onsdag 5 november 2014

JFK (1991)



Idag är det filmspanartema igen och denna gång är temat Konspirationsteorier. Jag brukar ju skriva listor vid dessa tillfällen, men ibland diskar jag istället av en film som passar in på temat. Det är enklare att välja listalternativet om man gillar genren och temat i fråga, och eftersom jag faktiskt inte är speciellt svag för filmer om konspirationsteorier har jag valt att se the mother of all consperacy theories - Oliver Stone's JFK istället för en lista.


70-talet var konspirationsteorifilmernas guldålder. När jag nyligen behandlade det decenniet såg jag mycket riktigt några filmer i genren. En av dem var Marathon man. Jag fann den tråkig och mycket överreklamerad. Döm om min förvåning när alla som kommenterade min revy gillade filmen mer än mig! Det är uppenbarligen jag som har den avvikande åsikten jämfört med "det normala" i detta fall. Movies-Noir ger den en fyra, Jojjenito likaså, Fiffi gillar 70-talsthrillers och ville se den, Sofia minns att hon gillade den och Filmitch likaså. För mig var det en mycket svag tvåa och tredje svagaste filmen av de 23 jag såg från 70-talet. Det var inte förrän på senaste filmspanarträffen då jag (äntligen) träffade någon som inte heller gillade filmen. Det var den mycket gode och intelligente vännen Fredrik förkunnade att han INTE gillade Maratonmannen! Puh, jag trodde ett tag jag var utsatt för en filmspanarkonspiration! :-)

Så det blir ingen lista från mig idag. Istället bestämde jag mig alltså för att fylla ett stort hål i min filmografi. Oliver Stones storfilm JFK med helylle-präktot Kevin Costner i huvudrollen.


Ni känner ju alla till handlingen så den skippar jag. Jag misstänker att det inte är många som läser denna blogg som inte sett filmen. Vad kan man då säga om detta? Den är extreeeeemt lång. Den är föööööör lång. Jag var inte underhållen på en nivå som krävs för att det ska vara ok att vara så himla lång. Jag säger till O Stone: "Inte ok!"

Jag var inte speciellt underhållen över huvud taget. Stone har en underton i många av sina filmer som för mig signalerar en självgodhet. Han verkar vara en riktig besser wisser. En del kan säkert se det som att han kämpar för sanningen och att avslöja "the man" men ha gör det på ett så pompöst och allvarligt sätt att jag nästan dör av uttråkning. Var är glimten i ögat? Var är lite självdistans? Var är ödmjukheten över att han kanske inte har den exakta sanningen?

En annan sak jag kom att tänka på är att Stone försöker dränka oss med detaljer om vad som hände. Jim Garrison (Kevin Costner) kommenterar väl till och med att den där stora statliga utredningen var så lång och detaljrik att ingen annan än han själv orkade läsa hela. Det är lätt att dränka eller dölja sanningen i en stor mängd detaljer! Och det är lika sant för en film som för en utredning! JFK var för lång och den bågnar under sin egen tyngd. Alla scener mellan Garrison och hans familj är svintråkiga och det mesta av delarna där Garrisons team utreder Tommy Lee Jones Clay Shaw är likaledes tråkiga.


Det som är spännande är tesen om en konspiration och rekonstruktionen om hur det kanske gick till. Det var en scen som jag sett på Seinfeld tidigare, den med Wayne Knight i centrum, "Back, and to the left. Back, and to the left... Back, and to the left." Det är inte ett bra tecken när detta, minnet av en scen i Seinfeld blir filmens höjdpunkt för mig. Kolla in när Jerry inte kan hålla sig för skratt vid 3:01 i klippet. LOL.

Vad tror jag då om konspirationsteorin? Kan man tänka sig att militärindustrin, armén och omoraliska politiker konspirerar mot en president som driver politiken i "fel" riktning? Japp, självklart! Är det troligt att militärindustrin, armén, CIA, Secret Service och omoraliska politiker dödade Kennedy och att ingen har läckt detta till pressen under 50 år? Nja, knappast va?


JFK som film är bättre än Dansar med vargar i alla fall. Båda är filmer från eran då Kevin Costner hade en aura av politisk korrekt sötsliskig världsräddare... Tänk Bono och Sting. Trist och blä. Filmen blir därmed trist och blä också. Nu blev jag sugen att se om The wolf of Wall Street istället...

Jag ger JFK två svaga bevisningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5


PS, mina konspirationsfilmfavoriter (inte en lista-lista men väl en mini-lista): The conversation, All the presidents men, The Pelican brief, Enemy of the state, Conspiracy theory, the Bourne-trilogy.


PPS, egentligen skulle mina filmspanarkompisar också skriva om konspirationsteorier, men jag vet faktiskt inte riktigt vem som har skrivit inläggen på deras bloggar just idag. Bilden i Jojjenitos header ser lite skrev ut, och faller inte skugga fel där på bilden? Kan det verkligen vara ett av Jojjes inlägg? Har hans blogg blivit kapad? JAG VET DET INTE!!!!
Jojjenito
Flmr
The velvet café
The nerd bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on film
Filmitch
Mackans film
Har du inte sett den? (podd)
Absurd Cinema

6 kommentarer:

  1. LYSANDE sågning av Oliver Stone! Ha ha ha!!! Du har så rätt, och så fel ;) Själv satt jag som fasttejpad framför rutan (och hade alltså inte heller sett denna filmklassiker innan). Fast jag kan hålla med om att mittpartiet med Shaw var lite rörigt, och familjescenerna är faktiskt riktigt usla. MEN. Jag skiter väl i Jim Garrisons familj och jag skyller på att det är 90-talsversionen av 60-talet som spökar. Det är för konspirationsteorin jag ser JFK. Och man får ju valuta för pengarna i slutet. Serverat på silverfat. Allting utrett :) Vilket försvar för sanningen-klimax! Och jag som är lite konspiratoriskt lagd tror att Stone med mening gjorde filmen lite tråkig, för att visa på fallets komplicerade art och kanske torftiga sanning. Sen exakt vem eller varför som mördade JFK är förstås omöjligt att säga, men till Stones försvar filmatiserar han ju verkliga händelser, kanske inte för att han tror på exakt den orsak och verkan som Garrison presenterar, utan för att 1) väcka intresset för JFK-frågan på nytt ur ett medborgarperspektiv, och 2) för att visa hur amerikansk politik ser ut (pengar och makt går hand i hand även i en demokrati), via JFK-fallet. Det är åtminstone min tolkning av filmen. Lite som Call Girl, man använder en känd politiker för att närma sig en ful sanning...

    Självgod kanske, men säg har inte vår kära Kevin Costner/Jim Garrison rätt när han säger:

    "All these documents are yours. The people's property, you pay for it! But because the government considers you children who might be too disturbed or distressed to face this reality, or because you might possibly lynch those involved, you cannot see these documents for another seventy-five years."

    *Mysrys*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch nej, långt från fasttejpad framför rutan. Pröva oroligt tittande på klockan hela tiden och undrar hur tiden kan gå så långsamt. De kom ju aldrig till skott med sin sabla utredning ((pun intended). Speciellt med tanke på att hela filmen ändå bara är en enda stor tes om hur det kanske gick till så borde den kunnat avhandlats på en timme och 47 minuter eller något sådant. My 2 cents...

      Radera
  2. Härligt! Du är alltså den ena i dagens head-to-head på samma rulle. Jag kan sträcka mig till att filmen är kanske för lång...men den är jäkligt underhållande...och man fokar hela vägen!
    Och Costner...STABIL!! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, se mitt svar ovan. Det kröp myror under huden på mig. För att göra ännu en Seinfeld-koppling. Det enda jag hörde från Kevin Costners mun var... yada yada yada.

      Men han är mer stabil nu för tiden faktiskt. 3 days to kill, den var bra.

      Radera
  3. Jag har lite svårt att bedöma JFK som ren spelfilm då den har drag av propagandafilm. Stone både ljuger och förvränger fakta för att föra fram sin tes och så mycket till spelfilm är det egentligen inte men filmen är rasande skickligt klippt och är ok trots sin längd.
    http://filmitch.wordpress.com/2012/08/03/jfk-1991-usa/

    SvaraRadera
  4. Du är svårflörtad på klassiker :) Nu var det ett bra tag sedan jag såg den här bautarullen, men jag minns den ändå som helt ok. Men visst är det en jäkla massa detaljer. Och ja, jag kan hålla med om att Stone känns som en rätt självgod regissör.

    SvaraRadera