Eftersom Fiffi var på semester denna vecka var jag den vikarierande koordinatorn av månadens träff med Filmspanarna. I det jobbet ingår ju att med bästa förmåga välja film och försöka uppnå det så svenska hett eftertraktade stadiet av konsensus med de andra deltagarna på träffen. Eftersom vi sett ett flertal actionladdade block busters på de senaste träffarna låg det i luften att se en något smalare film. Efter att jag skickat ut några alternativ visade det sig att vi kunde ena oss om den amerikanska dokumentären Bill Cunningham New York. Jag skulle alltså gå med vännerna på en dokumentär på "vanlig" biograf, utan att Filmfesten var igång. Kul!Efter en trevlig för-fika på Café 60 gick vi tvärs över Sveavägen och in på Grand. Gruppen bestod av Markus, Erik, Johan, Jojje, Jessica, Sofia och jag. Nu skulle det inte bli Bourne Legacy, nu skulle det bli en dokumentär!
Bill: You have to do three things: you have to photograph the collections, you have to photograph the women on the street who have bought the things and how they are wearing them and you have to go to the evening events.
Min bioupplevelse blev ett drama i tre akter kan man säga.
Först fick vi se hur den drygt 80-åriga Bill drog på sig sin slitna blå jacka och cyklade ut i gatumyllret på Manhattan. Vi fick följa honom in på redaktionen på NY Times och där följa hans arbete med att välja ut bilder och "designa" sina sidor i tidningen. Vi fick följa honom på premiärer där alla verkade känna igen honom och där dörrar öppnades för honom som antagligen inte öppnas för speciellt många människor. I världen. I dokumentärens inledning får man också se talking heads som beskriver sin bild och professionella relation till Bill, allt från den före detta kollegan på något blad till socitetsdamen som fotograferats av Bill under hela hennes vuxna liv. Under denna första del blev jag uppfylld av glädje över den frejdiga mannen och smått fascinerad över hans livsverk. Jag satt och funderade på hur konsekvent han jobbat på med sitt livs passion - modefotografi. Jag mediterade över mina egna val och vad jag gör här i livet.
Bill: The best fashion show is definitely on the street. Always has been and always will be.
I den andra delen fördjupas bilden av Bill och hans liv något. Vi får se att han bor i en etta utan kök eller toalett i samma byggnad som klassiska Carnegie Hall. Vi får följa med honom på hans favoritställe där han äter sin frukost, eller var det lunch? Eller var det båda? Vi ser en intervju där han berättar att han inte vill ha betalt för sitt jobb, för då skulle han kunna bli, eller känna sig, styrd av dem som betalar honom. Vi hör honom berätta att han aldrig deltar i de ståtliga festerna han bevakar med sitt sökande öga. Han äter inget och han dricker inget på dessa sammankomster. Inte ens vatten. I mitt huvud börjar dokumentären ändra färg eller ton eller vad den nu än representeras av i huvudet. Den "goa gubben" förblir god, men nu mer komplex. Han verkar vara envis som tusan, allt ska vara som han vill ha det annars får det i princip vara. Då hans lägenhetskomplex ska byggas om måste han flytta och vi får följa honom när han går och tittar på nya lägenheter. Hans kommentarer är samtidigt roliga som lite smått oroande.
Bill: Money is the cheapest thing. Freedom is the most expensive thing.
Den tredje delen förändrar min syn på människan Bill Cunningham. Dokumentärfilmaren ställer till slut två mycket personliga frågor, dels om Bill är gay, dels om hans gudstro. Bill reaktion på dessa frågor ställer fler frågor än de besvarar. Det mönster som framträtt under filmen pockar på min uppmärksamhet och jag känner en ännu större ömhet gentemot Bill, men också en stor portion ledsamhet. På något sätt känns det nu som att scenen då Bill mottog den franska utmärkelsen Officier de l'ordre des Arts et des Lettres ur den franska kulturministerns hand än mer viktig.
Bill: It’s as true today as it ever was, he who seeks beauty will find it.
Jag var nog, om inte omtumlad, så väldigt betänksam i alla fall när jag gick ut från biografen. En stark dokumentär. Ett grunt men autentiskt människoporträtt.
Bill: Oh my god! Look at those shoes!
Detta var en riktigt bra dokumentär. Både intressant och överraskande och som val för Filmspanarträffen tycker jag den var lysande. Jag ger Bill Cunningham New York fyra Adam av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Nu ska det bli spännande att läsa och höra vad de andra filurerna i Filmspanarna hade att säga om filmen:
Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord
Jojje på Jojjenito - om film
Killarna på Har du inte sett den?
Jessica på The Velvet Café
