Stockholms Filmfestival 2018 - Sammanfattning

Årets festival är till ända. Inför festivalen hade jag svårt att hitta filmer som jag var riktigt sugen på att se, men som vanligt dök det upp några pärlor här och där.

En stående punkt på festivalen nu för tiden är Filmspanardagen, den första lördagen under festivalen. Och för sjunde året i följd fick jag den stora äran att planera dagen. Ett kort tag före festivalen skulle dra igång upptäckte jag till min förskräckelse en krock i kalendern. Det var samma dag som jag och kompisar skulle gå och se Lykke Li framföra musik i Annexet. Därför bjöd jag in en mindre grupp filmsapanare som en referensgrupp och tillsammans kom vi fram till tre filmer; Lizzie, Blaze och Happy New Year, Colin Burstead. Jag hoppas att de av spanarna som såg alla tre filmerna var nöjda med valen. Vid sidan av filmerna i sig läggs en del vikt vid logistik med avseende på resor mellan visningarna och gemensam middag på kvällen när det hela planeras upp. I slutändan såg jag bara mittenfilmen av de tre, Blaze. Men den var å andra sidan en helt underbar film.

Festivalen stördes litet för mig av nämnda kalenderkrock under Filmspanardagen men också av en höstförkylning som kullkastade mina planer och triggade kreativitet. Årets skörd blev långt från det sämsta jag haft genom åren, men den ligger ändock på undre halvan. Totalt sett såg jag fjorton filmer, var tre sågs på "förhandsvisningar" på Malmö Filmdagar i september.

Som brukligt vill jag hylla de bästa skådespelarinsatserna. Startar med männen.

Bästa manliga huvudroll

Nominerade är:
Jim Cummings, Thunder Road
Ben Dickey, Blaze
Tomasz Kot, Cold war
Daveed Diggs, Blindspotting
Ansel Elgort, Jonathan

Bästa insatsen som jag kände i magen är Jim Cummings, utmanad av Ben Dickey och Daveed Diggs. Grattis Jim!

Jag fann inte så många lysande manliga birollsskådisar så jag nämner bara en här: Nicholas Hoult i The Favourite.

Bästa kvinnliga huvudroll

Nominerade är:
Rachelle Vinberg, Skate Kitchen
Alia Shawkat, Blaze
Rachel Weisz, The Favourite
Helena Howard, Madeline's Madeline
Maggie Gyllenhaal, The Kindergarten Teacher

Bästa kvinnliga skådespelarinsatsen måste ändå gå till Rachel Weisz. Kanske är detta året som hon vinner en oscars för en huvudroll? Hon har nu vunnit Fripps Awards. Grattis Rachel.

Bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare var utan tvekan Sandra Hüller i In den Gängen.


Som vanligt vill jag lista mina 14 filmer. Det är roligt men svårt med listor. Filmerna vägrar ligga stilla på de platser de fått... När jag kommer till att sammanfatta filmåret framåt våren kan filmerna här hunnit omorganiserat sig en hel del. Dessutom är det så förtvivlat svårt att ranka dokumentärer mot spelfilmer. Jag såg en dokumentär i år och var ska den hamna? Får bli som det blir...

Topplista för Stockholms Filmfestival 2018

14. När fjärilarna kommer *

Otroligt tråkig film som försöker var "quirky" men misslyckas katastrofalt.

13. Jesus

Långsam och ganska trist, överskattad.


12. Puzzle *

Mysig men menlös. Men man blir helt klart sugen på att lägga pussel!


11. The Kindergarten Teacher

Bra skådespeleri och en intressant karaktärsstudie, men lämnade mig oengagerad.


10. Madeline's Madeline

Förvirrande men spännande. Man undrar vad de menar med filmen. Kan det vara att det är bättre att?

9. Cold War

Starka känslor som styckats upp med ständiga hopp i tiden, en splittrad film som handlar om ett splittrat förhållande i ett splittrat land.

8. In Den Gängen

Lustig tysk film, vardagsbänken med en underfundig svart humor.


7. Jonathan

Intressant idédriven science fiction. Kyligt slut ger nattskräck.


6. Love, Gilda

En ordinär dokumentär om en otroligt icke-ordinär person, en humorikon. Mycket känslosam film som när dödsångesten.


5. Skate Kitchen

Skön musik och en otroligt härlig känsla i filmen. Inte mycket till handling.


4. The Favourite *

En majestätisk duell mellan Rachel Weisz och Emma Stone över drottningens gunst. Glimrande dialog, snygga miljöer och kostymer.


3. Thunder Road

Årets mest imponerande skådespelarinsats i en kantig och obekväm svart dramakomedi.


2. Blindspotting

Vilken överraskning! Filmen är som ett fint vin, det behöver luftas för att blomma ut och eftersmaken är dess styrka. Filmen växer och växer efter titten. Karaktärerna, miljön, stämningen, samhällskritiken. Allt i perfekt mix.


1. Blaze

Den mest personliga filmen för mig i år. En bio-pic om en helt okänd countrymusiker slår an de rätta stängarna i mig. Bra skådespelare, härligt tempo och underbar musik. Ethan Hawke ville göra en film om en musiker som inte blivit en stjärna. Han lyckades!

Nu är årets festival över och vi börjar redan längta till nästa år. Nu när vi sett kulturfilm kan vi med gott samvete gå åter till att kolla på action och komedi från Hollywood, Marvel och Star Wars, och en massa tv-serier.

The Kindergarten Teacher (2018)

The Kindergarten Teacher blir den sista filmen från årets filmfestival som jag skriver om. Detta är ännu en film som skulle passat in på favoritsektionen American Independents, även om filmen var med i sektionen Competition istället. Indie-drottningen Maggie Gyllenhaal spelar Lisa, lärarinna på förskolan med drömmar om ett mer kreativt liv, ett liv som innehåller poesi. Hon tar poesikurs om kvällarna men hon påvisar ingen större talang. Allt detta ställs på huvudet när hon upptäcker att Jimmy, en av femåringarna i hennes klass, är en äkta poet. Lisa blir mer och mer engagerad i Jimmys liv då hon snart förstår att hon är den enda i världen som har de insikter och känslor som behövs för att kunna hjälpa Jimmy blomma ut till det geni han är ämnad att bli.

Filmen är helt klart spännande. Gyllenhaal gör en intressant tolkning som går obemärkt från mysig till galen. Hennes tolkning påminner mig om Robin Williams i festivalfilmen One Hour Photo (2002). Gael García Bernal spelar sin poesilärare med igenkännbar glöd. Han påminner lite om sig själv i den underbara tv-serien Mozart in the Jungle, vilken jag för övrigt kan rekommendera. Femårige Jimmy spelas av Parker Sevak och han gör ett bra jobb. Det blir inte skämskudde på grund av barnskådespelaren i detta fall vilket var skönt.

Även om filmen har kvalitéer och var nog så intressant under titten känner jag snabbt att filmen föll tillbaka. Den gav inget extra värde efter titten och redan en dag efter titten hade glansen falnat. Tyvärr blir den en av de svagare filmerna från årets festivalskörd.

Jag ger The Kindergarten Teacher två tveksamma beslut av fem.

Betyg: 2/5

Jonathan (2018)

Jonathan är en amerikanskt indie-film, ett drama och science fiction. Vill varna att revyn nedan innehåller spoilers av handlingen.

Warning spoilers, be aware!

Jonathan är en sådan där spännande idédriven science fiction-film som jag ofta pratar om. Det är alltså inte fantasyinspirerad sci-fi med aliens som pratar engelska. Istället handlar det om "what if"-scenarier från vår egen verklighet, eller en vagt distorterad version av vår verklighet. I Jonathan får vi möta Jonathan och hans bror John. De är ganska olika som personer, Jonathan är torrare och mer bunden till dagliga rutiner, medan John har lättare att träffa nya människor, mer äventyrlig och kanske något av en slarver. Det enda är att de lever i samma kropp.

Läkaren, eller är det psykologen, Dr. Nariman har konstruerat en manick som gör att de kan dela på dygnets 24 timmar, Jonathan får vara medveten 07-19 och John 19-07 även om de båda måste få in cirka fyra timmar sömn vardera för att det ska funka.

What if...

Detta är en väldigt spännande premiss. Vi får följa Jonathans perspektiv och likt honom blir vi oroade när vi inte vet vad John tar sig för med deras kropp. Det blir extra ansträngt när det visar sig att John har skaffat sig en flickvän. På sidan så att säga...

Filmen ger Ansel Elgort i rollen som Jonathan/John utrymme att briljera. Han gör det bra. Filmens två kvinnliga karaktärer spelas av Patricia Clarkson och Suki Waterhouse och de gör bra ifrån sig också, om än i mindre spektakulära roller.

Det är snart ganska klart vad som är filmens drama, men det är svårt att skönja hur det skulle sluta. Länge trodde jag att detta skulle utmynna i ett triangeldrama med svartsjuka och kanske en okonventionell lösning på "krisen". Jag var helt oförberedd på den riktning filmen tog i tredje akten. Bara det att få bli helt överrumplad av en film är positivt. Jag finner den mycket intellektuellt stimulerande, men jag saknar lite i hjärta och smärta. Den är vemodig i sin tonalitet som mot slutet går över till en fasansfull kyla, något av en mardröm. Det blev en överraskande skrämmande film mot slutet, nästan lite vibbar av Never let me go.

Jag är mycket glad att jag valde att se filmen och den är riktigt bra, men den saknar något litet för att bli en riktig personlig favorit.

Jag ger Jonathan tre omöjliga val av fem möjliga!

Betyg: 3/5 

Blindspotting (2018)

Blindspotting påminner i stilen om Tangerine (2015), The Florida Project (2017) och årets Skate Kitchen. Det är mer känsla och filmiskt "flow" än direkt handling. Denna film utspelas i Oakland i norra Kalifornien och staden har en central roll i filmen, precis som Los Angeles, Disney World/Orlando och New York City var centrala för filmerna ovan.

Filmen handlar om Collin, förträffligt spelad av musikern Daveed Diggs, som närmar sig slutet på sin villkorliga frigivning. "Inlåst" i Oakland på grund av det reseförbud han har under den villkorliga frigivningen kan han inte undvika att tvingas möta demoner från förr eller nya diton.

Det är inte bra att ha en våldsam och labil bästa vän som dessutom är vit om du själv är svart med dreadlocks och en fängelsedom på ditt "record". Vem kommer polisen anta har gjort våld av er två?

NFL laget Raiders kommer från Oakland. Jag har alltid hatat Oakland Raiders. Här är de hemmalaget! Encroyable! 

Colin Kapernick i laget på andra sidan bukten, San Fransisco 49ers, blev världskändis för några år sedan när han vägrade att stå upp under nationalsången inför matcherna. Han protesterade mot systematisk våld mot den svarta befolkningen från polisen. Det blev ett himla liv runt detta.

Blindspotting lyckas på ett osannolikt bra sätt beskriva problemet med att ha en "blind spot" då det gäller antaganden om vem som är skyldig, vad det än kan handla om. Folk har blivit mer och mer blinda, de ser inte individer utan bara grupptillhörighet. Detta är ett elände och källan till mycket av det onda i dagens samhälle.

Det tog ett tag att komma in i filmen, men allt eftersom blev jag mer och mer indragen och till slut var jag helt såld. Detta är en riktigt skön film och precis som de ovan nämnda växer den mångfalt efter titten. Den landar i sinnet och sprider ut sig i medvetandet.

Jag ger Blindspotting fyra ofördelaktiga frisyrer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

In den Gängen (2018)

In den Gängen eller In the aisles som den översatt till engelska är en bra beskrivning av filmen. Den handlar om människorna som arbetar med att köra fram och rätta till varorna i varugångarna på en extremt stor matbutik någonstans i Tyskland, troligen östra Tyskland. Jag vet inte om det finns något som kan kallas för "typisk tysk" film men denna är det i så fall. Det känns som att stilen känns igen. Det finns vibbar av både Schulze gets the blues och Toni Erdmann i denna film, men In den Gängen är mindre rolig än någon av de andra två. Detta är ett mer renodlat drama. Humorn som ändå finns är outtalad och ligger i det absurda skimmer som ruvar över personerna i filmen.

Vi får följa huvudpersonen Christian (Franz Rogowski) som har en stökig historia lära känna folket på lagret, framför allt Bruno (Peter Kurth) och Marion (Sandra Hüller känd från Toni Erdmann). Sen är det bara livet självt vi får se. Förtvivlat nära vardagsbänken, men stämningen är härlig och karaktärerna är engagerande. Att jag skulle bli så nyfiken på folket på lagret på stora butiken visste jag icke!

Detta är en långsam, eftertänksam, ibland underfundigt humoristisk men oftast bara vemodig film om drömmar om ett bättre liv. Helt klart en filmfestivalfilm. Men bra!

Jag ger In den Gängen tre gaffeltruckar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Cold War (2018)

Cold War är en gamla skolans romantisk tragedi. Den utspelas i Europa under åren efter andra världskriget under perioden då det kalla kriget lamslog kontinenten. Filmen är frustrerande fragmenterad. Handlingen hoppar titt som tätt fram en period, ibland flera år som det verkar. Vi får följa filmens kärlekspar Wiktor och Zula under 20-30 år.

Man kan lätt tro att en kärleksfilm som utspelas under kalla kriget skulle handla om de älskande som hamnar på olika sidor om järnridån. Men det är inte vad som sker i denna film. Wiktor och Zula möts i Polen. Båda är medlemmar i ett ambulerande musiksällskap. De fattar tycke för varandra. Hela filmen är fylld med förvecklingar. Ett tag är båda i Frankrike. Friheten! Men nej, detta är en tragedi. Den spela med gamla klyschor om kvinnan som kastar sig i allt för många mäns armar och mannen som prioriterar sin konst över allt annat. Detta är inte en film som primärt beskriver det hemska med det kalla kriget, ändå är det ständigt närvarande. Det är en film som beskriver en kärlek som aldrig vill dö, en kärlek mellan Wiktor och Zula men lika mycket kärleken till hemlandet, deras Polen.

Utmaningen för kärleksparet är inte livet självt, som i Brief encounter till exempel, det är deras egna beslut. De själva är orsaken till att det går så dåligt så ofta för dem. Men filmen handlar kanske lika mycket om en nationalistisk kärlek till hemlandet och där blir det kalla kriget mycket påtagligt.

Filmen är i vilket fall snygg i svartvitt och skådespelarna är bra. Jag gillar speciellt Tomasz Kot i rollen som Wiktor. Jag kan förstå de som inte gillar filmen (struktur och mening) men också de som hyllar den (innerligheten, slutet). Jag hamnar mitt emellan, jag anade dess storhet men fann den lite för distanserad, lite för kall.

Jag ger Cold War tre chanser att komma över till Väst av fem möjliga.

Betyg: 3/5