Smultronstället (1957)

Isak Borgs gamla mor, 96 år: Jag är mycket tacksam över besöket, och hoppas att vi ses någon gång igen.

Gillar vi arty-farty-filmer? Är vi inte lite rädda för att antingen höja en film för mycket, eller sänka den för mycket, just för att den är arty-farty? Jag är det i alla fall. Nu har jag kommit till en sådan film som jag länge trott skulle vara lite arty-farty, så som den Ingmar Bergman-film den är. Den gubben gjorde väl nästan bara svårmodiga, allvarliga och fina arty-farty-filmer? I varje fall om man hårdrar det. Jag måste direkt erkänna att jag inte är en Bergman-kännare (duh!) och att jag inte heller känner ett speciellt stort sug efter att se hans uppgörelser med sig själv, sina föräldrar eller sina fruar.

Jag vill bli underhållen av film, inte bedrövad. Underhållen av dialog, karaktärer, scener, story eller känslor. Underhållande film kan vara så mycket olika. Men det infernaliska är ju att även en riktigt svår film som är bra nog, kan vara väl så underhållande och givande, så det går ju inte att generalisera. Därför kom projekt Decennier väl till pass. Jag valde denna film, inte för att den var en arty-farty-måste-ses-om-man-är-filmbloggare-film, nej, jag valde den för att jag ärligt trodde att den som en av Bergmans mest älskade filmer kunde vara riktigt bra och gripande. Denna förhoppning uppfylldes tyvärr inte.

Smultronstället är istället mer intressant än gripande. Jag ser varför filmen är så uppskattad. Den är bitvis mycket tänkvärd. Användningen av mardrömmar är lite annorlunda. Huvudpersonen Dr. Isak Borg (Victor Sjöström) har en surrealistisk mardröm i filmens inledning som sätter tonen. Även under den långa bilresans många stopp har han syner eller dagdrömmar. Grundhistorien handlar om den gamle mannen som reflekterar över sitt liv och vad som kunde varit.

Detta är en melankolisk film. Jag skulle inte för mitt liv kalla den underhållande, men den är ganska bra ändå, "helt ok" som poddaren skulle säga. Det slog mig när jag satt mig ner för att sammanfatta denna film att den är lite som Citizen Kane på det sättet att den är mer intressant än medryckande. Hjärnan blir lite upphetsad men magen och hjärtat förblir orörda. Men det räcker tillräckligt för att jag ska se filmen med vakna ögon.

Några funderingar jag har...

- En tidsmarkör och kanske filmens roligaste lilla detalj var att Marianne Borg (Ingrid Thulin) kallade Sara (Bibi Andersson) och hennes två kavaljerer för barn trots att de tydligt var i övre tonåren, om inte äldre. Uttrycket sägs helt utan ironi så man få väl anta att de sågs som barn på den tiden.

- Filmens mest upprörande scen är den med det gifta paret som grälade så ohejdat i bilen. De blev ju utkastade från Isaks bil för att det fanns "barn" i bilen.

- Victor Sjöströms insats i huvudrollen? Den är bra, men jag är inte lika lyrisk över den som andra verkar vara.

- Scenerna med storfamiljens sommarfirande var bland filmens bästa och de gav mig föraningar om vad som komma skulle i Fanny och Alexander.

Jag blev inte speciellt underhållen av denna film, jag fann den vagt intressant och vissa scener dröjer sig kvar i sinnet på mig och det räcker för att jag ska ge Smultronstället två road trips av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Movies-Noir skriver idag om en tysk 50-talspolisare. Fiffi har ju sina svenska söndagar och idag joinar hon mig med en annan Bergmanfilm.