Re-watch: Dr. No (1962)

Bio Capitol visar Bond-filmer under hösten då flertalet, om inte alla, har blivit restaurerade för 4K. Det lät så trevligt att jag och Carl sammanstrålade en ljummen kväll i början av augusti för att avnjuta Dr No i Capitols salong 1. Det var första gången jag var i den salongen och jag var positivt överraskad. Klart bättre än den andra, mindre, salongen. Alla bord har ett litet sidobord med lampor här också, men det fanns mycket bättre plats. I vestibulen stötte vi dessutom på Fredrik som vi ivrigt samspråkade med innan filmen skulle till att starta.

Dr No är en film som jag sett många gånger, men aldrig på bio. Den är ganska bra och ligger någon stans i mitten av listan. Jag tror att den rankades som nr 13 av 23 senast. Filmen var knivskarp och såg mycket bra ut. Det verkar som att de gjort ett mycket bra jobb med restaureringen (remasteringen).

Filmen är bäst under den första halvan då vi introduceras till Bond och hans värld. Jag älskar Sylvia Trench och hade gärna sett att hon fått en återkommande plats i serien. Nu ser vi henne bara i de två första filmerna om jag kommer ihåg det hela rätt. Bond är bäst när han utför sitt spionyrke, det är då karaktär och personlighet hos huvudpersonen såväl som bifigurer kommer fram allra mest. Det är kul med Miss Moneypenny och M också.

Under andra halvan av filmen blir det mer inriktat på fajt mot filmens "big bad". De ikoniska scenerna med Ursula Andress är såklart häftiga, men är de så bra egentligen? Scenerna med Bond, Quarrel och Honey på stranden och i djungeln är inte mina favoriter, och sekvensen med "the dragon" är direkt svag. Då Quarrel dödas av eldkastaren blir det en fadd smak i munnen. Not cool!

Filmen villain är ganska trist, men som alltid i en film som är designad av Ken Adam är hans lair cool. Och på tal om cool! Fasen vad cool Sean Connery är i dessa tidiga Bond-filmer. Han var ung, snygg och hade mängder av attityd. Bond var också hårdare och iskall i Connerys version, något som nästan helt försvann under Roger Moores tid.

Det är värt att notera att detta är den enda Bond-filmen som inte har en pre-credit scene. Det är lite trist men det är vad det är.

En annan kul detalj var hur många som skrattade gott och varmt åt Bonds överdrivet chauvinistiska stil. Det som var kul med detta var att det var nästa bara kvinnor i salongen som skrattade (plus jag då såklart...). De flesta männen därinne var väl så stukade och försiktiga att de höll inne på skratten. Det är helt klart ett annat klimat för filmpubliken år 2019 än det var 1962. Det är vad det är.

Betyg: 3/5

Länk till mitt "stora" inlägg om Dr. No. Min James Bond-sida på bloggen.