Första säsongen slutade mitt i handlingen som det kändes. Jag blev snopen, besviken och lite störd över att vi inte fick ett avslut. Nu var det inte ett fall (pun intended) av min besvikelse över öppet slut kontra övertydligt slut. Det var ett bokstavligen ett slut mitt i handlingen. Det var tydligt att historien inte var slut helt enkelt och att det fanns mer att berätta. Jag önskade att säsong 1 hade haft ett slut för då hade jag nog inte tittat vidare. Såååå bra var ju inte säsongen... Men jag var ändå tillräckligt sugen på att se hur det gick för Stella Gibson i hennes jakt på Paul Spector för att se S2 också.
Jag såg fram emot en säsong 2 med ännu mer spänning och min spaning efter första säsongen var att Spector antagligen skulle ge sig på Gibson eller den mörkhåriga Dr Reed Smith. Nu visade det sig att jag hade nästan rätt. Spector kidnappar mycket riktigt en mörkhårig kvinna, men det blev läkaren Rose Stagg, hon som också var ett vittne som Gibson utnyttjade i utredningen.
Säsongen var starkare än sin föregångare. Till min stora lättnad hade de nästan helt skrivit ut de två svagaste karaktärerna ur serien, Spectors trista fru och jobbiga dotter. De två slapp man se mest hela säsongen vilket var bra. Kvar var kampen mellan Gibson och Spector och den gillar jag. De hade gärna fått driva den ännu djupare. Spelet mellan Stella och Paul runt förhören av honom inne på polisstationen var bra men det kändes som att de hade kunnat skapa ännu bättre scener ur de situationerna.
Istället drog säsongen iväg på ett sidospår som till slut nästan blev huvudspåret. Nämligen storyn om Paul och den sextonåriga Katie. Jag kan nog tycka att den utvecklingen av serien var bra. Hela säsong 2 handlar ju om jakten på Paul efter att Gibson listat ut vem som är den huvudmisstänkte. Under säsong 1 var polisen fortfarande i mörkret om hans identitet. Paul använder sig av Katie på ett sinnrikt sätt. Katie i sin tur är först bara naiv, senare både naiv och korkad. Hon låter sina hormoner och ålderstypiska uppkäftighet leda henne i fördärvet. Viljan att göra uppror är starkare än att tänka själv.
Säsong 2 är något bättre än sin föregångare. Men jag tycker inte att serien är superbra. Den ligger och skvalpar i "helt ok-ganska bra" sörjan. Typisk en tre av fem även om den är något starkare än S1.
Nu trodde jag ju att fallet med Spector skulle ta slut i och med säsong 2. Samma misstag som jag gjorde med säsong 1 alltså. Nähä, det slutade lite mitt i nu igen. Och nästa säsong kommer 2016. What the fuck?? Ska de traggla med Spector en säsong till? Jag dör. Satan vad störande. Detta är slutet för mig i alla fall. Jag kommer inte se vidare på detta dritt. Vissa serier är ok med att ha en never ending story. Denna serie är inte en av dem.
Men Gillian Anderson är i alla fall ruskigt bra i denna serie.
Två scener var lite speciella i sista avsnittet. Skriv gärna i kommentarsfältet om hur ni tolkade dem och ge mig era spekulationer om vad det betyder för framtiden.
Den första scenen berör Katies utveckling. Det är lite oklart exakt när hon förstod att Paul var mördaren. Under en stor del av förhören hos polisen uppfattade jag henne bara som allmänt rebellisk mot auktoriteten. Men i sista scenen med henne och hennes kompis i hennes flickrum fick jag känslan att hon inte bara visste att Paul var mördaren utan att hon också sympatiserade med det? Den store Frans spekulerade till och med om att Paul fått henne att ta över hans mantel. Men det är en teori jag inte köper. Lite väl långt steg från romantiska tonårsdrömmar till fullfjättrad mördare.
Den andra scenen som du kan kommentera av är sista scenen då Paul och den unga polisen Anderson (om jag kommer ihåg namnet på honom rätt) båda blir skjutna. Efter att gärningsmannen blivit oskadliggjord rusar Stella fram och... börjar rädda Paul, seriemördaren! Inte hennes kollega och älskare Anderson. What was that all about?
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar