Har ett litet filmprojekt på gång med styvsyster Cissan med dottern Leo, 16 år. Svårt att välja film för en 16-årig tjej men det ska nog gå bra. Den första filmen vi såg var Enchanted med Amy Adams från 2007. Jag gillade den första gången jag såg den och den är populär hos flera äldre systerbarn. Moderat success.
Den andra filmen blev John Hughes klassiker från 1985. Leo ville se denna klassiker inte minst då hon sett flera referenser till filmen i moderna tv-serier och så sånt. Jag blir inte förvånad då filmen är en milstolpe inom popkulturen.
Jag har sett den många gånger men detta var första titten på mer än 15 år och jag inte skrivit om filmen på bloggen. Nu hoppades jag att den skulle klara av det svåra testet som gammal film ställs inför. Var den relevant än idag?
Det första jag slås av är hur bra casten är. Alla sju passar perfekt i sina roller. Det är en underskattad konst att välja rätt skådespelare till rätt roll. Se lex Firefly/Serenity.
Molly Ringwald, Emilio Estevez, Judd Nelson, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Paul Gleason och John Kapelos, you all did good!
Det andra är att jag till min lättnad upplever manus bra, om än daterat. Dialogen är tajt och filmen flyger fram. Ingen risk att bli uttråkad trots att det är en så gammal film. Självklart är det mer nostalgi för en annan än överraskning och upptäckarglädje. Men man kommer långt på nostalgi, och när Don't you börjar ljuda över avslutningsscenen kändes filmen som ett förbaskat bra val för kvällen. Jag hoppas nu bara att Leo gillade den lika mycket som jag och Cissan (som också hade sett den förut).
Nästa gång blir det action eller sci-fi, får se vad som faller mig i smaken. Hoppas kunna ruska om den unga damen lite grand...
The Breakfast Club får fyra kvarsittningar på rad av fem möjliga.
Sophie Zelmani, Cirkus, onsdagen den 19:e februari, 2025
Detta var elfte gången jag såg Sophie Zelmani live. Hon har blivit mindre blyg på scenen de senaste åren och konserterna har därmed en anna känsla än de jag såg förr. Då, från mitten av 00-talet och framåt sa hon knappt ett ord och konserterna fick en mystisk aura där musiken berättade historier och det låg magi i luften. Jag kunde önska att hon skulle vara mer öppen på scenen, men nu när hon pratade mellan nästan varenda sång under första halvan av konserten drog jag tillbaka min önskan. Inte för att det hon sa var trist men det drog ner på tempot och hon är fortfarande inte en artist som håller publiken i ett järngrepp.
Det är mer att hon bjuder in publiken att gå och kissa under konserten och oroliga frågor om alla mår bra. Förr i tiden kom hon istället alltid ut till bordet med signerade cd-skivor till salu och hälsade på publiken efter spelningen. Det gjorde hon inte denna gång (såvitt jag såg i alla fall). Det var bättre förr helt enkelt. Överraskningen!
Konserten tog sig rejält under andra halvan och jag blev euforisk några gånger mot slutet. Det drog igång på riktigt en eller två låtar före hon bjöd upp Dregen och dottern (?) Etta Zelmani att köra en cover av hennes Alway you, sjungen på svenska mestadels. Gissar att det var en sång från förra årets Så Mycket Bättre. Nej, jag har inte sett den säsongen... TV4.
Hon hann också med att sjunga sjunga en cover på en låt av Peo Thyrén som satt i publiken lite till vänster om oss. Han såg nöjd ut. Hon körde Will You Run Away With Me som är en svensk version av Noices Vi Rymmer Bara Du Och Jag från albumet Det Ljuva Livet. Jag kände knappt igen melodin i det långsamma tempot.
På tal om covers gjorde hon också Dylans Most Of The Time som hon spelat in på något soundtrack. Inför låten var det prat där hon kallade Dylan för hennes "husgud". Sophie passade också på att hylla Leonard Cohen. Hon kastade ut frågan till publiken om vad vi tyckte om Dylan, och fick spridda mumlanden tillbaka. "Bara sådär?" blev hennes blyga konstaterande. Lustig sekvens.
Senare körde hon två publikens val som hon gjort på konserterna sedan 2019 då jag och David såg henne på Konserthuset i Norrköping. Första låten var någon från första skivan och den andra var Fire, den sista låten på albumet Time To Kill. Det är en otroligt bra låt men tyvärr avbröt hon framförandet innan det bra slutet.
Jag har följt Sophies karriär från och med andra skivan Precious Burden från 1998. Fan vad tiden går, hörrni.
Andra bra låtar under konserten var Going Home, Dreamer, I Can't Change, If I could, Precious Burden och Aftermath. Hon spelade som vanligt min absoluta favoritlåt Oh Dear, och nämnde att den är en låt hon är så fäst vid att hon inte kan ta ut den från setlistan. Tyvärr var det den mycket sämre live-version som bandet kört de senaste många åren. Det är den version där tempot bryts i mitten och vi får ett långt gitarr-plockande från Lasse. Jag gillar inte denna version, trots att jag nästan alltid i övrigt när Lasse och bandet gör utsvävningr som bryter låtarnas vanliga sound.
Showens höjdpunkt för mig kom under extranumret om tre låtar. Det inleddes med The Lord och en helt magisk trumpet dök uppf rån intet. Vid sidan av de vanliga vapendragarna Lasse Halapi, Peter Koronen och Thomas Axelsson hade de med sig den unge Albin Grahn som spelade elpiano och trumpet. "The Amish Man" som vi kallade honom. The Lord var magisk. En försiktig trumpet tog mig tillbaka till studenttiden i Uppsala och Comas galna trumpetlir. Att denna trumpet passade så otroligt bra in i Sophies musik borde inte ha varit en överraskning men den kom som ett slag mitt i solar plexus. Golvad. Av lycka.
Och så kom så tredje och sista låten i extranumret, en förlängd version av So Long (Aranjuez version) med ett avslutande segment med trumpeten. Ståpäls!
Spelade in slutet, kolla nedan och få en liten, liten vajb av hur det kunde låta på Cirkus, men gör sig inte lika på på video som i verkligheten...
Setlist: Nope, ingen setlist har loggats.
Men jag hittade dessa låtar på youtube hos Lasse Sten. Tack Lasse.
Publicerad 1922 Agatha Christies bok #2 Tommy and Tuppence #1
Bokens dedikation:"To all those who lead monotonous lives in the hope that they experience at second hand the delights and dangers of adventure".
Location: mestadels London men också utflykter till landet.
Innehåll: spänning, politik, humor, kärlek, och en massa sammanträffanden...
Trivia: Inspector Japp nämns i boken. Agatha bygger sitt eget litterära universum!
Revy
Detta är första boken om det bedårande paret Tuppence och Tommy. Agatha Christie levererar här en otroligt underhållande spionroman som är lite spännande men framför allt fyndig och humoristisk. Amatördetektiverna Tommy och Tuppence blir involverade i en härva som till och med hotar att störta hela England!
Boken är skriven under efterdyningarna till det stora kriget och några få år efter den ryska revolutionen. Rädslan för det stora röda monstret var påtagligt, med all rätta, och detta framkommer i boken. Ryska bolsjeviker, det brittiska Labourpartiet och en mastermind villain smider intriger för att starta revolution i England. Tommy och Tuppence kommer till allas vår räddning.
Jag älskar humorn och den lättsamma tonen i boken. Dialogen är ljuvligt gammalmodig men samtidigt överraskande frispråkig och avancerad. Det är helt klart lite annorlunda att läsa böcker från 20-talet. Mer än hundrå år gamla!
Christie bevisar att hon kan skriva både bra karaktärer och kärlek. Tuppence är boken klarast lysande stjärna. Jag får en känsla att hon kan vara något av Agathas alter ego. Parets relation känns modern och jämlik. Boken är underhållande och romantisk. Mycket trevligt.
Trots att boken innehåller mord så är detta inte ett "who dunnit" pusseldeckare, istället en spionthriller, om än fjäderlätt om man jämför med tex John Le Carré. Boken mysterium är istället vem som döljer sig bakom namnet "Mr Brown", the main villain. Det finns egentligen endast två kandidater i boken, Sir James eller Julius Hersheimmer. Jag vet inte om Agatha fokuserade på mysteriet speciellt mycket för jag fann det uppenbart boken igenom. Speciellt en scen när Rita Vandemeyer skrek till och svimmade var extra avslöjande. Mot slutet försökte författaren allt hon orkade att misstänkliggöra en av de två men jag lurades icke!
En annan ledtråd är när skurken skriver under ett förfalskat brev från Tuppence med "Twopence" vilket jag och den store Frans förnöjsamt samspråkade om efter jag läst boken.
Språket är ljuvligt och till det är boken fylld av charmig banter mellan huvudpersonerna. Ofta var läsningen som att avnjuta ett gott vin. Exemplifierar med hur hon beskriver Tommys irritation över att inte hitta brevpapper på sitt hotellrum:
"Better answer it, I suppose." He went across to the writing-table. With the usual perversity of bedroom stationery, there were innumerable envelopes and no paper.
Underbart vardagsbetraktelse. Agatha sprider denna sorts små beskrivningar och kommentarer boken igenom. Jag lapar i mig.
Lustiga namn: Julius P Hersheimmer, Marguerite Vandemeyer, Sir James Peel Edgerton!
Jag blandade läsningen mellan riktig bok och audiobook inläst av Alex Jennings vilken fungerade bra. Den finns att hitta på Youtube.
Horizon borde väl egentligen varit tv-serie som jag ser det. Filmen är groteska tre timmar lång och detta är endast första filmen av fyra planerade! Denna första film är som fyra lagom långa avsnitt ihoptryckta till en megamonolit. Jämför gärna med David Lynchs Twin Peaks: The Return som är en tv-serie som omtalades som en film. Ingen ordning på vad som är film respektive tv-serie nu för tiden...
Denna serie av filmer verkar i vilket fall vara något av ett drömprojekt för Kevin Costner och han spelar huvudrollen, regisserar och har varit med och skrivit manus. Jag tänker mig att hans inblandning i Yellowstone kan vara en del av förklaringen här.
Vi startar med det positiva. Detta är som en nyinspelning av filmen How the West Was Won från 1962. Den beskriver hur the Wild West erövrades under mitten och slutet av 1800-talet. Filmen påminner mig dessutom otroligt mycket av John Fords westerns med avseende på tematik och mijöer. Jag tänker i första hand på Stagecoach (1939) och The Cavalry Trilogy, dvs Fort Apache (1948), She Wore a Yellow Ribbon (1949) och Rio Grande (1950). Jag blir direkt indragen i berättelsen. Påminns lite om Buster Scruggs också. Många positiva vajbar när filmen rullat igång.
I vissa scener ser det ut som Monument Valley till och med, men jag skulle gissa att det mesta av de varma ställena är filmade i södra USA, kanske New Mexico. Jag undrar också lite om inte Horizon ligger i den dal som folket i John Fords Wagon Master (1950) söker sig till.
Filmen utspelas också uppe i Montanas bergsmiljöer och de påminner mig närmast om Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller. Kevin Costner blinkar till många hörnstenar inom filmhistorien.
Sedan till det lite mindre bra. Filmens största problem är att den hoppar runt mellan de olika historierna på ett högst oskönt sätt. Det finns väl minst fyra olika historier som berättas parallellt. Sättet att berätta en historia som denna kan skilja sig åt. Robert Altman visade med Short Cuts (1993) att det går att hoppa runt utan att förvirra åskådaren. Redan nämnda How the West Was Won valde att dela upp sina fem historierna i fem separata kortfilmer i kronologisk ordning.
Här är det huller om buller och dessutom oftast galet klippt. Ingen vägledning eller tecken som hjälper åskådaren att förstå att vi hoppar mellan historierna eller hoppar i tiden (som sker flera gånger). Det blir förvirrande och lite irriterande att en så "enkel" sak kan få störa upplevelsen. I tv-serien How the West Was Won, som på svenska heter Familjen Macahan, löses sådana hopp med att frysa bilden och morpha den till en konstnärlig tavla. Ni kommer väl ihåg Macahans?
Costner valde också att avsluta scener innan de tog slut som för att undvika att uppröra åskådarna med våld, ofta mot kvinnor. Tyvärr är man som filmälskare så van med att om en karaktär inte dödas "on screen" kan den karaktären lätt poppa upp igen som en annan Bobby Ewing i duschen.
Jag misstänker dock att en karaktär som Ellen inte finns längre... Andra exempel var när vit man på häst jagade ner indiankvinna vid floden. Klippt innan vi fick se vad som hände, fast vi förstod nog ändå.
Ytterligare en förunderlig sak som drog ner var den aparta avslutning av filmen, med snabba klipp från nästa film... Eller vad det nu var. Det var som en snabbspolning av high lights från kommande film. Jag som brukar hålla mig borta från trailers blev minst sagt snopen.
Den andra filmen visades på Venedigs filmfest i höstas och hade premiär i USA för några veckor sedan. Jag hoppas den kommer på streaming snart. Att se den på bio är nog uteslutet, den andra filmen är ännu längre än ettan.
Förutom klippningen var det en härlig filmupplevelse med många bra skådespelarinsatser där Sienna Miller, Jena Malone, Abbey Lee, Michael Rooker, Luke Wilson och mr Costner själv stod ut bland många andra. Jag blev "investerad" i Hayes, Frances, Van Weydens och de övrigas öden helt enkelt. Gott nog för mig.
Konsertåret kickads igång med svenska metal-progressive-rock, det sagolika Opeth. Mikael Åkerfeldt och killarna i Opeth spelade på hemmaplan och det var bra, mycket bra.
Jag älskar Opeth när de drar emot progressive rock. De är bra när de kör sina mest metalliska metal-låtar också men jag gillar de lugna låtarna mer. Fast om jag skärskådar mina känslor om deras musik är det nog de komplexa, komplicerade och variationsrika låtarna jag gillar mest, oavsett om Mikael growlar eller ej.
Opeth låtar är långa och Mikaels mellansnack är också långt och mycket underhållande. Konserten blev drygt 2 timmar, och då hann de endast med 12 låtar.
De spelade några riktigt bra låtar som Ghost of Perdition från favoritalbumet Ghost Reveries, In my time for need från det fina albumet Damnation samt Sorceress från skivan med samma namn. Under den senare låten gick Mikaels gitarr sönder och vi fick en längre paus i mitten då teknikern kom in med en annan gitarr och Mikael underhöll oss på sitt sedvanliga obekymrade sätt. Den grabben har en skön stil.
Men kvällens klara höjdpunkter var ändå de fyra låtarna från nya plattan The last will and testament. På scenen hade de satt upp cirka 15 olika stora skärmar som ramade in scenen och som skapade en illusionen att vi tittade in i ett gammalt gotiskt slottsrum med tavlor, kandelabrar och annat. Det var mycket effektfullt och det kändes som att man kom in i en annan tid. Eller som att titta in i en film, en film som jag skulle vilja se!
Kvällens bästa låt var A story never told. Basta!
Detta var andra gången jag såg Opeth. Båda gånger på Cirkus och båda gånger med på plats långt bak och högt upp på läktaren. Man ser bra men tyvärr är ljudet inte perfekt diekt uppe under taket, det är som att ljudet trycks ihop mellan vägg och tak och ljudbilden var inte klar under delar av konserten.
Men överlag en mycket bra konsert.
Setlist:
1. §1 2. Master's Apprentices 3. The Leper Affinity 4. §7 5. Häxprocess 6. In My Time of Need 7. The Night and the Silent Water 8. §3 9. Ghost of Perdition 10. A Story Never Told
Location: Herrgården Styles Court och byn Styles St Mary, Essex
Innehåll: Mysterium, humor, familjerelationer och en gnutta kärlek
Trivia: I sin iver att få sin första bok publiserad skrev Agatha på ett slavkontrakt för förlaget The Bodley Head för sin första roman och de fem efterföljande, dvs till och med The Murder of Roger Ackroyd.
Revy
The Mysterious Affair at Styles är Agatha Christies första roman och boken där Hecule Poirot introducerades. Boken skrevs under brinnande världskrig 1916 men publicerades inte förrän 1920. Kan måhända pappersransoneringen under kriget haft något med den fördröjda publiceringen? Nja, mest var det nog att Agatha inte hittade ett bokförlag som ville ge boken chansen trots flera försök. Sedan blev den liggande tills en personlig kontakt ledde till ett nytt försök, som lyckades.
Detta är en stark första bok om Poirot och hans vänner. Det är trevligt med introduktionen av den lille belgaren. Agatha skapade en detektiv som åtminstone rent fysiskt var som en motsats till Sherlock Holmes, som såklart var den stora kända litteraturdetektiven vid denna tid. Sherlock Holmes publiserades långt in till slutet av 1920-talet så de två överlappade varandra. Sista boken om Sherlock var The Case-Book of Sherlock Holmes som publicerades 1927. Poirot är lite drygt 160 cm lång och satt med ett äggformat huvud. Inte alls lik Sherlock. Båda är briljanta på att lösa mysterier dock.
Historien är berättad ur Hastings synvinkel och Christie spränger in en hel del sublim humor i texten, oftast på Hastings bekostnad. Precis som med Dr. Watson agerar Hastings som läsarens ögon och öron. Ibland inkluderar Hercule Hastings i utredningens och ger honom ledtrådar men allt som oftast hålls den något långsamme Hastings utanför för att undvika att han ska försäga sig. Det framkommer dock tydligt att Poirot tycker om och bryr sig om Hastings, lite som en mentor kanske.
Historien hanterades som första avsnittet i tredje säsongen av tv-serien vilken jag såg 2019 och jag hade glömt vem mördaren var vilket passade bra nu när jag läste boken. Mysteriet är invecklat, och vi får en elegant twist då Hercule avstyr att mördaren blir arresterad för tidigt (för att undgå "double jeopardy").
Detta är den första bok av Christie som jag läst! Tror jag i alla fall. Jag har nu börjat samla på Christies böcker. Jag älskar de gamla pocketböckerna från Fontana med"cover art" av gentlemannen Tom Adams från sexttio och sjuttiotalen. De första sex böckerna hade dock Fontana inte licens för så jag inleder med omslagen från Pan Books, de så kallade "The New Photographic covers" 1966-1968.
Något jag inte kommer ihåg från tv-serien är fokus på Hastings kärleksliv. Eftersom vi läser Hastings tankar får vi på köpet hans funderingar och känslor om personerna i historien. Detta är ett välkommet perspektiv som inte framkommer lika tydligt i filmat format. Vi läser bland annat att han gillar rödhåriga damer, men vem gör inte det? Här blir han väldigt betuttad i Mrs Mary Cavendish. Hon är så innerligt beskriven att jag likt Hastings blir smått förälskad i henne.
Hastings hinner också med att fria till den unga Cynthia Murdoch, rödhårig. Jag hade lite svårt att avgöra vilken ålder Hastings hade. Han var hemma i England för att vila upp sig från skada han ådragit sig på Västfronten. Men enligt internets var han 30 år 1916, och den gode Poirot verkar vara just pensionerad så runt eller lite drygt 65 år.
Klart bra bok som framför allt har en härlig känsla för både tiden den utspelas och folket i och runt herrgården Styles Court. Karaktärerna i dramat var dock något på den bleka sidan. Jag ger boken en något försiktig trea såhär i början av maratonprojektet att läsa alla Agathas böcker...
Den sista resan är en dokumentärfilm som mest känns som en reseberättselse, vilket ju också kan vara en dokumentär förstås. Men jämför den hellre med The Trip än en "talking heads"-dokumentär så boxar vi in filmen någorlunda i alla fall.
Filips pappa Lars är i 80-årsåldern och har tappat lusten till livet, tappat livsgnistan, är inte nyfiken på livet längre. Krämpor och svårt att gå överskuggar allt i det korta (?) livet som är kvar. Filip får ångest, det är hjärtskärande och det känns igen från livet självt. Filmen tar sig in under huden på mig som åskådare. Jag bevittnar inte bara Filip och hans pappa utan ser för mitt inte mig själv och mina föräldrar.
Så får Filip den briljanta idén att ta med pappan på en resa till det älskade Frankrike. Att på så sätt skaka om honom, att åter väcka livslusten i gubben. Med sig tar han bästa vännen Fredrik och så bär det av i en orange Renault 4 som på en bra dag kan komma upp i 60 km/h.
Sen får vi följa resan och alla upptåg Filip och Fredrik hittar på för att fylla den med minnen och nostalgi från barndomens resor till Beaulieu-sur-mer på den franska medelhavskusten.
Jag skrattar och gråter om vartannat under resans gång. Krångel med rullatorn, Filip som betraktar sin far från sidan, de fina hälsningarna från de före detta eleverna, Fredriks support... Igenkänning, humor och vemod blandas i en perfekt mix.
Filip bär sina känslor på utsidan av kroppen. Det är det som gör att han ibland känns så jävla jobbig, men det är lika mycket det som gör att man älskar honom. Fredrik är lojal som få, och precis så som ens bästa vän ska vara.
Det är alltid trevligt med svensk anknytning i Hollywood-filmer... Eller?
The Order är en riktigt najs thiller i samma tonalitet som filmer som När Lammen Tystnar. Den har en rå ton och saknar glimten i ögat som vissa thillers har och som då blir något helt annat.
Skådespeleriet är briljant men en lite äldre Jude Law, Nicholas Hoult och Tye Sheridan i första rummet. Law den luttrade FBI-agenten, Sheridan den unge polisen och Hoult som ledaren av den nynazistiska organisationen The Order. Mycket bra insatser allihop.
Filmen skrapar på ytan på flera intressanta teman. Jag hade gärna lärt mig mer om FBI-agentens liv i NY och problemen med frun. Också Hoult som ledare för The Order hade gärna fått utforskats mer, men filmen studsar på ytan lite för mycket, klarar inte av att penetrera frågorna på djupet.
Filmen bygger på verkliga händelser från nordvästra USA 1983-84, vilket skulle kunnat varit en styrka men istället blev något av ett sänke som filmen dras med. Filmen har en bra inledning och stämningen är ruggig men sedan växlar filmen aldrig upp och blir riktigt spännande eller fördjupar det ruggiga. Den maler på med en och annan stark scen mellan transportsträckor. Det känns som att BOATS aspekten begränsade manusförfattarnas handlingsutrymme lite för mycket.
Personligen var jag mycket redo för en så välproducerad thriller som denna så jag var hyfsat nöjd med titten, även om den har långt upp till de bästa i genren.
Anora har en mycket bra avslutning. Allt efter de lämnar Vegas för andra gången är mycket bra, till och med otroligt bra. Det påminner mig om riktigt fina dramer om vanligt folk som hankar sig fram i ett oglamoröst amerika. Den påminner mig om filmer som In America, The Wrestler eller den tunga Manchester by the Sea. Tyvärr startar denna del först efter vi passerat 2-timamrsstrecket i en film som är två timmar och 19 minuter.
Det måste ändå ses som en förbaskat lång inledning för att nå fram till något sant, verkligt och bra! Inledningen är trevande och spännande när Ivan möte Anora på klubben med "exotic dansers". Sedan kommer flertalet långa hysteriska scener som tagna ur Uncut Gems. Hysteria! Någon skulle givit Sean baker en örfil och bett honom att lugna ner sig och göra film som han gjorde "förr". Detta var min fjärde film av mr Baker och jag måste tyvärr erkänna att det är den jag gillat minst.
Jag prövar en drastisk jämförelse med musiken värld. Denna film är som The Cures nya album jämfört me deras fantastiska album från åttiotalet! Det nya albumet är ofattbart dåligt producerat med för mycket av allt. Gitarrerna är distade och öser konstant på helt okritiskt. Trummor likadant med ekon, reverb och chorus i massor. Till och med en enkel sak som basen är distad. Ljudmattan är massiv, utmattande och inte alls lika elegant separerad så att man hör alla elementen i ljudbilden tydligt. Men om Måns får vara en representant för den moderna ungdomligare publiken kanske det är detta folk gillar nu för tiden?
Det är samma sak med denna film. Den är ett hysterika! Jag var less på stilen mer eller mindre omgående. Skrikande, meningslösa scener som ska vara "upp in your face" på publiken. Jag saknar Bakers vanliga intresse för sina karaktärer. Anora är en nattfjäril som misstar intimitet med en ekonomisk transaktion. Men är Baker nyfiken på vem hon egentligen är? Inte förrän sista scenenn när Igor under akten vill kyssa henne bryter hon ihop. För mig är det just där i den scenen som historien blir intressant. Filmen skulle startat med detta! Det hade blivit en helt annan film. Inte en fokus på den krossade amerikanska drömmen, eller en attack på perversa nyrika ryssar, oavsett vad nu det politiska budskapet med Bakers film är.
I tidgare filmer har alla eventuella politiska budskap legat i bakgrunden, mer som en naturlig kontext. Här i Anora gör han allt så simpelt att till och med publik och jury i Cannes kunde förstå vad som sades. Men karaktärerna försvinner i kaoset och filmen blir inte bara meningslös utan än värre, tråkig.
Nicole Holofcener både skrev och regisserade den otroligt varma, roliga och gripande Enough Said från 2013. I huvudrollerna såg vi den fantastiska Julia Louis-Dreyfus och likaledes fantastiske James Gandolfini. Holofcener är kanske en drottning inom genren slize-of-life dramakomedi?
Nja, efter en tv-film (The Land of Steady Habits från 2018) kom dagens film ut 2023. Jag såg filmen för snart ett år sedan men jag har inte riktigt funnit inspirationen att skriva om den förut. Filmen är otroligt blek och gav mig ingenting. Vilken besvikelse.
På pappret är den kanske inte så väsensskild från Enough Said men ändå en avgrund dem emellan. Det känns som att regissören inte har lagt ned sitt hjärta i filmen. Mycket udda.
Återigen spelar Julia Louis-Dreyfus den kvinnliga huvudrollen och hon är alltid bra. Men hon spelar en gnällig och småjobbig personlighet som inte är speciellt intressant att följa på film. Motspelare i denna film är Tobias Menzies och det är inte ett bra val alls. Ni kanske känner igen honom från Game of Thrones? Jag är inte ett stort fan av honom och i denna film var han blek, mycket blek.
Jag saknar ett intressant drama och jag saknar den varma känslan som Holofcener var så bra på att bygga i Enough Said. Istället är You Hurt My Feelings lite smårolig i vissa scener så det är humorn man får ta med sig från denna film.
Äkta makar som gnabbas och pratar av sig med parterna i ett annat par är såklart taget direkt ur Woody Allens playbook. Det handlar om vita lögner, självbild, avsaknaden av självkänsla och hur kommunikationen kan bryta ihop trots att ingen vill det egentligen. Allt från Allens värld, men lite sämre bara.
Jag var så besviken att jag inte ens kan med att ljuga för den och ge den en femma. Sparar mina vita lögner till någon situation där de gör nytta.
