film efter film i slutet av nittiotalet. Jag kommer ihåg att han stack ut som Freddie Miles i The talented Mr. Ripley, att han blåste skallen av oss som Dean Trumbell i Punch drunk love, att man bara älskade honom som Lester Banks i Almost famous. Alla dessa roller var biroller men till slut började han få huvudroller också. Jag kommer aldrig glömma när jag och Plymen såg honom på filmfesten 2002 då han spelade den sörjande Wilson i Love Liza. Där är han brutalt bra. God, I'm so tired of your gas hangover! 

Dagens film, A most wanted man, bygger på en roman av John le Carré. Jag gillar le Carré och jag har läst flera av hans böcker. Böckerna är långsamma täta spionromaner. De handlar allt som oftast om ensamma män eller kvinnor i brittiska underrättelsetjänsten. Efter murens fall har le Carré lämnat det kalla kriget och nu är det kriget mot terrorismen som behandlas.

Philip Seymour Hoffman spelar den tyske huvudrollsinnehavaren Günther Bachmann i filmen. Le Carré brukar skriva om britterna men i denna film tycks vi följa en liten tysk grupp som följer potentiella terroristers aktiviteter i Hamburg. Filmen är långsam men intensivt intressant och spännande. Philip Seymour Hoffman är gigantisk i rollen som den cyniske och luttrade agenten. Det ruvar en sorgsen stämning över filmen. Inget är glassigt och muntert. Mr Hoffman hostar och harklar sig som om han låg på dödsbädden. Som vanlig med le Carré's historier finns inga vinnare och förlorare och allt känns nästan meningslöst i slutet. Men jag älskar stämningen (!) som byggs av genomgående bra skådespeleri, en känslan av en genomtänkt och smart handling samt ett regntungt Hamburg.

Som vanligt i le Carré's värld finn där en person, ofta kvinna, som blir utnyttjad av spionerna. En gammal favorit är Den lilla trumslagarflickan som är otroligt bra i bokform. Den har också filmatiserats med Diane Keaton i huvudrollen. Filmen är inte lika bra som boken. I A most wanted man är det en kvinnlig folksrättsadvokat modell "left wing" som kommer i kläm.

Rachel McAdams spelar rollen och även om jag brukar älska henne tycker jag att hon inte riktigt fyller denna roll perfekt. Hon såg för välmående ut för att passa in i den antagligen lite slitna och pressade advokaten hon ska gestalta. Men jag har inte läst boken som filmen bygger på så jag vet inte helt säkert. Robin Wright är dock klockren i rollen som lömsk CIA-bitch. Hon repriserar sin roll från Netflx-serien House of cards. Det är i princip samma person i serien och denna film, vilket ledde till ett säkert om än inte så spännande val av castingen.

Detta är regissören Anton Corbijn's tredje "riktiga" film. Jag har sett hans andra film The American och den tyckte jag var ganska bra, bättre än "helt ok"i alla fall. Detta var dock ett steg framåt. Den spelar i samma klass som Tomas Alfredson's Tinker tailor soldier spy (som också bygger på en le Carré-roman). Philip Seymour Hoffman är filmens klarast lysande stjärna. Man kan se filmen endast för att få umgås med honom för två timmar. Vila i frid, mannen. Trist att du var tvungen att lämna oss redan nu.

Jag ger A most wanted man fyra saknade vänner av fem möjligt.

Betyg: 4/5 

Om du inte är helt övertygad kan du alltid hoppa över till mina filmspanarkompisars texter om filmen. Vill de ta mannen, eller släppa honom fri?
Jojjenito
Sofia
Fiffi
Jonas (kommer senare?)
Carl och Johan

Detta inlägg var en del av Filmspanars tema med nummer 24 i ordningen: "Tyska städer". Ta nu bil, båt eller flyg över till Tyskland och läs de andra spanarnas texter på temat:
Jojjenito - om film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Fiffis Filmtajm

The American (2010)

You cannot deny the existence of hell. You live in it. It is a place without love.

Nästa film jag tänkte skriva om är Anton Corbijn's nya "The American". Jag och gode vännen, fd kollegan och filmfestivalskompanjonen Josqen gick på september månads filmfestivalsvisning i den proppfulla men fortfarande underbara biografen Scandia på Drottninggatan. Filmens regissör Anton Corbijn kommer från musikvideovärlden men han har också tidigare gjort filmfestivalsfavoriten "Control" om Joy Division-sångaren Ian Curtis.

En rolig detalj om den aktuelle filmen "The American" är att de spelade in några scener i ett vintrigt Sverige. Det var ju stor uppståndelse i ankdammen förra vintern när Mr. Clooney med följe kom förbi.

Filmen får nog betraktas som en långsam, filosofisk och vacker lönnmördarfilm. Clooney spelar en assassin mot slutet av sin karriär. Han säger inte så mycket. Vi ser dock att han kämpar mot sina inre demoner. Var tog livet vägen? Det är en två-tre actionscener i filmen men mestadels går det mycket långsamt. Den påminner lite om Jim Jarmusch's "The limits of control", men denna var nog snäppet mindre dålig, dvs bättre.

"The american" får med nöd och näppe godkänt. Frågan är om den klarar sig i hemmamiljön med dess störmoment och annat som utmanar långsamma och kontemplativa filmer.

Betyg: 3/5