onsdag 16 maj 2012

In America (2002)


Welcome to America.

Som tack för all den hjälp jag fick av Fiffi med filmrummet gav jag henne sex favoritfilmer från tidigt 2000-tal. Förra veckan hade hon sett Schultze gets the blues, och jag såg om den filmen. Till min stora, men kanske malplacerade, förvåning var inte Schultze som jag kom ihåg den. Jag gillade den fortfarande, men inte riktigt lika mycket som jag trodde, och dessutom var mina minnen från filmen i vissa fall helt felaktiga. Hur skulle det då bli med de övriga filmerna? Hur skulle mina filmval stå sig, och skulle jag fortfarande tycka att de är bra då jag nu åter besöker dem?

Denna vecka valde Fiffi Jim Sheridan's självbiografiska film In America från 2002. Jag och Josqen såg den på filmfesten 2003 och jag gillade den skarpt. Den var inte en smash-hit, men den växte och växte och blev med tiden en av de filmer från året som jag höll högst. Igår slog jag mig ner i en av filmrumsfåtöljerna och stiftade åter bekantskapen med den fattiga irländska familjen som någon gång på 80-talet flyttar till New York för att börja om.

Det hade inte gått ens fem minuter innan det blev väldigt dammigt i rummet. Scenen när familjen passerar gränsen mellan Kanada och USA högg direkt tag om hjärtat. Jag kände mig genast lugnare. Mitt minne hade inte spelat ett spratt med mig som det gjorde med förra veckans film!

Filmen som löst bygger på verkliga händelser i Jim Sheridans liv handlar om hur familjen flyttar till Manhattan, och ett nedgånget kvarter i Hell's Kitchen. Paret har två döttrar Christy och Ariel och efter sig lämnar de minnet av Frankie, sonen som dött i cancer. Eller, har de lämnat minnet av Frankie? Filmen berättas från äldsta dottern Christys perspektiv då hon iaktar hur de övriga familjemedlemmarna behandlar sin sorg över Frankie.

I den sjaskiga lägenhetsbyggnaden lär de känna knarkare, transvetiter ("No, Ariel, they don't wear womens cloths only at Halloween. All the time. All the time."), och en konstnär som lever ett avskilt liv i väntan på det oundvikliga.

In America. Detta, mina damer och herrar, är en bra film. Manuskriptet är skrivet av Jim Sheridan tillsammans med hans två döttrar Naomi och Kirsten. Det är långt från manipulativt effektsökerier, utan här har vi äkta vara som spirar ur egna personliga erfarenheter. Manus blev oscars-nominerat. Skådespeleriet är bländande. Paddy Considine spelar den arbetslöse skådespelaren och familjefadern Johnny. Han gör det bra, han lyckas förmedla den köld och avstängdhet som hans karaktär råkar ut för när Frankie dör. Något som inte är speciellt bra för en skådespelare som söker jobb.

Men filmens stora (små) stjärnor är Samantha Morton som Sarah (oscars-nominerad kvinnlig huvudroll), Djimon Hounsou (oscars-nominerad bästa manliga biroll) och de alldeles makalösa systrarna Sarah och Emma Bolger som spelar Christy och Ariel.

Samantha Morton är väldigt bra i denna film. Jag har sett henne några gånger tidigare men aldrig "sett" henne. Här är hon så otroligt vacker i sin Sinead O'Connor-frisyr. Hon var fortfarande kortklippt, en bieffekt från inspelningen av Minority Report.

Barn på film är ett eget kapitel. Det är svårt att veta om det är deras egen förtjänst eller om det "bara" är regissörens förtjänst. Systrarna Bolger som var tio respektive fem år när In America spelades in är verkligen fantastiska. De har varsin tear jerker-scen som de sätter perfekt var för sig. Dammigt i rummet igen.

Sentimentalitet säger du? Ja, kanske det, men det är skillnad på sakerna här. Sentimentala filmer som har platta karaktärer och dåligt grundade situationer kan kännas både manipulativa och cheesy. Men som här när det är djupa och "äkta" karaktärer som befinner sig i "verkliga" och väl grundade situationer, då har jag inga problem med sentimentaliteten. Först stretar jag emot, som många av oss gör. Men efter ett tag inser jag att det är ingen fara att låta sig sköljas iväg. Är det bra, så är det bra!

Denna gång är jag mycket nöjd mer att jag sett om filmen, den vann på det. Den var så bra som jag kom ihåg den, och lite bättre. Jag ger In America fem blodtransfusioner av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Jim Sheridan skriver i eftertexterna: Dedicated to Frankie Sheridan.

Post scriptum: hur har Fiffi uppfattat denna film då? Jag är lika ovetande som jag var förra veckan och denna gång är jag än mer nyfiken. Jag hoppas och tror också att hon gillade denna ganska mycket. Jag vågar inte tro på en femma men man vet ju aldrig. Du läser hennes revy på hennes alldeles egna blogg här.

10 kommentarer:

  1. Denna film ligger definitivt på min "att se"-lista från och med idag! Jag borde rent utav ta mig tid att upptäcka Jim Sheridans filmer (och på köpet Daniel Day-Lewis tidiga karriär) då han har en intressant, selektiv filmografi.

    Att det dessutom var han som regisserat 50 Cent-rullen Get Rich or Die Tryin' hade jag glömt bort!

    SvaraRadera
  2. Bra val Jimmy. Jag ser fram emot din revy och att fler får upp ögon för denna fina film.

    SvaraRadera
  3. Det här är verkligen urtypen av en stor liten film :)

    Filmens små tjejer är så fina och så bra att jag bara vill pussa på dom och blåsa såpbubblor !

    Tack för en kalasfilm!

    SvaraRadera
  4. Bra att du gillade den, Fiffi!

    SvaraRadera
  5. Kände till titeln sen tidigare, men visste inte så mycket mer. Lägger till den till att se listan med en gång.

    SvaraRadera
  6. Både du _och_ Fiffi... Såg dessutom att Kvarnvideo sålde den för 30 pix, nu finns det inga ursäkter.

    SvaraRadera
  7. Movies-Noir: Den är inte så känslig för spoilers direkt, men ett tips kan vara ändå att se den utan omfattande undersökningar före.

    SvaraRadera
  8. Sofia: 30 spänn? Det låter dyrt.

    SvaraRadera
  9. Jaså, jag tycker 30 spänn är billigt jag. Ofta får man ju betala minst lika mycket bara för att hyra.

    SvaraRadera
  10. Absolut det är ju jättebilligt!

    SvaraRadera