Eftersom Fiffi var på semester denna vecka var jag den vikarierande koordinatorn av månadens träff med Filmspanarna. I det jobbet ingår ju att med bästa förmåga välja film och försöka uppnå det så svenska hett eftertraktade stadiet av konsensus med de andra deltagarna på träffen. Eftersom vi sett ett flertal actionladdade block busters på de senaste träffarna låg det i luften att se en något smalare film. Efter att jag skickat ut några alternativ visade det sig att vi kunde ena oss om den amerikanska dokumentären Bill Cunningham New York. Jag skulle alltså gå med vännerna på en dokumentär på "vanlig" biograf, utan att Filmfesten var igång. Kul!Efter en trevlig för-fika på Café 60 gick vi tvärs över Sveavägen och in på Grand. Gruppen bestod av Markus, Erik, Johan, Jojje, Jessica, Sofia och jag. Nu skulle det inte bli Bourne Legacy, nu skulle det bli en dokumentär!
Bill: You have to do three things: you have to photograph the collections, you have to photograph the women on the street who have bought the things and how they are wearing them and you have to go to the evening events.
Min bioupplevelse blev ett drama i tre akter kan man säga.
Först fick vi se hur den drygt 80-åriga Bill drog på sig sin slitna blå jacka och cyklade ut i gatumyllret på Manhattan. Vi fick följa honom in på redaktionen på NY Times och där följa hans arbete med att välja ut bilder och "designa" sina sidor i tidningen. Vi fick följa honom på premiärer där alla verkade känna igen honom och där dörrar öppnades för honom som antagligen inte öppnas för speciellt många människor. I världen. I dokumentärens inledning får man också se talking heads som beskriver sin bild och professionella relation till Bill, allt från den före detta kollegan på något blad till socitetsdamen som fotograferats av Bill under hela hennes vuxna liv. Under denna första del blev jag uppfylld av glädje över den frejdiga mannen och smått fascinerad över hans livsverk. Jag satt och funderade på hur konsekvent han jobbat på med sitt livs passion - modefotografi. Jag mediterade över mina egna val och vad jag gör här i livet.
Bill: The best fashion show is definitely on the street. Always has been and always will be.
I den andra delen fördjupas bilden av Bill och hans liv något. Vi får se att han bor i en etta utan kök eller toalett i samma byggnad som klassiska Carnegie Hall. Vi får följa med honom på hans favoritställe där han äter sin frukost, eller var det lunch? Eller var det båda? Vi ser en intervju där han berättar att han inte vill ha betalt för sitt jobb, för då skulle han kunna bli, eller känna sig, styrd av dem som betalar honom. Vi hör honom berätta att han aldrig deltar i de ståtliga festerna han bevakar med sitt sökande öga. Han äter inget och han dricker inget på dessa sammankomster. Inte ens vatten. I mitt huvud börjar dokumentären ändra färg eller ton eller vad den nu än representeras av i huvudet. Den "goa gubben" förblir god, men nu mer komplex. Han verkar vara envis som tusan, allt ska vara som han vill ha det annars får det i princip vara. Då hans lägenhetskomplex ska byggas om måste han flytta och vi får följa honom när han går och tittar på nya lägenheter. Hans kommentarer är samtidigt roliga som lite smått oroande.
Bill: Money is the cheapest thing. Freedom is the most expensive thing.
Den tredje delen förändrar min syn på människan Bill Cunningham. Dokumentärfilmaren ställer till slut två mycket personliga frågor, dels om Bill är gay, dels om hans gudstro. Bill reaktion på dessa frågor ställer fler frågor än de besvarar. Det mönster som framträtt under filmen pockar på min uppmärksamhet och jag känner en ännu större ömhet gentemot Bill, men också en stor portion ledsamhet. På något sätt känns det nu som att scenen då Bill mottog den franska utmärkelsen Officier de l'ordre des Arts et des Lettres ur den franska kulturministerns hand än mer viktig.
Bill: It’s as true today as it ever was, he who seeks beauty will find it.
Jag var nog, om inte omtumlad, så väldigt betänksam i alla fall när jag gick ut från biografen. En stark dokumentär. Ett grunt men autentiskt människoporträtt.
Bill: Oh my god! Look at those shoes!
Detta var en riktigt bra dokumentär. Både intressant och överraskande och som val för Filmspanarträffen tycker jag den var lysande. Jag ger Bill Cunningham New York fyra Adam av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Nu ska det bli spännande att läsa och höra vad de andra filurerna i Filmspanarna hade att säga om filmen:
Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord
Jojje på Jojjenito - om film
Killarna på Har du inte sett den?
Jessica på The Velvet Café
Jättebra text, även om vi ju redan avhandlat att jag personligen inte instämmer i din ledsenhet. Det sista Bill-citatet är guld!
SvaraRaderaJag är kanske lite mitt i när det gäller att känna glädje eller ledsamhet efter filmen. Jag tycker det finns ett stråk av mörker och sorg nånstans här men det utforskas aldrig riktigt. Samtidigt är det Bills leende och passion som dominerar bilden efteråt.
SvaraRadera"...som val för Filmspanarträffen tycker jag den var lysande" Aha, vad överraskande. ;)
Sofia, Jojje. Jag svarar er båda på en och samma gång. Det är inte riktat till någon specifikt.
SvaraRaderaJag gillade filmen skarpt. Och jag fann den mer intressant än "endast" en "feel good"-film.
Det verkar ju vara nästan som en tanke att filmen när den tittar på "obejktet" Bill Cunningham bara ser den glassiga ytan. På samma sätt som när Bill tittar på sina "objekt" dvs kläder, skor, hattar och andra ytliga kreationer bara ser den glassiga ytan.
Jag anser att det mest intressanta med Bill (och alla människor) är vad som är på insidan. Första delen av filmen var en radda av sköna sekvenser som ofta slutar i att han skrattar med sitt underbara skratt. Han verkar vara en cool guy. Är han en great guy? Ingen aning, jag har inte haft förmånen att träffa honom.
Bilden av Bill som ges är att han är glad, lika glad som en knallgul regnjacka skulle kunna te sig i Bills kameraobjektiv. Men i inget av de fallen vet man speciellt mycket mer om insidan av människan, Bill eller den som bär den gula regnjackan.
Dokumentären blev för mig mer spännande när Bill visade starka känslor så fort han frågades ut om kärleksliv och religion. För mig var det överraskande och en signal, eller en ledtråd att det kanske fanns ett mörker bakom den glada ytan (den glada yta som valts att visas upp i dokumentären).
Jag tror att du Jojje var inne på samma spår, du vaknade väl till när dokumentären tog denna vändning? Jag hade föredragit att dokumentären valt att utforska detta lite mer. Det känns nästan lite retligt att ge oss en sådan "teaser" och sedan inte följa upp den tråden alls.
Nä, nu är kaffepausen slut. Måste tillbaka till "saltgruvan"...
Jag älskar att du tog med några av Bills citat. Det fanns massor som man skulle vilja klippa ut och ha på kylskåpet om man var en sån person som sätter citat på kylskåpet. Härliga uppslag du illustrerat med också!
SvaraRaderaDet är kul att du var så entusiastisk över filmen, liksom jag, även om jag i likhet med Sofia inte hängde upp mig lika mycket på ledsamheten. Framför allt gör den mig inte frustrerad. Jag tycker att en god dokumentär INTE ska berätta allt utan lämna ett litet utrymme för att fundera vidare, hunger efter mer. Precis som en katt kan man aldrig helt förstå sig på Bill och det är en del av poängen - mysteriet.
Bra val var det hursomehelst! Hoppas att vi ska kunna fortsätta se lite fler udda filmer och inte bara gå på den senaste blockbustern.
Utan att veta vad Jessica tycker tror jag att både hon och jag delar intrycket att även om Bill kanske inte hoppar jämfota över att exempelvis inte ha någon familj, är det heller inget han ångrar. Jag får känslan av att han skulle leva sitt liv exakt likadant igen om han fick chansen.
SvaraRaderaDet gör ju också önskemålet om att gräva lite djupare i honom lite överflödigt känner jag eftersom jag uppfattar att det för Bill själv inte ens är hälften så viktigt som det han brinner för.
Begripligt?
Nej.
RaderaSå synd :D
RaderaHmm, ok, jag förstår hur du resonerar, tror jag. Som jag uppfattar det är det något i denna riktning... Det räcker att se glädjen i Bills fotograferande och se glädjen i hans sökande efter vackra kläder. Det räcker att få veta att Bill är en privat person som inte är intresserad av att berätta om sig själv, och nöja sig med det, inte önska gräva ner sig i detaljer. Det räcker med en feel good movie. Har jag träffat ungefär rätt?
RaderaPersonligen är jag mer intresserad av att få veta lite mer om personen Bill. Varför är Bill inte intresserad av människorna han plåtar, bara deras kläder? Varför umgås han med folk som nöjer sig med att inte behöva bry sig om Bill som person (de säger att Bill aldrig stannar upp och pratar, de verkar också nöja sig med det...)? Varför var frågorna om grundläggande saker som kärleksliv och religion sååå besvärande?
Men är inte detta det ultimata beviset på att dokumentären var stark? Om vi kan ha så olika åsikter om vad vi såg, vad vi inte såg, är det en feel good-film, eller är det någon litet mer komplicerat... Bra film!! I like! :-)
Ja, det visade sig vara en film med oanade möjligheter till diskussion. Det är klart att filmen gör att man undrar över Bill som person, alla "varför"-frågorna som du tar upp. Men jag tycker inte att slutresultatet blev mindre intressant för det eller att jag _hellre_ hade sett ett porträtt som vänt in och ut på Bill.
RaderaDet man valde att visa var väldigt intressant och fokuserade på Bills yrkesgärning. Om det gör den feel good, so be it.
Begripligt! Äntligen...
Radera:-D
För att uttrycka det annorlunda: Du är Kerstin Gezelius
Raderahttp://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/bill-cunningham-new-york1
Och jag och Jessica är Johan Hakelius
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article15451788.ab
Lysande! Mitt i prick! Nice catch, Sofia. :-D
Radera