Buck (2011)

Buck: I'm helping horses with people problems.

Buck: A horse can feel a mosquito land on its butt...

Buck: You can move a horse with your energy. It's a dance.

Om jag ser en dokumentärfilm sker det oftast på Stockholms Filmfestival eller när de går på tv. Det är sällan jag söker upp dem på dvd och än mer sällan ser jag dem på "vanlig" bio. Dokumentären Buck gick på filmfesten förra hösten och jag hade valt ut den bland filmerna jag ville se. Jag hade till och med en biljett, men så blev jag övertalad att hänga med Vanessa och tjejerna på Sleeping beauty istället och jag bytte biljett och visning. Lätt val! Men nu, nästan ett år senare har jag till slut sett Buck.

Buck handlar om Buck Brannaman, en modern "horse whisperer". Han är duktig på att hantera hästar, och hans filosofi är att det är bättre att göra så att han får hästens förtroende istället för att bryta ner den med fysisk och psykisk terror. Robert Redford's film The horse whisperer från 1988 bygger på det arbete som Brannaman och hans föregångare Tom Dorrance och Ray Hunt utfört med hästar.

Brannaman åker omkring till rancher och stallgårdar nio månader per år och ger fyradagars "kliniker" i hur man hanterar hästar. Han hade en tuff uppväxt med en tyrannisk far som drillade sina söner i cirkusuppvisningar. När modern dog försvann den sista försvarslinjen för den lille pojken. Hans räddning kom via en empatisk idrottslärare som såg märkena efter tortyren på den speniga pojkkroppen. Inom kort omhändertogs Buck och hans bror och de placerades i fosterhem.

Filmen är varm och underbar i det att den visar hur Brannaman trots hans bistra start på livet har vuxit upp och kastat av sig oket av en våldsam far. Han lever nu ett till synes harmoniskt liv med sin fru och den tonåriga dottern, som för övrigt också är mycket bra med hästar.

Brannaman säger i filmen att hästarna är en spegling av sina ägare och att om det är problem med en häst beror det problemet ofta på ägaren. Det är alltså så som jag ALLTID sagt: Det är inte hästens fel! Men denna gång säger jag det UTAN ironi.

Dokumentärens svaghet är historien i historien om den häst Brannaman inte kunde hjälpa. Vi får se och höra i inledningen av filmen om Brannamans suveräna behandling av djuren. Bland annat finns där scener då han styr sin häst i avancerade dressyrformer helt utan att använda tyglarna. Men i slutet av filmen får vi följa en besvärlig ung hingst. Ägarinnan har tagit med den till en kurs hos Brennaman för att få rätsida på hästen. Hästen hade tydligen traumatiserats vid födseln då stoet avled och fölet drabbades av syrebrist. Brennaman menade på att hästen borde behandlas som om den vore handikappad. Som åskådare väntade jag min nu att få se mästaren utföra sina stordåd, men hela den sekvensen rann ut i sanden och hästen kördes iväg i sin trailer mot en förmodad avlivning. Det blev ett ganska snopet slut på den spännande underhistorien.

Men allt som allt var detta en bra dokumentär om en mycket fascinerande man och hans idéer. Jag ger dokumentären Buck tre ryttare som dansar med sin häst av fem möjliga.

Betyg: 3/5