Northern Soul (2014)

Filmspanardagen på Stockholms Filmfestival. En årlig tradition, och för tredje året i rad hade jag valt de tre filmerna. Jag försöker helt ärligt välja filmer som är så bra som möjligt men resultatet varierar mycket. Filmerna måste också passa in i schemat så att vi hinner äta under dagen och får tid för lite häng mellan visningarna. Den första filmen vi såg var den brittiska Northern soul.

I år var det en bra uppslutning och av och till under dagen syntes Cecilia, Jessica, Fiffi, Lena, Jimmy, Joel, Johan, Erik, Markus och Carl. På denna film var också min kompis Vanessa med. Filmen startade kl 12 och jag var lite sen men det visade sig att Vanessa var ännu senare. På väg mot Park köpte jag en stor latte av den trevliga tjejen på Espresso House nere vid tunnelbanestationen på Östermalmstorg.

Northern soul handlar om subkulturen som uppstod i England under tidigt sjuttiotal med ungdomar som älskade soulmusik. Vi får följa en ung kille som börja samla på skivor och gå på danstillställningar. Han blir kompis med några seriösa soulfantaster som dessutom var pillerknaprande speed-missbrukare och ivriga dansare av dansen som gällde. Ett av problemen med filmen är att handlingen är svag och musiken inte är speciellt medryckande. Den spelas oftast i bakgrunden och i orimligt dåligt mixat ljud. Jag kommer direkt att tänka på den klassiska musikfilmen av Alan Parker, The commitments. I den filmen rycks man med av musiken och förstår utan tvekan varför de i bandet älskade vad de gjorde. Jag känner inte samma tillhörighet med personerna i denna film över deras älskade musik.

Det jag gillade med filmen var killarnas hysteriska kläder. Det var utsvängda byxor och tajta skjortor med gigantiska snibbar. Dessutom var det lite nostalgiskt att se dem samla på vinylskivorna.

Det största problemet med filmen och upplevelsen var att filmen visades utan textning och jag förstod i princip inte en enda mening i dialogen. Den brittiska dialekten som pratades i filmen kombinerat med dålig ljudmix och en massa bröl i bakgrunden gjorde att denna film som innehöll så otroligt mycket dialog lika gärna kunde varit på kinesiska. Jag fattade inget. För mig var det som en stumfilm.

Jag vet inte om det fanns några sublima detaljer i historien eller karaktärsporträtten men de gick mig förbi och som filmupplevelse var detta helt värdelöst. Senast jag råkade ut för något liknande var när jag såg den skotska filmen Festival otextad här på Stockholms Filmfestival. Också en film där man inte förstod dialogen.

I filmfestivalens material lockas det med att Steve Coogan är med i filmen men han har en pytteliten roll. Bara lurendrejeri. Tyvärr startade inte den långa filmspanardagen i en soulfylld dur, utan i en what the fuck-skakar på huvudet-moll. Jag ger Northern soul en åtråvärd singel av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Vi får väl se om någon av de övriga filmspanarna skriver något om denna film. Jojjenito finner kanske något i sin nordiska själ?
Fiffis Filmtajm