Lost And Delirious (2001)

But now, this is much more home to me than home. Like the lost boys in Peter Pan, right? Except we are the lost girls, right? Lost and Delirious. 

Nu har vi kommit fram till den tredje filmen av sex som jag gav till Fiffi. Jag ser dem igen för första gången på många år och det är väldigt spännande att se hur jag upplever dem denna gång, samt kul att läsa Fiffis revyer om hennes upplevelser.

Denna vecka är det Léa Pool's Lost and delirious från 2001. Filmen utspelas på ett kanadensiskt internat för flickor i nutid. Vi får följa tre tonårstjejer på väg in i vuxenlivet. Pauline (Piper Perabo) är den rebelliska och starka, Victoria (Jessica Paré) är den svaga som inte kan slita sig från traditioner och förväntningar och Mary (Mischa Barton) är den osynliga nykomlingen som fungerar som historiens berättare.

Huvudpersonerna är i den ålder då saker i livet förefaller antingen obegripliga eller självklara. En tid i en ung människas liv då en första förälskelse kan upplevas, rätt eller fel, som den enda förälskelsen som någonsin kommer drabba en. Tjejerna är i den fragila fasen före de slocknar och stelnande träder in i vuxenlivet.

Lost and delirious är inte en perfekt film, den har sina brister. Men den beskriver sanna och absoluta känslor som inte kan tas ifrån karaktärerna i filmen. Detta är ett kärleksdrama som lever på dess skådespelare. Piper Perabo är mäktig i huvudrollen som "Paulie". Hade den rollen spelats av en svagare skådespelerska hade filmen inte alls levt upp på samma sätt. Perabo spelar med en naken ärlighet de flesta känslor man kan tänka sig, livsglädje och sorg, ömhet och vrede, kärlek och desperation. Många scener hade fallit rakt ner i ostfonduen om det inte varit för henne.

Perabos motspelerska Jessica Paré är jag inte riktigt lika imponerad av. Hon gör i och för sig rollen mycket trovärdigt, men i vissa scener levererar hon inte fullt ut. Om det är skådespelerskan eller regissören som man ska skylla på vet jag inte. Men hon osar av sexualitet och det är trots allt en drivande faktor på flera plan i filmen så hon fungerar väl i rollen. Filmens berättare och "jag" är Mary spelad av "OC"-stjärnan Micha Barton. Hon var bara femton år då hon gjorde denna film och hon var perfekt som blyg och grå som en mus. Till de tre unga damerna ser vi Jackie Burroughs, Mimi Kuzyk och Graham Greene i roller som rektor, lärare och trädgårdsmästare. I stort är skådespelarensamblen filmens stryka.

Regissören Léa Pool var okänd för mig. Hon gör ett bra jobb men det jag inte gillar är att i vissa scener har hon överarbetat det. Ett exempel är en scen med Victoria och hennes lillasyster som förstärks med slow motion och enerverande och påträngande musik. Om Pool hade låtit scenen bara varit, och låtit åskådaren själv får ta in karaktärens reaktion, hade resultatet antagligen blivit så mycket starkare.

Men till slut måste jag säga att detta är en mycket bra film, en av de bättre kärleksdramer jag sett. Framför allt har filmen ett otroligt bra slut. Ett slut som hänger kvar i luften efter eftertexterna slutat rulla, ett slut som hänger kvar lång tid efter filmvisningen.

Det har gått mer än tio år sedan jag såg filmen på filmfesten. Nu är jag glad att jag såg den igen och den håller väl än idag. Men det är nog inte en film som är lika bra vid andra titten, en hel del i den nerviga historien gör sig bäst vid första titten. Trots detta har den inte tappat speciellt mycket på betygskalan, men lite ändå. Jag ger Lost and delirious fyra kärleksbevis av fem möjliga.

I will make me a willow cabin at your gate, and call upon my soul within the house...
I rush into the secret house...

Betyg: 4/5

Som vanligt inför dessa tvillingrevyer med Fiffi är jag omåttligt nyfiken på hur hon har uppfattat filmen i fråga. Har hon låtit sig förföras av miljön, stämningen och de intensiva känslorna? Var det till och med dammigt i rummet hos Fiffi? Eller, har hon skjutit ner filmen? Fann hon den pretentiös och osann? Vem vet? Enkelt, kolla hennes revy här.