Samtidigt i en annan del av Seattle började bandet Mother Love Bone närma sig sitt tragiska slut. Mother Love Bone bestod av sångaren Andrew Wood, basisten Jeff Ament, gitarissterna Stone Gossard och Bruce Fairweather samt trummisen Greg Gilmore. Andrew Wood dog av en överdos heroin sommaren 1990. Bandet han bara släppa en EP och en LP, Apple. En av deras sånger är Crown of thorns.
Jag kommer inte ihåg hur jag upptäckte The Black Sorrows. De är från Australien och leds av renaissance-mannen Joe Camilleri. De har hållit på sedan tidigt 80-tal. Den sjätte skivan är ganska skön. Harley and Rose och titellåten Harley and Rose
Åhh, The Waterboys Room to roam. Vilken skiva! Därpå finns två av de bästa "vara kär"-låtarna som uppfunnits. Trust me, I know! Lyssna först på A man is in love, och följ sedan upp den med How long will I love you.
På tal om kärlek. Fish hade två år tidigare blivit utkastad ur Marillion. Han förvaltade sina texter från den opublicerade femte Marillion-skivan och återanvände dem till ny musik på sin första och bästa solo-platta. Den fick namnet Vigil in the vilderness of mirrors. Sista låten är Fish hyllning till sin fru. En låååång och glimrande symfonisk rockballad som heter Cliché.
I've got a reputation of being a man with a gift of words
Romantic poetic type or so they say
But I find it hard to express the way I feel about you
Without getting involved with the old clichés
Efter att Neilan återfötts med skivan Freedom kom en av hans bästa skivor ut av bara farten. Inspelad live i studion. Låtarna är tagna helt oredigerade från inspelningsessionerna. Neil Young and Crazy Horse har med Ragged glory skapat en milsten i Neils historia. Alla låtarna på denna skiva är underbara, men långa, så jag tar och spelar den enda "singel"-låten på skivan... Mansion on the hill.
Bonuslåtar denna gång blir ett gäng schysste musikvideos.
Depeche Mode släppte sin braiga skiva Violator som handlar om ett heavy metal-band som har svårt att nå ut till sin publik...
Personal Jesus video music
Enjoy the silence video music
Pet shop boys är bra. Being boring video music
80-talet på 90-talet! Mannen som blev en legend innan han blev känd, Vanilla Ice med sin campiga hit Ice Ice baby video music
Plus ett svenskt band som fallit i glömska... The Creeps, skivan från detta år är Blue tomato. Jag såg dem live på Norrlands Nation i Uppsala och tappade mina finaste solglasögon på kuppen. Jag undrar än idag varför jag hade med mig dem på konserten. Ohh - I like it
Nästa gång tar vi oss an året 1991 och då blir det fyrfaldigt grunge och tung svart metall. Ha de!
Men dra mig baklänges på en extremt liten vagn! Här hittar jag både Mother Love Bone och The Black Sorrows som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att lyssna vidare på. Men Pearl Jam var ett av grungebanden som jag lyssnade lite på med ett halvt öra, så det kanske inte är så konstigt.
SvaraRaderaIrländska Waterboys är i alla fall bättre ;)
Stående ovationer för alla bonuslåtarna, Violator är en helt fantastiskt bra skiva. Vanilla är kanske mer rolig än bra, men rolig icke desto mindre. Och jag visste inte att The Creeps var bortglömda, det är en låt som definitivt kommer att finnas med på min lista.
Sofia: jag hade ju glömt dem! Tills för några dagar sedan då jag kom ihåg dem igen.
SvaraRaderaMother Love Bone hade kunnat bli väldigt bra. Jag har den samlingsskiva som kom 92 och som finns på spotify. En bra ösig skiva rakt igenom. Crown of thorns är faktiskt inte representativ. Men en låt som Pearl Jam kör live ibland!
Mother Love Bone och The Black Sorrows lät bra speciellt de sistnämnde.
SvaraRaderaFishermans blues och Roam to roam brukar jag blanda ihop det känns nästan som ett dubbelalbum - ett mycket bra sådant :)
Jag börjar ana att du gillar Neil Young o Fish, har jag rätt i mina gissningar ;)
Vanilla Ice brrrr å vad dålig låt men visst kommer man ihåg den.
Två av mina favoritvideos fick du med: BB och Enjoy mkt bra.
filmitch: du gillade Black Sorrows också! Sofia också. Kul.
SvaraRaderaJodå. Neil är husguden. Det blir inget mer Fish. HAns solokarriär är en lång utförsbacke. Det är mest att jag tycker att det var så synd att de splittrades. I Marillion gjorde ju killarna musiken och Fish skrev texterna, en perfekt symbios. Blev sämre på var sitt håll.