lördag 10 mars 2012

A Life In Music - 1970


Den tredje juli 1969 drunknade Brian Jones i sin swimminpool vid en ålder av endast 27 år. Han startade då ofrivilligt Club 27. Under 1970 fick Jimi Hendrix och senare Janis Joplin tillträde till denna klubb. Originaluppställningen blev komplett året därpå då Jim Morrison blev den fjärde medlemmen. Tyvärr nöjde sig inte klubben med de fyra första offren och dess medlemsantal har ökat genom åren.


1970 innehöll positiva nyheter också. Crosby, Stills, Nash & Young lyckades hålla sams tillräckligt länge för att få ihop låtar till en skiva. Och vilken skiva sedan! Detta är en klassiker, gott folk. Vid sidan av några turnéer och gästinhopp skulle vi få vänta ända in på 90-talet tills en uppföljare släpptes från kvartetten. Neil och Stephen Stills drar inte jämt helt enkelt. Legenden säger att det är Stills som är avundsjuk på Neil. Vilket gör namnen och dialogen i "Scott Pilgrim vs. the World" så lustig. Under åren har många konstellationer ur kvartetten funnits, de vanligaste är CS&N samt C&N. Nåväl Deja vu inleds med fyra grymma låtar, en från var och en av de fyra bandmedlemmarna. Det går inte att välja bästa så jag ger er alla fyra...
1. Carry on (Stephen Stills)
2. Teach your children (Graham Nash)
3. Almost cut my hair (David Crosby)
4. Helpless (Neilan)



70-talet var Neils decennium. 1970 hann han med både Deja Vu och en av hans starkaste soloplattor i hela karriären, After the goldrush. Han blandar här bräckliga mjuka låtar som Tell me why, After the goldrush och Don't let it bring you down med rockigare låtar som When you dance I can really love och klassikern Southern man (där han kastar en känga åt Lynyrd Skynyrd). Jag väljer min favorit för dagen, fråga mig igen imorgon och det kan vara en annan låt! Neil Young från After the goldrush: Only love can break your heart



Från mitt tredje val blir det hårdare tongångar från Ozzy och Black Sabbath. Det är sällsamt att Ozzy fortfarande lever. Han borde dött av knarket, supen eller någon allmänt olycklig omständighet för länge sedan. Andra skivan är väl ändå Sabbaths bästa? Jag gillar öppningsspåret från LP'n Paranoid: War pigs.



Bonuslåt? Javisst. "Club 27"-medlemmen Jim Morrison med dörrarna från hans hotell - Roadhouse blues

Imorgon fortsätter vi med 1971 och då får vi möta ett band som jag lyssnat mycket mycket på. Vi kommer alltså börja bekanta oss med symfonirockens magiska värld med lååååånga låtar. Ha de!

10 kommentarer:

  1. Paranoid! En av de basta skivorna som nagonsin gjorts! Tank att den ar sa gammal, det hade jag inte kunnat gissa. Jag fick den av prastens son nar de flyttade till malaga.

    Du har valt ratt lat ocksa, och en suveran bonuslat, vilken start pa lordagen!

    SvaraRadera
  2. Frans: Tackar och bockar. Bra start på lördagen, indeed! Och vad tycker du om 1970-bilden?

    SvaraRadera
  3. Only love can break your heart är verkligen fantastisk, men jag gillar även titelspåret After the Goldrush.

    Såg förresten dokumentären om CSNY:s turné för några år sen, den mot irakkriget. Väldigt intressant och fylld av ljuvlig musik. Tycker dessutom Living with War-plattan är väldigt bra.

    SvaraRadera
  4. Adde: håller med att After the goldrush är fantastisk, och en av de bästa versionerna av den återfinns på live-plattan Live Rust från 1978-turnén.

    Living with war är helt ok, men inte bland de bästa tycker jag. Fast Shock And Awe är suverän, om än något övertydlig.

    SvaraRadera
  5. CSN är fortfarande helt ok men väldigt folkiga som jag upplever det (kan ju inte känna mig säker på att det stämmer eftersom jag är så pass dålig på den genren)
    Neil -- fortfarande nä
    Ozzy och ffallt BS har jag inte lyssnat så mycket på men slås av vilken "klar" röst gubben hade på den tiden. Det känns inte riktigt som om han låter så nu om vi säger...
    Även den här bonuslåten var trevlig och oväntat opsykedelisk.

    SvaraRadera
  6. Only love can break your heart sjunger Neil. Jag adderar Sofia till den skaran. Hur kan du inte gilla den???

    Ozzy var en fantastisk sångare! Bra sångare kommer bli ett återkommande tema långt senare i denna musikresa. Men Ozzy var något speciellt redan för länge sedan...

    SvaraRadera
  7. Jag ljuger om jag påstår att jag ogillar låten, men den gör heller inget för mig. Lite melankolisk sådär men jag tror att det bland annat är den gnälliga sången och tempot (det känns nästan som den går i baktakt) som inte funkar.

    SvaraRadera
  8. Sofia: melankonisk, javisst, det är mitt musikaliska signum. Sen tycker jag inte Neil sjunger gnälligt, många andra tycker så, jag tycker han sjunger innerligt.

    SvaraRadera