Intouchables (2011)

Den andra medlemsvisningen från Filmfestivalen på kort tid bjöd på en varmhjärtad dramakomedi om en oväntad vänskap. I en tid då de flesta filmer jag gillar är hårda, våldsamma, cyniska eller obegripliga var det skönt att för en gång skull se en helt vanlig och enkel dramafilm med lite humor, lite samhällsrealism, lite känslor och en kontroversiell vänskap.

Filmen var omtalad som den mest sedda franska filmen genom tiderna och min väninna fransyskan Vanessa var eld och lågor inför filmen. Vi såg den tillsammans med Johan från Har du inte sett den? För övrigt var det en klart högre medelålder på denna visning än på visningen veckan före (Lawless), eller på kommande visning veckan efter vågar jag nog gissa (Looper). Dessutom siktades åtminstone några prominenta fransoser bosatta i Stockholm på visningen. När killen från Filmfestivalen presenterades filmen var han mycket noggrann med att nämna att denna film setts av fler än självaste Amelie från Montmartre! Det är inte lite vad han tog i. Kan denna film verkligen konkurrera med den mästerliga Amelie tänkte jag stilla...

När filmen drar igång är den klassiska musiken det första jag lägger märke till. Filmen har en fantastisk samling klassiska stycken. En av huvudkaraktärerna är en kännare och njutare av klassisk musik. Det är den vita rika och förlamade gubben som gillar den sortens musik. Den sköna killen från förorten gillar inte klassisk musik, han gillar Earth Wind and Fire. Han dansar som en gud.

Det andra jag lägger märke till i filmens inledning är hur publiken skrattar åt scen efter scen, oavsett om de är roliga eller ej. Publiken är så inställd på att detta ska vara en varm komedi, och den törstar efter skrattets förlösande kraft. Det skrattretande är dock att filmen inte bjuder på speciellt många scener där skratt manas fram. Detta är en le-film. En icke förprogrammerad publik skulle le sig igenom filmen; ibland igenkännande, någon enstaka gång generat, och alldeles för få gånger förvånat. Men detta är ingen komedi, gott folk. Det är ett drama som bygger på två verkliga människor. Och det är en ganska häpnadsväckande historia och en osannolik vänskap.

Filmen förtäljer historien om Philippe, en omåttligt rik överklasstyp som brutit nacken och förlamats från hakan och nedåt, och om hans nye personlige assistent Driss, en bidragssökande arbetslös invandrarkille från förorten. Philippe som är van med omgivningens nedlåtande medlidande blir överraskad av Driss raka förhållningssätt. Istället för att vara mjäkig mot Philippe är Driss ärlig men empatisk.

En film som denna skulle kunnat bli lite vad som helst. Som en ren komedi skulle den fokusera mer på kulturkrockarna och mindre på den krassa verkligheten som både Philippe och Driss trots allt lever i. Nu försöker filmen vara en blandning av drama och svart komedi med en nypa samhällskritik som en extra krydda. Tyvärr följer filmen minsta motståndets lag. De verkliga karaktärerna blir bara på låtsas och stereotyperna skriker i ögat på publiken.

Vanessa berättade att Omar Sy fått pris för sin roll som Driss, och jag blir lite förvånad. Jag ser mer ett publikfriande överspel än en verklig person. I flera scener känns det som att Driss spelar över som inför en osynlig publik. Men publiken är inte osynlig och vi ser vad han gör. Jag blir medveten om att han som skådespelare är medveten om mig som publik. Det blir aldrig bra. Francois Cluzet i rollen som Philippe är bättre, trots att han inte fått en lika "skön typ" att spela. Han ger ett mycket brett porträtt trots små medel. Mer respekt till den sortens prestation tycker jag. Filmen är dock berikad med flera bra biroller. Jag gillade speciellt Anne Le Ny i rollen som Yvonne, Philippes care taker.

Filmen var inte bättre än Amelie. Den må ha sålt fler biljetter, men den är inte ens i närheten av Amelie. Den är ganska bra, det finns bra scener i den. Den skrapar lite på ytan, pockar på uppmärksamheten, men den kommer tämligen snart vara glömd.

Jag ger En oväntad vänskap med nöd och näppe tre sportbilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5