Tokyo Vice - Season 1 (2022)

Det finns allt för många intressanta tv-serier nu för tiden. Det känns som att det blir lite slumpmässigt vilka jag kollar på, det blir oftast en chansning till slut. När det gäller "Tokyo vice" var det flera faktorer som gjorde mig sugen. Den utspelas i ett modernt Tokyo vilket är ett plus, den verkade vara en spännande mix av murvel- och gangsterserie samt att Michael Mann var med som producent och till och med regissör för pilotavsnittet. 

Serien bygger på den självbiografiska bokken med samma namn från Jake Adelstein som kom ut 2009. Ansel Elgort spelar Jake, en ung amerikansk journalist som får jobb på kriminalavdelningen på en av Japans största morgontidningar. 

Elgort är mycket bra i rollen, inte minst på grund av att han gått så långt att han lärt sig japanska enkom för rollen. Och såvitt jag kan bedöma är han superb efter en så kort studietid. Superstabile Ken Watanabe spelar den ärrade polisen som Jake samarbetar med. Den tredje huvudpersonen, nattklubbsvärdinnan Samantha spelas av Rachel Keller, känd från tv-serien "Legion". 

Seriens styrka är miljöerna och känslan från Tokyo, både den "vanliga" världen och den undre. I vissa scener kan Michael Manns handlag skönjas men serien är samtidigt inte en ny Miami Vice. Vi får inga sekvenser med snygga människor och båtar om natten till bra poplåtar i denna serie. Denna serie känns mer "dokumentär" så att säga, mindre färg i mixen. Men med ett skådespeleri som överlag är top notch och härliga miljöer kommer man långt.  

Den största negativa saken om säsong 1 är att den  avslutas abrupt mitt i storyn, dessutom med en rejäl "cliff hanger". Speciellt med tanke på att första scenen i pilotavsnittet är en jättespännande oavslutad scen, och sedan hoppar vi tillbaka flera år i handlingen. Därefter följer vi handlingen strikt kronologiskt, men vi kommer aldrig fram till den spännande scenen innan säsongen tog slut! Det kändes rejält snopet. Va fan, jag vill se vad som hände där inne på restaurangen! HBO Max i vilket fall beställt säsong 2 så jag antar att jag kommer sitta bänkad när den drar igång närhelst det blir av.

Förutom känslan av snopenhet i slutet var säsongen mycket bra.

Betyg: 4/5

Jonathan (2018)

Jonathan är en amerikanskt indie-film, ett drama och science fiction. Vill varna att revyn nedan innehåller spoilers av handlingen.

Warning spoilers, be aware!

Jonathan är en sådan där spännande idédriven science fiction-film som jag ofta pratar om. Det är alltså inte fantasyinspirerad sci-fi med aliens som pratar engelska. Istället handlar det om "what if"-scenarier från vår egen verklighet, eller en vagt distorterad version av vår verklighet. I Jonathan får vi möta Jonathan och hans bror John. De är ganska olika som personer, Jonathan är torrare och mer bunden till dagliga rutiner, medan John har lättare att träffa nya människor, mer äventyrlig och kanske något av en slarver. Det enda är att de lever i samma kropp.

Läkaren, eller är det psykologen, Dr. Nariman har konstruerat en manick som gör att de kan dela på dygnets 24 timmar, Jonathan får vara medveten 07-19 och John 19-07 även om de båda måste få in cirka fyra timmar sömn vardera för att det ska funka.

What if...

Detta är en väldigt spännande premiss. Vi får följa Jonathans perspektiv och likt honom blir vi oroade när vi inte vet vad John tar sig för med deras kropp. Det blir extra ansträngt när det visar sig att John har skaffat sig en flickvän. På sidan så att säga...

Filmen ger Ansel Elgort i rollen som Jonathan/John utrymme att briljera. Han gör det bra. Filmens två kvinnliga karaktärer spelas av Patricia Clarkson och Suki Waterhouse och de gör bra ifrån sig också, om än i mindre spektakulära roller.

Det är snart ganska klart vad som är filmens drama, men det är svårt att skönja hur det skulle sluta. Länge trodde jag att detta skulle utmynna i ett triangeldrama med svartsjuka och kanske en okonventionell lösning på "krisen". Jag var helt oförberedd på den riktning filmen tog i tredje akten. Bara det att få bli helt överrumplad av en film är positivt. Jag finner den mycket intellektuellt stimulerande, men jag saknar lite i hjärta och smärta. Den är vemodig i sin tonalitet som mot slutet går över till en fasansfull kyla, något av en mardröm. Det blev en överraskande skrämmande film mot slutet, nästan lite vibbar av Never let me go.

Jag är mycket glad att jag valde att se filmen och den är riktigt bra, men den saknar något litet för att bli en riktig personlig favorit.

Jag ger Jonathan tre omöjliga val av fem möjliga!

Betyg: 3/5 

Baby Driver (2017)

Edgar Wright har gjort en del roliga filmer och då tänker jag speciellt på Scott Pilgrim. Därför var jag mycket nyfiken på hans senaste film Baby driver. Jag visste inte så mycket om filmen när jag satt mig ner med den. Det visade sig att det var en lite simplare, lite mer lättsam och lite sämre kopia av Drive.



Ansel Elgot spelar Baby, en ung men briljant räserförare som arbetar som "get away driver" för att betala av en skuld till gangsterbossen Doc (Kevin Spacey). I andra roller ser vi b-kändisar från Hollywood som Jon Hamm, Jon Bernthal och Lily James. Filmens klara ljuspunkt är Jamie Foxx i rollen som den labile boven Bats. Klasskillnad på Foxx mot vissa av hans motspelare...

Wright har i denna film lånat hej friskt från Drive, men också den gamla The Getaway med Steve McQueen och Ali MacGraw, Michael Mann's Heat och Pulp fiction. Det finns många blinkningar och rena stölder från mästaren av actionkomedier Quentin Tarantino. Men det krävs mer än att byta ut pappas klocka mot mammas sångröst på en kassett för att göra denna typ av svåra genrefilm till perfektion.

Tyvärr känns det som att Baby driver är mindre unik och helt enkelt sämre än alla dess förlagor. Det är lagom spännande, lagom roligt och lagom romantisk. Totalsumman blir ganska blekt, en film som är "helt ok". Jag längtar plötsligt efter att se om "the cornetto trilogy" och Scott Pilgrim.

Jag ger Baby driver två "shoot outs" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Men, Women & Children (2014)

Jason Reitman har på kort tid blivit en favoritregissör för mig. "Thank you for smoking", "Juno" och "Up in the air" en en fantastisk inledning på en "direktörskarriär". Hans senaste film hade jag inte hört så mycket om. Gick den lite under radarn kanske? Det är filmen "Men, women and children" som handlar om män, kvinnor och barn. Specifikt i den uppkopplade och komplexa sociala medier-världen vi lever i idag.

Filmen handlar om hur vi nyttjar och uppslukas av fejjan, sms, internetporr, nätspelande och allt annat som finns ute på det farliga nätet. Dessa spörsmål tycker jag i alla fall är jättespännande. Det blev till och med samtalsämnet på fredagsfikat förra veckan. Hur ska föräldrar styra, kontrollera och skydda sina barn från ondskan på nätet? Eller ska vi det över huvud taget?

"Men, women and children" är begåvad med en hel drös skarpa skådisar. Här har vi Adam Sandler, Jennifer Garner, J K Simmons, Emma Thompson, Rosemarie DeWitt, Tori Black, Dennis Haysbert och en massa ungdomar som jag inte kände igen. Förutom stjärnskottet Kaitlyn Dever som vi såg som den trasiga tonåringen Jayden i "Short term 12". Här spelar hon Brandy en hårt kontrollerad dotter till Jennifer Garners Patricia. Mamman går varje vecka in och "tvättar" dotterns internet... Mamman skriver ut (!) alla sms och chattar. Garner är fullständigt vidrig i denna film. Nej, hennes karaktär. Jag antar att Garner själv faktiskt är riktigt bra. I alla fall på att spela vidrig. Var går gränsen? Hon påminner om den inskränkta och rädda figuren Kitty Farmer (Beth Grant) som vi träffade på i "Donnie Darko"...

På imdb definieras filmen som både komedi och drama, en dramakomedi alltså. Jag tycker nog att den är rolig i flera scener men den är i första han ett drama i mina ögon. Lite känslosam på sina håll och inte så lite tänkvärd. Jag gillar't. Den når inte upp till det bästa Reitman gjort men den är klart sevärd.

Jag ger "Men, women and children" tre starka kontrollbehov av fem möjliga (stark trea, nästan en fyra!).

Betyg: 3/5