Formatet med scener i okronologisk ordning ser vi också i (500) days of Summer från samma år och i Blue Valentine som kom ut året efter dessa två. Det var kanske på modet med denna teknik där runt 2008-2009? Denna teknik ger i alla fall filmmakarna chansen att leka med oss i publiken. En rakt berättad historia blir enklare att följa men också kanske lite fattigare. Om man lyckas med hoppen i en film som denna kan man få en bra klang mellan scener som annars hade kommit långt från varandra. Man kan visa hur samma sak kan vara del av hur två blir ihop men också en källa till varför det blev slut. Jag känner igen det där, det du lockades av i början kan vara det som du ogillar mest med henne i slutet av förhållandet.
Jag måste säga att Jay DiPietro lyckas väl med klippningen av sin film. Jag är intresserad och engagerad hela den korta filmen. Den har en löptid på endast 80 minuter. Huvudpersonerna Peter och Vandy spelas av Jason Ritter och Jess Weixler. Fördelen med skådespelare som man inte känner igen är att man heller inte har några gamla bilder av dem, man har inget bagage med sig. De blir Peter och Vandy för mig och de är helt trovärdiga i sina roller. Weixler hade tydligen en liten roll i The disappearance of Eleanor Rigby som Eleanors syster men jag kände nog inte igen henne.
DiPietro följer i Woody Allens och Noah Baumbachs fotspår. New York-miljöerna är riktigt najsa. Filmen är gedigen och riktigt bra. Inte superbra kanske, men över medlet i alla fall.
Jag ger Peter and Vandy tre Manhattanbor av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar