1917 (2019)

Ibland ska man gå in till en film helt ovetande vad som väntar. Detta är just en sådan film.

Man skulle inte ha sett någon trailer, läst om den eller lyssnat på några poddar om den. Då hade upplevelsen kunnat tangera det magiska. För dem av er som fortfarande på något outgrundligt sätt är ospoilade på denna film kan se filmen först och återkomma till denna revy senare.

Jag brukar vara känslig för spoilers och hålla mig ren, men det lyckades inte denna gång. Kan det ha varit så att jag sänkte min gard efter besvikelsen med "Dunkirk", och kanske inte var så sugen ännu en krigsfilm? Kanske. "1917" handlade ju dessutom om första världskriget, det tristaste av världskrigen.

Jag visste alltså redan före visningen att filmen gick i realtid (ur en av karaktärernas perspektiv), och att filmen upplevs som en enda tagning (eller två egentligen, före och efter Schofield förlorar medvetandet).

Till skillnad mot "Dunkirk" är denna film mänskligare, den har karaktärer som vi lär känna och tycks komma nära. Även de mindre birollerna lever upp på ett sätt som Christopher Nolan helt missade med sin tekniskt suveräna film. Därmed blir denna film så mycket bättre.

Men trots allt är "1917" en film som lever under sin egen skugga... Den är i ju i första han den där filmen som är (som) en enda tagning! Det är så synd för utan den filmtekniska finessen hade filmen kunnat vara precis lika bra, men vi hade sluppit jiddret om den detaljen.

Jag var mentalt medtagen när jag lämnade IMAX-salen i MoS. Var detta bra, eller rättare sagt exakt hur bra var detta? Jag behövde sortera mina tankar och efter en natts sömn på filmen växte den betänkligt. Detta är en förbaskat bra film helt enkelt.

Jag känner med Lance Copral Blake och Lance Corpral Scofield. Att sedan filmen är rent tekniskt briljant som gör närvarokänslan så påtaglig adderar till dess styrka.

Den bästa sekvensen var när de korsat ingenmansland och gick ner i bunkern. Wow, vilken grej. Blakes öde kändes bittert. Tommen Lannister från Game of Thrones! Den äldre brodern Blake spelades av Rob Stark från Game of Thrones. Scenen mellan honom och Scofield var fin.

Detta är kanske årets mest imponerande film på många sätt, och det kan mycket väl vara en av ett fåtal filmer från 2019 som kommer bli en riktig klassiker.

Betyg: 4/5

Sherlock S04E03 - The final problem (2017)

Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E03 The final problem.

Det är sannerligen inte lätt att skriva ner sina tankar om denna tredje film från säsong 4. Jag var helt konfunderad över vad jag bevittnat direkt efter titten. Vad tusan var det här? Jag gör ändå ett ärligt försök att analysera vad vi såg och vad jag känner om detta. Antagligen måste jag se om filmen ett antal gånger innan jag vet helt säkert hur mycket jag uppskattar den. Något som är helt säkert är att jag satt på helspänn under stora delar av filmen, helt inne i det som hände på tv-skärmen. Var jag underhållen eller rent av imponerad? Tja, det beror på. Man kan ju bli som upplsukad av att se en tågkrasch i slow motion också. Och det var kanske just det vi fick se i denna film, när Sherlock kraschade...

Om man dömer filmen efter hur stark upplevelsen var får den höga betyg. Men om man bedömer den efter logik och innehåll är jag rädd att den tappar betänkligt. Det visade sig att den enda karaktär som stod bakom "I am back", förutom Mary som snodde till sig uttrycket för att få Johns och Sherlocks uppmärksamhet, var Sherlocks syster Eurus. Det var hon och inte Moriarty som är tillbaka och hon delar ut det sista problemet, som visade sig vara det första problemet också.

Ett stort generellt problem med denna envig mellan Eurus, Sherlock, John och Mycroft är att syskonen Holmes nu spelas upp som så observanta och med så förfinade slutledningsförmågor att de inte bara kunde förutspå människors agerande 2-3 veckor i förväg (som Sherlock gjorde i "The lying detective") utan Eurus kunde tydligen till och med förutspå händelser flera år framåt i tiden. Vilken makalös slutledningsförmåga! Men detta gör också att all rimlig logik faller, att "the stakes" blir lika meningslösa som när två odödliga supermän slåss med varandra då vi vet att ingen kan dö. Seriens hörnstenar urholkas än mer. Det blir helt enkelt inte lika spännande längre när det blir så här konstruerat och forcerat spännande. Om ni förstår vad jag menar? Det blir bara förbryllande och överraskande på det dåliga viset. I slutändan kändes det som att hela filmen var en enda lång drömsekvens där naturlagar, logik och kontinuitet var åsidosatta.

"The final problem" var chansen för showen att visa var skåpet skulle stå. Efter en svag etta och en ok tvåa skulle en spektakulär trea kunna rädda hela säsongen. Men när vi summerar alla tre filmerna har allt för mycket sopats under mattan i denna fjärde säsong. En massa saker sker helt utan förklaring. Duon Gatiss och Moffat viftar bara med vänsterhanden och hoppas att publiken ska svälja vilka orimligheter som helst.

Tag till exempel den, inledningsvis otroligt bra, scenen när Sherlock besöker Eurus i hennes glasbur. I "The lying detective" som utspelas dagarna före "The final problem" var Sherlocks slutledningsförmåga så vass att han kunde förutse händelser i flera veckor i förväg. Här i "The final problem" kan han inte ens se att glasrutan saknas. Showen ger en beige förklaring om att Eurus hade en röstomvandlare i munnen, eller vad det nu var, för att få hennes röst att låta som att den kom ut högtalarna. Men fiolen då? Det är helt orimligt att Sherlock inte skulle höra att den var i samma rum som han själv. Hela scenen blir underminerad av det faktum att glasrutan inte var där. Och enda anledningen att de gjort scenen på detta sätt är för att överraska oss i publiken. Vi ska vända oss till vår kompis i tv-soffan och utbrista "WOW, the show blew my mind". Showen verkar ha glömt vad det var som "blew our minds" i de tidigare säsongerna. Sätt er ner och se om "A scandal in Belgravia" så ser ni tydligt hur det var när denna serie var som bäst.

Det finns en massa ologiska och onödiga kontinuitetsproblem mellan "The lying detective" och "The final problem". I slutscenen av "The lying detective" ser vi John bli skjuten i ansiktet av Eurus. Nehe? Det vara bara en liten pil med sömnmedel... Really? Hur tog sig gänget in i det über-säkra fängelset Sherringford? Sherlock bordar och tar över en fiskebåt. Dagen efter han legat döende i en sjuksäng? Really? Sedan bryter de sig in med ett lösskägg, en mössa och en lustig accent? Really? Det håller inte den förväntade nivån denna serie ska ha. Hur tar sig Eurus fram och tillbaka till Sherringford rent logistiskt? Och varför kommer hon ens tillbaka till fängelset när hon väl flytt? Ock om hon nu kan få människor att göra som hon vill efter fem minuter med dem i enrum, varför var inte redan både John och Sherlock under hennes "spell" då de redan träffat henne i enrum var för sig flera gånger i de två första filmerna?

En annan smått irriterande scen var hela inledningsscenen hemma hos Mycroft. En massa saker iscensätts av Sherlock får man anta. Men de är orimliga! Blödande porträtt, som taget ur Harry Potter, verkar bara vara med i filmen för att lura och överraska oss i publiken, inte Mycroft. Jag vill inte bli överraskad av showen på detta sätt. Jag vill bli överraskad tillsamman med karaktärer i filmen för saker som de med rätta har anledning att bli överraskad av.

Gatiss och Moffat har kanske blivit höga på att luras och chocka oss i publiken. De verkar arbeta i gränslandet där fjärde muren bryts gång på gång under denna säsong. Ett annat men kanske mer väntat ansikte som dök upp var ju Moriarty. "Wow, mind - blown".... Lyckligtvis var det en "flash back". Men hur showen sedan sydde ihop det med att Eurus hade styrt Moriarty hela tiden var så långsökt och krystat att Bobbys duschande kändes mer eller mindre naturligt helt plötsligt.

Ok, nog nu. Jag tyckte ändå att filmen var intensivt underhållande på något fasansfullt sätt. Trots alla logiska luckor fanns det en massa starka scener. Jag gillade att det var mer fokus på Sherlock, John och Myrcroft. Trots alla spektakulära utmaningar de ställdes inför var filmen ändå dialogdriven känns det som. Mycket av förklaring och handling sker via dialog också.

Jag behöver se om denna film för att veta vad jag slutgiltigen tycker om den. På vissa ställen kan man läsa att säsong 5 är bokad, på andra ställen är det mer grumligt. Låt oss hoppas att detta inte blir sista säsongen för de mysiga superdetektiverna. Och om vi får se mer av dem, vad kan vi se fram emot då?

I slutscenen ser man Sherlock skriva ett sms: "You know where to find me. SH". Jag tror att det är ett svar till hans sms-flörtande hjärtats dam Irene Adler. Jag hoppas att vi kommer få återbekanta oss med henne i säsong 5. Det verkar ju som att Mary inte har något direkt emot att S+J fortsätter att lösa mysterier i alla fall. Och vi får sannerligen hoppas att vi slipper se med av Eurus, vid sidan av en och annan duett med fiolerna då och då kanske.

Betyg: 2 eller 3 eller 5 av 5... Vet det icke, men fortsättning följer efter omtittar...

Sherlock - Special: The Abominable Bride (2016)

"This is a war we must lose."

Sherlock är tillbaka i The abominable bride. Detta är en "special" mellan säsong 3 och 4 som dök upp ur intet för mig. Tänk vilken överraskning jag och Frans fick när ett helt nytt Sherlock-avsnitt dök upp i tablån! Julafton kom jättetidigt i år.

Eftersom flera av mina läsare kanske inte sett avsnittet än kommer jag hålla mig från spoilers förutom den generella premissen.

Det tog inte lång stund att inse hur mycket jag saknat Sherlock. Dialogen är fullständigt glimrande. Den är som vanligt icketrivial med en massa hänvisningar bakåt och framåt. Dessutom är dialogen extremt humoristisk i partier. Jag kommer med stor glädje se om avsnittet och då kanske fånga än mer av dialogen. Avsnittet är också det mest komplexa av alla avsnitt vi sett i serien. En omtitt är på sin plats av flera skäl.

Kommer ni ihåg hur säsong tre slutade? Man får en mycket snabb "previously on" i inledningen. Sherlock har avslöjat den danske superskurken som har en massa hemligheter som han tänker sprida i världen. Sherlocks plan var att döda skurken så snart han förstört alla kopior av informationen. Tredje säsongen avslutas med att Sherlock skjuter dansken och tas av polisen. För att undvika en publik skandal skickas Sherlock på ett självmordsuppdrag av Mycroft. Men i sista scenen av avsnittet ser vi Moiratys fula nuna i brittisk tv. Han är tillbaka!?! Mycroft kallar tillbaka planet med Sherlock.

Denna serie har för vana att lämna oss tittare helt konfysa efter sista delen i säsongerna. Efter säsong två... är Sherlock död? Efter säsong tre... lever Moiraty? Detta avsnitt är kanske en länk mellan säsong tre och den kommande säsong fyra. Eller är det ett renodlat stand alone-avsnitt?

Showen gör i alla fall intressant nog ett hopp tillbaka i tiden och vi får se Sherlock och Dr Watson i den tidsera som böckerna utspelas i. Det är 1890-tal och Sherlock ska lösa ett fall med en kvinna som begår självmord för att sedan återkomma som ett spöke som söker hämnd på män som gjort henne oförrätter.

Hur det fallet knyts ihop med Sherlock och Moiraty får de reda på om du ser avsnittet!

Sherlock, tv-serien, är som alltid lysande. Och som vanligt tycker jag att Benedict Cumberbatch är bra och att Martin Freeman är briljant. Musiken är fantastisk, ja hela produktionen är perfekt.

Första halvan av filmen är för jäklans bra, men det är sen, i andra halvan, mina damer och herrar, det blir helt suveränt, simply awesome!

Inom tv-serievärlden är detta svårslaget.

Betyg: 5/5

Spectre (2015)

Som jag har väntat på Spectre. Den hade ju premiär för flera veckor sedan, men jag ville se den i IMAX och valde att vänta. Och vänta gjorde jag. Jag lyckades dessutom att förbli ospoilad till den grad att jag inte ens visste om filmen fått höga eller låga betyg av filmbloggare och recensenter. Mina förväntningar var dock högt ställda efter regissören Sam Mendes förra Bond-installation Skyfall som var svinbra.

Ok, det var givetvis omöjligt att filmen skulle motsvara förväntningarna. Min känsla direkt efter filmen var den av en stor besvikelse. Samtidigt har Daniel Craigs Bond-filmer en otroligt hög lägstanivå och denna film slår det mesta som är ute på biograferna ändå. Dessutom vet jag att filmen kommer växa vid en omtitt. Halo som redan sett den tre gånger på bion kan intyga om det.

Det bästa med filmen var att den är snygg och otroligt snyggt fotad. Jag gillar fler scener, även om filmen som helhet har ett svagt manus men mer om det nedan. Mina favoritscener är de två i Rom, villan och mötet (Monica Bellucci oh la la), Mr White's stuga i alperna samt the Bond villains lair (fram till stol-scenen, men mer om det nedan). Så totalt sett finns det en hel del att gilla i denna film. Den är dock den svagaste av Craigs fyra filmer, även om denna kanske kan sega upp sig förbi Quantum efter några omtittar.

Vad är det då som inte är så bra med denna film? Det mesta faktiskt... Bonds karaktär, svagt manus, fel ton i filmen, att den inte är tillräckligt "Bondaktig" i vissa scener. Var ska vi börja? Låt oss starta med första scenen före titelsekvensen. För övrigt var Bondlåten usel.

Har Bond blivit en usel skytt hel plötsligt? Det börjar med att Bond har lasersikte på sitt vapen. What? Det har han aldrig behövt förut. Det var ett spännings-device för att skurken genom cigarröken skulle se strålen och hinna ducka. Slappt manus.

Var detta Craig's Bond? Senare i samma scen när huset rämnar under Bond faller han ner i ett hål och räddas av att han hamna i en soffa! WTF? Jag som trodde att vi hade en tyst överenskommelse om att Craig's Bond bygger på realistiska actionscener i samma tradition som Matt Damon's Bourne-filmer. Var detta helt plötsligt Brosnan's Bond med jönsiga skämtscener (genomskinliga bilar etc)? Slappt manus.

Har Bond blivit dum i huvudet? Senare i samma scen hoppar Bond in i helikoptern (över torget i Mexico City). Han slåss då inte bara mot sin motståndare utan börjar genast angripa piloten också. Ok, de får en "häftig" scen med Bond mot två motståndare samtidigt. Igen, det är inte den kalle effektive Bond vi förväntar oss. Slappt manus.

Är detta en Bond-film? Senare i samma scen sparkar Bond ut skurken ur helikoptern... Och vad händer med skurken? Vi får inte se. Jag satt i salongen och hann tänka hur han landat. På något vasst, i en skorsten eller vad? De brukar alltid visa resultatet, men inte denna gång. Rädd för vilken åldersgräns filmen skulle få?

Jo, så detta var bara den första scenen. Så många saker som inte kändes rätt. Är detta en revisionistisk Bond? En del tyder på det. Som flera gånger tidigare får vi ett stort slagsmål på ett tåg, men denna gång förlorar Bond. Som många gånger tidigare kör Bond en tuff sportbil med en massa vapen och andra extratillbehör men denna gång är det en prototyp och allt fungerar inte som det ska och ammunitionen är slut. Jag skulle älska en bra revisionistisk Bond-film men då vill jag ha ett smart manus!

Sen måste jag undra hur de tänkte med Madeleine Swann? Bond blir över huvudet förälskad i Mr Whites dotter på en gång? För att de åker tåg tillsammans och hon har på sig en silkig klänning? Jag tyckte inte att Léa Seydoux var speciellt bra och jag köpte inte för en sekund deras kärlekshistoria. Vilken historia förresten, deras relation var så kort att den knappt kan kallas historia...

Hoppas nu bara inte att M Swann kommer bli den nya Tracy och att hon och Bond kommer gifta sig. Då vet vi ju för övrigt vad Blofeld kommer göra...

Blofeld i Christophe Waltz's händer då? Nja, jag hade trott att han skulle kunnat bli nåt extraordinärt men jag fick aldrig någon feeling för honom. Bondskurkarna brukar kunna vara bra även om de bara är med i några få scener. Waltz fick flera scener och flertalet monologer men känslan infann sig inte. Hans bästa scen var den första vi mötte honom i, det hemliga mötet i Rom.

Jag älskade miljön och designen på villains lair ute i öknen, men jag gillade inte alls scenen med stolen och borren. Dels misslyckades båda borrningarna. Bond tappade varken balansen eller glömde alla han kände, men det lämnades helt okommenterat. Slappt manus. Sen hatade jag att stolen öppnade sig helt plötsligt. På grund av explosionen får man anta men hur tusan fick de ihop det? Slappt manus.

Vad mer? Dåligt underbyggd brygga mellan Skyfall och denna. Vad hände där? Bond var ute i kylan? Ännu sämre genomtänkt brygga mellan de tidigare tre filmerna och denna. Senare i filmen är Bond utlämnad till sig själv. Detta pratar M, Q och Miss Moneypenny om, men filmen underbygger inte att han är avskuren från MI6 på ett effektivt sätt. En massa händelser och spänning sker genom dialog i denna film. Det kallas Exposition och är ett slappt sätt att föra en films handling framåt eller skapa påklistrad spänning. Show, don't tell! 

Hur tänkte de med castingen av C? Direkt när jag ser en orakad Professor Moriarty dyka upp som en chef inom brittiska underrättelsetjänsten förstår jag att "he's up to no good".

... lustmordet på originalböckerna när Bond blir en adoptivbror till Blofeld... Totalt onödigt och långt från den smarta twist man hade kunnat hoppas på... Slappt!

Hur många gånger i en film kan de låta Daniel Craig ställa sig i sin "tuffa Bond pose"??

Jaja, men den var ganska bra ändå!

Jag ger Spectre tre rätten att INTE döda av fem möjliga. Men den kommer säkert kunna stärkas lite vid nästa omtitt (då jag är förberedd på alla svagheter).

Betyg: 3/5

Gick på filmen med Johan. Tror han diggade den lite mer än jag. Läs hans ord här.

IMAX? Jo det var väl bra. Ett stort ljud. Bilden var ok.