Monty Python and the Holy Grail (1975)

Jag såg Monty Python and the Holy Grail för länge länge sedan som en liten pojk. Nu när jag ser om den påminner den mig lite om både Sjunde inseglet och The Green Knight. Så filmen har satt några spår i alla fall...

Men jag nödgas ändå inleda med en friskrivning. Jag högaktar Monty Python, jag gillar alla medlemmarna och jag gillar en del av vad de gjort, meeeen det är lurigt med humor och inte minst gammal sådan. Tyvärr är jag inte speciellt förtjust i deras gamla tv-serie Monty Python's Flying Circus, oavsett hur creddig den är eller hur mycket min pappa gillade dem "back in the day"...

Dagens film är mer eller mindre en skara korta sketcher som raddas upp, med galen och ofta surrealistisk humor, precis som det var med the Flying Circus. Filmen bryr sig per design inte om sin handling eller saker som relationer mellan, eller utveckling hos, sina karaktärer. 

Vissa bits är roliga som den franske soldaten som öser förolämpningar över Kung Arthur, riddaren som hela tiden lyfter på sitt galler i hjälmen eller the Knights Who Say "Ni". Men filmen har ännu fler uttjatade och om man ska vara ärlig inte speciellt roliga gags som the Black Knight (han som förlorar två armar och två ben, "call it a draw") eller den lite simpla samhällskritiken (två arbetare som inte gillar konceptet med en kung). Exemplen är lika många som löven på trädet.

Jag hade hoppats att jag nu många år efter jag såg filmen den första gången skulle gilla skämten och stilen eller helt enkelt med hjälp av nostalgia tycka att filmen var charmig. Tyvärr blev så inte fallet.

Jag vill mena att detta är något som är bättre på pappret, under inspelningen och under klippningen än vad den blev som film. Men jag gillar ambitionsnivån och allt detta på den konceptuella nivån. Både starten och slutet av filmen är tummen upp. Koka soppa på en spik dock...

Jag sänker mitt huvud med skammen, och ber om nåd hos Drottning Sofia. Jag gjorde mitt bästa för gilla denna Monty Python-film, men jag klarade inte ens av det. Ni. Ni.

Betyg: 2/5

David Bowie - Tonight (1984)

Believing the strangest things

A few years ago, me and my buddy Mr. Magic did a very small Swedish-speaking podcast where we discussed Bowie’s albums. In the very last episode, we ranked Bowie’s all albums from 28 up to number One. 

The bottom five in my list became a fierce dog fight between the two Tin Machine albums, “Pin Ups”, the first album named “David Bowie” and “Tonight”. With that I must say that this album is not great. 

“Tonight” was released the year after the smash hit “Let’s Dance”. The reason for the Record Company Man was of course to pull more gold out of the mine. For Bowie it seems to have been an after-thought altogether. He ditched Nile Rodgers as the producer, and the album looks like a support project for his friend Iggy Pop who ran low on cash at the time.

Bowie wrote two new songs with Iggy, Tumble and Twirl and Dancing With the Big Boys, and added three old Iggy songs from the seventies as well as two other covers, one Beach Boys and a Leiber-Stoller song. The rest was a mere two new songs, Loving the Alien and Blue Jean. This is not nearly enough I would say. Bowie continued to surprise his audience, ever the chameleon. He never took the easy way out.

Besides the low output of new "fresh" material, the production of the album is extremely weak. It reeks of bad eighties choices of instruments, mixing and overall “style”. As if that was not enough, many of the songs are done as reggae!!! Hate is a strong word when it comes to reviewing music, so let’s say I really, really don’t like reggae.

In the end only three of the new songs are interesting. “Blue Jean” has a funny music video that is so dated you can only smile with remembrance in your eyes. The best thing with it may be David’s make up. If you are to check it out, don’t miss to also have a look at the 20 minutes short film built around the song directed by Julien Temple.

“Dancing With the Big Boys” is like an early song from the “Never Let Me Down”-sessions. It is bombastic and fun in a way, but it’s not among Bowie’s classics. “Loving the Alien” is better. Reminds me about some of his work for soundtracks like “Absolute Beginners”.

Of the rest, most of them are unbearable to me. Sure, Bowie gives a master class in singing on the “God Only Knows” but I question the need for this song and this album to begin with. One part new stuff, one part covers and one part reggae versions of old Iggy Pop songs. Crazy. Like a “Kinder Surprise”, but without the chocolate.

Maybe I can give him that the album is eclectic at least.

My rating: 3/10

Side A:
1. Loving the Alien
2. Don’t Look Down
3. God Only Knows
4. Tonight

Side B:
1. Neighborhood Threat
2. Blue Jean
3. Tumble and Twirl
4. I Keep Forgettin’
5. Dancing With the Big Boys

Best songs: “Loving the Alien” and “Blue Jean”

Produced by: David Bowie, Derek Bramble and Hugh Padgham

Released on September 24th, 1984

Media: Box “Loving the Alien [1983-1988]”, 2018, reissue, remaster, 180g

Breakheart Pass (1975)

Breakhart Pass är en film som jag kanske såg när jag var ung. Det känns så i alla fall. Den bygger på boken med samma namn av Alistair MacLean. Jag känner till den som Mot Fort Humboldt, både bok och film.

Detta är en film som är lika bra som western som Alistair MacLeans böcker är. Duglig underhållning och njutbart i det lilla. Det är en film som inte har ambitioner att vara en Bond-film utan gärna tar en mer anspråkslös position.

Men jag var nöjd. Det är en western vilket är ett stort plus. Också en tågfilm vilket sätter gränser på location och ofta skapar tajta spännande filmer. Den påminner lite om Mordet på Orientexpressent från 1974. Det är en spänannde mysteriefilm men saknar djupet och elegansen av Agathas bok som grund. Denna film är också en ensamblefilm men vi får nöja oss med B- och C-listan istället för A-listan som Sidney Lumet hade att tillgå i sin film från året före.

Här ser vi Charles Bronson som John Deakin och han är alltid intressant om än inte världens bästa skådis. Andra namn som känns igen är Richard Crenna, Charles Durning, Ben Johnson och Ed Lauter.

Handlingen kretsar runt ett tåg som fraktar soldater och medicin till ett fort i ödemarken där en difteriepidemi brutit ut. Med på tåget åker delstatens guvenör och hans unga sällskapsdam. Plus den mystiske John Deakon i Charles Bronsons tysta och bistra skepnad.

När man kan sin Alistair MacLean vet man att det alltid finns en förrädare som lurar i vassen. Det blir som väntat mystik, mord, elaka män, sabotage, indianer, snälla soldater och en stor summa pengar någonstans bortom nästa krök. Spännande!

Betyg: 3/5

Yellowstone - Season 4 (2021-2022)

Jag nämnde för Patrik att jag ser Yellowstone och han frågade vad serien är för något. Jag gav en vag men så korrekt beskrivning jag kunde och han konstaterade med ett ord: "Dallas!".

Ouch! Men japp, det är väl det det är, i någon mening. Och i så fall är Beth självaste hånleende J. R. Ewing, Jamie är "The President of the Losers Club" Cliff Barnes och Jayce är kanske något av en räkmacksglidande Bobby Ewing. Det passar in!

Säsong fyra håller fortfarande en otroligt hög klass men det var ändå något av en blandad kompott. Main Villains är fortfarande det stora företaget som vill bygga flygplats och stad mitt i Paradiset. Den konflikten kommer ta serien ända in i mål förstår jag nu. Jag gillar valet, det är bättre än att ha nya problem inför varje säsong.

Det finns mycket att gilla med S4. Trion Beth/John/Rip är otroligt bra, allt de gör. Jag gillar Kayce och allt om hans jobb som ko-polis och jag gillar hans sökande efter meningen med livet i indianritualen. 

De svagare elementen är dels Kayce och hans familjeliv vilket känns lite anonymt och som om det har klistrats på historien i efterhand. Säsongens svagaste berättad story är dock den om mini-villain Jamie och hans eländiga pappa. Visa av de scenerna var de första jag kan erinra mig om som kändes aningens "osanna", som ett musikinstrument som inte blivit stämt. Dessutom fick den storyn en tafatt uppslösning känslomässigt. Blev inte bra helt enkelt.

Men säsongens klart bästa delar var allt om Jimmy och 6666. Damn, vilken karaktärsutveckling. Jag gillade inte den, som det verkade, lite korkade Jimmy när han introducerades, men nu när han "vuxit upp" är det som natt och dag. Jag blir retroaktivt mycket imponerad av Jefferson Whites skådespeleri som Jimmy och den arc han haft. Bra grejer.

Efter Säsong 4 visades 1883 egentligen, men den har jag redan klippt, så nu är det säsong 5 för mig. Den verkar vara förlängd och uppdelad på två delar, som 5a och 5b eller något sådant.  

Betyg: 4/5

Steven Wilson, Stockholm 2025

Steven Wilson, Cirkus, Stockholm, torsdagen den 1:a maj, 2025

Steven Wilson är frontmannen i bandet Procupine Tree. Wilson har många järn i elden, han producerar album (tex Opeth), han mixar gamla klassikers i stereo (tex Pink Floyd Live at Pompeii) och "spatial audio" (tex Marillions Misplaced Childhood), han har en podcast med Tim Bowness som heter The Album Years, och han har en massa sidoprojekt som No Man med Tim Bowness, Blackfield med den israeliske musikern Aviv Geffen och en one-off Storm Corrosion emd Opeths Mikael Åkerfeldt. Till allt detta håller han också igång en solokarriär och har släppt åtta album. 

Jag har lyssnat på Stevens podd och hans olika band under de två senaste åren ungefär. Jag har långt kvar innan jag kan säga att jag "kan" Steven Wilson. Men nu när han kommit ut med ett nytt album och går på turné ville jag såklart se showen. Jag och Niklas gick på vårt fjärde gemensamma konsert under första halvan av 2025 och detta var den jag mest sett fram emot.

Stevens nya album heter The Overview och den består av två långa stycken, en på sida A och en på sida B av vinylen. "The overview effect" är namnet på det som många astronauter känner när de tittar tillbaka ner på Jorden. Jag har lyssnat på albumet några gånger och  vi fick se världspremiären av dess live-framförande. detta var höjdpunkten under showen för min del.

Under första halvan spelade han låtar som ofta hade något med rymden att göra tagna från tidgare soloplattor och en låt från Procupine Trees, Discolated Day från The Sky Moves Sideways. Tyvärr kände jag endast igen några av låtarna under detta parti.  

Under stora delar av konserten hade han suggestiva videos som visades på en gigantisk skärm bakom bandet. Det kändes som blandningar av 2001 och Blade Runner och annat sci-fi, mycket suggestivt.

Steven själv spelade syntar eller gitarr och sjöng på de låtar som inte var instrumentala. Lite lustigt att han gick omkring barfota på scenen. som taget från San Fransisco 1968. Basisten var en gigantisk man med ett långt vitt hår och på vårt avstånd såg han ut som någon tagen ur Highlander. There can be only one!

Noterbart var att Steven i slutet pratade om att han givit oss en unik show då han avsåg att byta ordningen på vissa låtar, och i Oslo dagen efter inledde han med hela nya skivan i första delen och sedan de övriga låtarna i andra delen. Det var nog ett bra val, inleda med nyhetens behag och avsluta med gamla trotjänare för fansen...

Överlag var det en mycket trevlig kväll med Niklas. Cirkus är en bra lokal och vi hade bra sittplatser, trots en "Karen" på raden bakom oss. Nere på parkett tvingades folket stå vilket var udda då mycket av musiken är mer lugn i stilen. De var glada i hågen ändå.

Setlist:

Set 1:
The Harmony Codex
King Ghost
Luminol
What Life Brings (Live debut)
No Part of Me
Dislocated Day (Porcupine Tree song)
Remainder the Black Dog
Harmony Korine
Vermillioncore

Set 2 - The Overview:
Objects Outlive Us (Live debut)
The Overview (Live debut)

Encore:
Pariah
Ancestral

Top 10 films of 2024

Ännu ett filmår att sammanfatta. Det blir färre och färre biobesök årligen och numera är det endast av social karaktär, nästan aldrig för att jag måste se filmen på bion.

Utbudet är dessutom trist i mina ögon. Jag saknar de stora filmerna från genrer jag älskar. Istället är det mycket av "viktig film" vilket nästan automatiskt går bort i min bok. Vill jag se elände och viktiga frågor behandlas kollar jag på något debattprogram eller nyheterna. Dessutom har jag en känsla av att de politiska budskapen ofta överskuggar filmskapandet i sig vilket jag tycker är ruttet. 

Jag har inte sett speciellt många filmer från året. Det är inte som det var före pandemin, på många sätt. Därför är det kanske inte så konstigt att min lista blir vek. Jag känner inget förtroende för den i alla fall.

En nyhet är att jag detta år såg en handfull riktigt bra dokumentärer  och två av dem kom med på listan. Jag brukar välja bort dem från dessa listor då det är så otroligt svårt att jämföra vanlig spelfilm med dokumentärer. Det är ungefär som att jämföra klassisk musik med popmusik. Omöjligt! Men så fick det bli för året 2024.

Top 10 films of 2024

10. The Ministry of Ungentlemanly Warfare (Guy Ritchie)

Nu har Guy Ritchie en serie om fyra mycket njutbara filmer i rad. Det uppskattar jag! Favoriterna Henry Cavill och Alan Ritchson spelar i huvudrollerna i denna skruvade historia från andra världskriget som absurt nog bygger lite löst på verkliga händelser. Underhållande!

9. Good One (India Donaldson)

Årets fina lilla pärla från favoritgenren "American Independents". India Donaldsons regidebut handlar om tonåriga Sam som följer med sin pappa och hans kompis på hiking över helgen. Filmen är ljuvligt underspelad. Inga stora hysteriska scener, dramat ligger under ytan och vi möts och brottas med åldersgap och könsgap som krockar med tillit och lojalitet. Bonus att filmen tar campingen på allvar och vi får följa dem i hur det går till att tälta. 

8. Horizon: An American Saga - Chapter 1 (Kevin Costner)

Kevin Costners storslagna drömprojekt om hur Amerika byggdes, pionärerna på 1800-talet och drömmen om ett bättre liv. Har sina skavanker men wow, vilken ride. Ibland nästan 1883-kvalitet!

7. The Remarkable Life of Ibelin (Benjamin Ree)

Fin dokumentär som hyllar Mats Stens liv som upsskattad medlem av ett gäng World of Warcraft spelare. Medan Mats liv tynade bort i verkligehten levde han sitt fulla liv inne i spelet utan att hans familj hade en aning. Glöm inte näsdukarna!

6. Den sista resan (Filip Hammar & Fredrik Wikingsson)

Årets starkaste filmupplevelse, helt klart. Fin film om åldrande, föräldrar, vänskap och lojalitet emllan vänner. Dokumentärgenre och hårt regisserat. Svårt att ranka!

5. Alien: Romulus (Fede Alvarez)

En av tre biobesök under året. Såklart att filmen har en hel del skavanker men härligt med en "soft reboot" av Alien-sagan. Och precis som med Prey lovar det faktum att filmerna ens finns gott inför framtiden.

4. Deadpool & Wolverine (Shawn Levy)

Den var rolig!    

3. Le Comte de Monte-Cristo (Alexandre de La Patellière & Matthieu Delaporte)

Fantastisk fransk storfilm på nationalklenoden Greven av Monte Cristo. Välproducerat och välspelat. Underbara miljöer, kläder att dö för och stor fokus på hämnden som företelse. 

2. Furiosa: A Mad Max Saga (George Miller)

Given att ses på biografen och det fick vi betalt för. Ännu bättre än Fury Road! Jag gillar världen, det dystopiska och det överdrivna berättandet. Nu kom de tre städerna i fokus och en massa figurer blev hela karaktärer med mer "meat on the bones" jämfört med föregångaren...

1. Dune: Part Two (Denis Villeneuve)

Årets film var också ett biobesök. Villeneuve är mästerlig och jag lyfter på hatten för hans adaption av den omöjliga boken Dune. Ser fram emot tredje och sista (?) filmen i serien.

Bubblare:

Civil War (Alex Garland) - Välproducerad framtidsdyspoti om det andra amerikanska inbördeskriget

The Order (Justin Kurzel) - Spännande BOATS thriller om nynazistisk grupp som härjade i USA på åttiotalet 

The Beekeeper (David Ayer) - Straight up action med Jason Statham, alltid välkommet.

Skywalkers: A Love Story (Jeff Zimbalist & Maria Bukhonina) - Fascinerande dokumentär om ryska äventyrare som klättrar upp högst upp på världens högsta byggnader

September 5 (Tim Fehlbaum) - Spännande BOATS om Black Septembers terrordåd under OS i Munchen 1972

Ghostlight (Kelly O'Sullivan & Alex Thompson) - Fin "American Independent" om teaterns helande kraft

Rebel Ridge (Jeremy Saulnier) - Spännande och underhållande i vanlig Saulnier-stil minus våldet, likt ett avsnitt av Reacher, minus våldet...

Flow (Gints Zilbalodis) - Oscarsvinnaren av årets bästa Animation är vacker och stillsam

Conclave (Edward Berger) - Dagsaktuellt, pratigt drama av fin klass

The Devil's Thumb (Renan Ozturk & Drew Pulley) - En sorts uppföljare till Free Solo men nu är de uppe och klättrar på en tumme i Alaska