Re-Watch: Toy Story 4 (2019)

 

Det var en stor skillnad att se fyran med ettan, tvåan och trean i färskt minne. När jag såg filmen första gången var det en stark trea, men denna gång blev det ett mycket ståtligare betyg. Skillnaden måste ligga i hur färskt minnet är om karaktärernas inbördes relationer och gemensamma historik, men också att en viss mysighetsfaktor smugit sig in över hela anrättningen.

Filmen inleds med en mycket stark prolog som utspelas nio år tidigare. Vi får se hur Bo Peep förloras då hon och hennes får ges bort till någon annan. Woody är bestört och det är dammigt i rummet. Inte för sista gången under denna filmen kan jag lova.

Sen hoppar de fram till "nutid" och vi bjuds på det bästa äventyret av alla. Vid sidan av de äldsta favoriterna Woody, Buzz, Jessie, Rex, Slinky, Mr och Mrs Potato Head och Hamm har vi Bonnies leksaker Mr Pricklepants, Dolly, Trixie och Buttercup. Man älskar att återbesöka dem och deras värld.

Men filmen är så stark till stor del på grund av alla nya bekantskaper. Bonnie bygger en egen leksak, Forky, och han gör ju succé. Inte på samma nivå som Baby Yoda, men något liknande i en mer modest skala. 

Andra gången det blir dammigt är när Woody får syn på ljusmönstret från Bo Peeps lampa. Bitterljuva känslor stormar inombords. Tredje gången är när Woody med sitt orörliga ansikte träffar Bo Peep igen. Hon är också "död" då ett barn leker med dem. Känslorna som förmedlas trots att de båda är helt orörliga är starka. Det är en bra film detta!  

Det är efter mötet med Bo filmen verkligen tar fart. Vi träffar tjejerna Billy, Goat och Gruff och även den lilla Giggle McDimples. Senare ansluter Ducky och Gunny och Duke Caboom. Gängen är nu kompletta.

Inne i antikaffären möter vi Gabby Gabby och hennes hemska hejdukar som påminner om "The puppet show" för att inte tala om "The Gentlemen" från "Hush". Först känns det som att Gabby Gabby är en tredje antagonist i rad med liknande agenda, men hon visar sig ha "layers", likt Saffron, Bridgette och Yolanda. Att Woody till slut uppfyllde Gabby Gabbys önskan var nog lika överraskande vid denna titt som första gången. Fin scen med den lilla bortkomna flickan. Flickan är rädd och hon vill med en mycket mänsklig projektion trösta dockan. Rart tycker jag.

Jag bara älskar denna film. Manus är så genomtänkt och rent ut smart. De drar nytta av de tre föregående filmerna på ett fantastiskt sätt. Redan etablerade teman och utmaningar förvaltas. Lojalitet står högt i fokus fortfarande, men filmen handlar ännu mer om syftet med livet. Woody ställs inför en livskris då han inte har något syfte i livet längre. Dynamiken mellan Woody, Buzz och Bo Peep är mycket bra.

Jag kände otroligt mycket under filmens gång. Det är något konstigt som händer. Vet inte om det är åldern eller ett resultat av isoleringen under pandemin. Men jag kände mig som en våt trasa när jag såg filmen.

Men filmen är otroligt rolig också. Det är så många roliga saker att jag inte kan komma ihåg alla nu. Jag såg filmen utan att skriva anteckningar då det kan förta känslan av att vara mitt i filmen. Jag älskade hur Buzz följde sin "inner voice" hela tiden, Duke Caboom (Keanu Reeves), Ducky och Bunnys gnabbande (Keegan-Michael Key och Jordan Peele), The girls, "trash" och actionfiguren som först inte fick en "high 5"...

Sen har filmen en massa referenser och kopplingar till tidigare filmer i serien. Som vanligt i denna serie bjuder den på mer eller mindre djuplodande filosofi i massor. Men jag lämnar det till er att upptäcka och uppleva själva.

Jag avslutar som Forky istället:

Forky: I will explain everything.
Knife Toy: How am I alive?
Forky: I don't know.

Betyg: 5/5

Jojjenito ser filmen för första gången så var lite varsamma med honom. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

The Little Things (2021)

 

En ny thriller med Denzel Washington? Den vill jag se. 

Jaha, vad är detta då? Ännu en thriller som går i fotspåren efter "The silence of the lambs" som det verkar. Med tanke på alla filmer jag kom att tänka på under titten kan man ju undra om genren börjar bli utarmad på idéer.

Men filmen valdes på grund av Denzel och han var som alltid en njutning att se skådespela. Han är verkligen solid. Här spelar han en gammal polis med inre demoner. Den unge hetsporren spelas av Rami Malek och han är bara weird. Vad har han för problem? Tror det var första gången jag såg honom och jag var väl inte direkt jätteförtjust. Men nej, jag har sett honom i "Short term 12" tydligen. Däremot kommer jag i alla fall ihåg honom då han spelade Ahkmenrah i "Night at the museum"-filmerna. Till sist har vi Jared Leto som är en obehaglig typ här i filmen. Men det är han väl alltid? Inte heller han är en jättefavorit.

Vill ju inte spoila allt för mycket men vilka filmiska vibbar plockar jag då upp i denna film? Rent generellt sett känns den som en kusin till "True detective" första säsongen, men inte alls lika bra. Svårt att slå Rust Cohle och Marty Hart såklart. Det handlar om en massmördare och en blandning av nya mord och flera år gamla mord. 

Jag tänker på "Nocturnal animals" i en scen som utspelas på en landsväg. Jag tänker på "Prisoners" i en scen som utspelas under ett förhör inne på polisstationen". Jag tänker på "The vanishing" och "Seven" och "Zodiac". Ja "The little things" lånar friskt från genrens storfilmer men den bidrar också med några nya grepp i alla fall. 

Jag tror att åskådare skulle kunna störa sig på alla kopplingar till andra filmer men för mig gjorde det inte så mycket. Jag fann andra halvan av filmen riktigt intressant och jag var i filmens grepp ända in till slutet. Efter filmen hade jag en hel del att fundera på.

Men som helhet blir ändå filmen "bara" en i mängden. Den gör inte tillräckligt mycket nytt för att få plats på listan av de bästa från genren. Jag rekommenderar den dock till dem som gillar Denzel eller som gillar genren mycket.

Betyg: 3/5

Veckans låt

Förra veckan åttiotalet, nu nittiotalet. Catherine Wheel var ett obskyrt litet brittiskt band som är gravt underskattat. Beskrivning av musik eller musikstilar är svårt så jag tar hjälp av engelska wikipedia i beskrivningen av detta band:

"The band was sometimes included in the shoegazing scene, characterized by bands that made extensive use of guitar feedback and droning washes of noise, as well as their continuous interaction with extensive numbers of effects pedals on the stage floor."

Ahh, Rob Dickinson vilken kille. Love that guy.

Jag älskar dem och har snart sagt varenda liten singel, maxisingel, EP och album de släppt. Totalt sett blev det fem album och en myriad av kortare format. Jag såg dem live två gånger, båda gångerna under min och Lanys road trip i USA sommaren 2000, en gång i New Jersey och en gång i Denver, då med knäskadan.

Det finns så många låtar att välja på... Jag väljer en låt som inte är superrepresentativ för deras "sound" och som heller inte är en av mina absoluta favoritlåtar. Den kommer från den svagaste av de fem skivorna. Lite random sådär. Jag väljer en video som påminner mig om road trips i Amerika...

"Eat My Dust You Insensitive Fuck"

Re-Watch: Toy Story 3 (2010)

ANDY: Now, Woody -- he’s been my pal as long as I can remember. He’s brave, like a cowboy should be. And kind, and smart. But the thing that makes Woody special? Is he’ll never give up on you -- ever. He’ll be there for you, no matter what. Y’think you can take care of him for me?

Damn you, that movie. Dammig i rummet värre.

"Toy Story 3" är bättre i alla perspektiv. Charmig, rolig, djup och rent ut sagt sorglig. 

Lojalitet, mod, vänskap. Bra saker.

Avsked. Många filmer visar avsked men denna är en av de som bäst förmedlar känslan av avsked.

Leksakernas syfte och mål i livet var att vara Andys leksaker och nu har han vuxit upp. Vad händer då? En fantastisk premiss som Pixar till fullo förvaltade. Detta är i princip en perfekt film.

Som vanligt med de bästa från Pixar är det en film som verkar på flera plan. Den kan uppskattas av de yngsta med roliga nya och gamla leksaker som kommer till liv och gör roliga saker på duken. Och den kan sannerligen uppskattas av vuxna då den behandlar otroligt allmängiltiga känslor och utmaningar människor ställs inför i sina liv. Saknaden efter en älskad, känslor av vrede och sorg av att blivit bortvald, känslor av att inte veta vad livet har för mening och så vidare. Men en av filmens styrkor är att allt detta kommer fram genom leksakernas problem, inte mänskliga problem som klistrats på leksakerna. Det är leksaksproblemen som behandlas, att hamna på vinden, att ges bort, att kastas i soporna, att brännas upp.

Ojoj, bra grejer detta. Filmen vinner också på att ha sett de två första i serien precis innan, men inte så mycket som jag trodde. Så länge man har en vag koll på bakgrunden står den sig väl som "stand alone". Det är nog så att fyran är mest beroende av att se de tidigare nära inpå.

Det som slår mig i denna titt av trean är hur mycket Woody har utvecklats. I första filmen var han fortfarande lite egocentrisk efter tiden som Andys favorit, men nu är han lojal mot både guden (Andy) och hans vänner. Buzz väljer tidigt sida med vännerna. Jag ser också hur mycket bättre Jessie är och hur kul Buzz är som spanjor och hur skönt hela det vanliga gänget fortfarande är. Jag gillar flera av de nya karaktärerna, där thespianen Mr. Pricklepants står ut lite av förklarliga själ, en livs levande 007:a! Jag gillar också den snyggt klädde Ken och den skrikande apan.

Det är också slående hur stor påverkan människorna haft i leksakernas liv. Woody som hela tiden kallats lojal och modig blir just det. Björnen Lotso som blivit glömd och ersatt blir en mean old guy osv.

Filmen har otroligt många filmiska referenser inte minst från diverse fängelsefilmer och filmer om flykt, plus de vanliga Star Wars, Indiana Jones osv. Den bästa för mig var ändå att få träffa Totoro även om den inte pratade.

Observera hur Bonnie rättar till Jessies hatt när hon får henne och hur Andy i samma anda rättar till Rexs arm när han plockar upp honom. Omtanken för leksakerna finns i dem båda. 

Scenen när Andy lämnar iväg Woody... Woodys ansikte, det är fullständigt orörligt men ger mig ändå en uppsjö av känslor. Fantastiskt filmskapande.

Filmen var en perfekt sista film i trilogin. Vad kan en fjärde film erbjuda nu egentligen? Muahahaha...

Betyg: 5/5

Jojjenito skriver också om filmen. Det är första gången han ser filmen. Kolla här hur det gick.

Star Wars: The Clone Wars - Season 1 (2008-2009)

 

Jag blev sugen på denna animerade serie efter att ha sett Mandalorian S2 då allt uppenbarligen hänger ihop. Jon Favreau och Dave Filoni plockar upp de mest obskyra detaljer från Star Wars "lore" i arbetet med Mando vilket jag gillar. Vissa karaktärer i Mando är redan etablerade i de animerade serierna Clone Wars och Rebels. 

Tyvärr ser jag nu de animerade serierna efter jag såg Mando (S1 och S2) men det är bara att komma ikapp så snart som möjligt. För jag är övertygad om att det kommer dyka upp fler karaktärer från serierna i kommande Star Wars-serier.

Första säsongen av Clone Wars var ibland ganska bra, ibland helt ok, men enligt ryktet ska serien ta fart från och med den andra säsongen vilket jag välkomnar. Serien är en antologi av små äventyr på ett till tre avsnitt. De visas inte ens i kronologisk ordning vilket kan förvilla men det funkar bra än så länge i alla fall.

Säsongen har fokuserat på action och äventyr. Jag ser fram emot när serien blir mer orienterad mot karaktärer och deras utveckling samt längre röda trådar. Anakin Skywalker är klart bättre i denna serie än i långfilmerna (prequels). Men avsnitten med Padme och honom eller med Padme och Jar Jar Binks är de klart svagaste. Lyckligtvis är Padme och framför allt Jar Jar Binks med mycket lite.

Fokus ligger istället på Anakin och hans unga padawan Ahsoka Tano. Ahsoka är till och med säsongens huvudperson och jag gillar henne mycket. Tillsammans med Ahsoka är Anakin helt ok, inga problem alls faktiskt!

Under säsongen får vi också möta några IG-86:or vilka är liknande (samma?) som IG-11 som vi träffar i Mando. Vi ser också de vresiga riddjuren blurrgs i det näst sista äventyret.

Notabelt att Drew Z Greenberg skrev ett avsnitt och han kommer skriva mer för senare säsonger. Han har skrivit för Buffy, Firefly och Agents of S.H.I.E.L.D.

Nu vidare till säsong 2!

Betyg: 2+/5  

Ahsoka

Ahsoka har en skön relation till några av klonerna (Rex?)

Ahsoka "förhandlar" med Anakin och Obi Wan

Motgångar, en ofrånkomlig del av läroprocessen

Agatha Christie's Poirot - Series 9 (2003-2004)

 

Ny säsong och en massa ändringar. Serien har fått en ny vinjett och min känsla är att "production values" har gått upp som om de har fått mer pengar och satsar mer på avsnitten. Sedan flera säsonger tillbaka är alla avsnitt i långfilmsformat. Under Series 9 börjar också kända skådespelare dyka upp i filmerna, förutom mastern David Suchet själv förstås. Några kända namn som dyker upp under denna säsong är Aidan Gillen, Emily Blunt och Edward Fox.

Jag förväntar mig inte att avsnitten/filmerna i denna serie ska hänga ihop under en säsong då de ju är fristående, men några återkommande teman och känslor dyker ändå upp. Under denna säsong återkommer de ofta till frågor om lojalitet inom familjen samt att filmerna har en avsevärt mörkare ton generellt sett.

Säsongen bjuder på fyra filmer, som en rimlig middagsbjudning under Poirots era. Med fyra rätter alltså!

Den första heter "Five little pigs" och jag har nästan glömt den även om jag kommer ihåg att den var ganska bra. 

Andra filmen "Sad cypress" gjorde däremot ett starkare intryck på mig. Den är poetiskt berättad och jag upplevde den som melankolisk och sorglig samt mycket stark.

"Death on the Nile" dyker upp i denna säsong som film nummer tre. Jag gillade denna version skarpt och håller den som bättre än Ustinovs version från 1978. Den äldre filmen är mer "over the top" och har en massa kända skådespelare som drar fokus från handlingen ibland. Suchets version är mer finlir med mestadels okända skådespelare (för mig). Emily Blunt spelar Linnet Ridgeway-Doyle ypperligt, förstås. Men resten av casten är okänd. Jag fann den lågmäld och mer omtänksam, samt bitterljuv istället för prålig.

Säsongens sista "rätt" är också den bästa, "The Hollow". Denna film är utmanande. Den inleds med fokus på komedin. Får man gissa att Agatha Christie var satirisk över den brittiska överklassen här? Den store Frans anser det i alla fall och jag är benägen att hålla med honom. Speciellt då filmen svänger tvärt framemot slutet och blir rejält mörk och rent ut sagt mycket sorglig. Filmen tar åskådaren på en åktur, så är det.

Detta är min snuttefiltserie som jag avnjuter lite då och då när jag vill skölja mig ren. Och jag är den första att hylla att kvalitén har snäppts upp på alla fronter, bättre historier, bättre skådespelare och bättre "poduction values".

Betyg: 4/5

Veckans låt

 Låt oss promenera vidare längs minnenas aveny och beta av de stora banden och artisterna i mitt liv. 

Jag håller på att presentera min topp 10 favoritartister. Kommer tio artister räcka ens? Oklart!

Här har vi i alla fall "gamla" Marillion, med originaluppsättningen den förtvivlat korta stund de hade Fish som sångare. Jag kan inte med den "nya" sångaren så för mig fanns Marillion endast under tiden 1982-1988. Jovisst de startade lite tidigare men det var 1982 de släppte sin första skiva, EP'n "Market Square Heroes".

Åttitalet... Pudelrockare och synthare? Nej också några gamla symfonirockare som gjorde succé på listorna. Marillion blev mycket stora på fem år och de hade kunnat bli gigantiska om de bara hållit ihop. 

Vilken låt ska jag då välja? 

Det får bli den kända "Kayleigh". Japp, jag har kanske mer obskyra låtar som mina favoriter men denna är helt klart deras mest igenkännbara.

Jag upptäckte Marillion när jag bläddrade igenom LP-backar i Camden Town sommaren 1985. "Misplaced childhood" var splitter ny och jag "drabbades" av omslaget. Utan att ha lyssnat på dem köpte jag skivan på ren chans. Resten blev del av min musikaliska berättelse. Jag älskar dem. Med Fish på sång då alltså...

Om någon undrar hur albumomslaget ser ut? Det är en s.k. "fold out" som man ibland får i LP-världen. Omslagsbilden har med den lilla pojken i den lustiga uniformen, och jokern som kastar sig ut genom ett fönster. Kameleonten och den tjuvaktiga skatan är där också.

Veckans bonus

Live från Loreley Rock sommaren 1987, ett år innan bandet dumpade Fish. Eller det var väl Steve Rothery egentligen som stod för dumpandet. Rothery är en gudabenådad gitarrist och mannen bakom Marillion som det verkar. Här var dock Fish fortfarande med. 

Vilket säreget artistnamn han antog, den gigantiske skogshuggaren från Skottland. Gamängen, drickaren, poeten - Derek William Dick a.k.a Fish.

Re-Watch: Toy Story 2 (1999)

Ja men dessa Toy Story-filmer är ju förbaskat charmiga ändå! Jag gillar det lilla universat som byggs upp. Jag gillar de flesta karaktärerna och deras vänskap. Gillar Woodys lojalitet mot Andy och sina vänner. Gillar dynamiken i gruppen.

Men med det sagt tycker jag ändå att detta är ett steg ner från ettan. Är det till och med inte så att andra filmen i serier ofta är ett steg ner? Jo, det finns flera serier som exemplifierar detta. Se Bruces Die Hard, Tompas Mission Impossible, Harry Potter och till och med Marvel Cinematic Universe där tvåan är en av de klart sämsta i hela den serien. Notabla undantag till denna "regel" är Alien-serien och såklart Bond, James Bond, där tvåan kan vara bästa filmen i hela serien! Så det är en regel som endast är tillämpbar då den passar in. En perfekt regel således.

Vad är det då som är svagare i denna film jämfört med ettan? Jo, först och främst är den för mycket en jaga efter någon-film, för mycket fokus på action som tar tid från relationerna. Det andra felet är att några av de nya karaktärerna inte är bland mina favoriter. Jag tänker framför allt på Jessie med hennes skrikiga röst (den jobbiga Joan Cusack) och den tämligen ointressante Prospector (annrs den så stabile Kelsey Grammer).

Men alla nya karaktärer är inte lika svaga. Jag gillade både Mrs Potato Head och filmens skurk Al McWhiggin. Rösterna till dem ges av Seinfeld-veteranerna Estelle Harris (Georges mamma) och Wayne Knight (Jerrys granne Newman). Sen gillar jag ju självklart Wheezy som fått sin röst från Joe Ranft som var en av männen bakom Toy Story.  

Men överlag är filmen såklart bra Missförstå mig icke! Jag gillade framför allt hur de använder första filmens suveräna låt "You've got a friend in me" under några viktiga sekvenser i filmen. 

På tal om sånger fann jag den lilla filmen inom filmen om Jessies historia som spelas upp under sången "When She Loved Me" som en höjdpunkt. Den sekvensen är så tajt och bra berättad.

Av de gamla gardet var det bra överlag. Vid denna titt la jag märke till hur man kunde se hur Slinky Dog andas i vissa scener. Kul liten detalj.  

Overall ett litet snäpp ner men som vi alla vet kommer det bara gå uppåt härifrån.

Betyg: 3/5

Jojjenito 2? Yup, Jojjenito skriver också om filmen idag. Giddy-up.

News of the World (2020)

Helt plötsligt blev jag varse om att den underbara boken "News of the world" hade blivit film. Det gick fort. Boken kom ut 2016, jag läste den 2018 och nu är den redan här. 

Paul Greengrass står för regin och han är mycket kapabel och antagligen ett bra val med tanke på innehållet i denna historia. Vi ser den gamle Tom Hanks i huvudrollen som Captain Kidd. Ett tag kände jag lite fatigue över Tom Hanks, men nu på gamla dagar börjar han bli superstabil på samma sätt som både Clintan och den gode Kevin Costner blev.

Av känd anledning är jag fokuserad på adaption från böckernas värld till film (eller tv-serie). Frågan blir aktuell för denna film. Jag bryr mig inte om alla scener blir identiska som jag "såg" dem i mitt huvud. Nope, alla scener blev inte identiska. Men det gör intet, det är känslan samt karaktärens känslomässiga resa som är avgörande för hur bra adaptionen blir. Och i detta fall lyckas Greengrass otroligt väl. Bokens två mest känslosamma scener behandlas superbt, en utspelas i början av historien och en i slutet.

Tom Hanks gör Captain Kidd jättebra. Hans ålder och därmed utsattheten för honom och Johanna har en mycket viktig del i historien, och Hanks lyckades väl med att spela en erfaren och kapabel men numera halvt nedbruten och i vissa lägen bräcklig man.

Men historien hade inte varit något alls utan Johanna. Hon spelas av nykomlingen Helena Zengel som gör ett starkt porträtt av den lilla flickan som blev föräldralös två gånger om. Johanna är ännu starkare i boken, men Zengel gör det ändå väldigt bra här i filmen. Det är i alla fall hennes skådespeleri som är det avgjort mest intressanta. Greengrass lyckas bra med att få fram mycket av det hon tänker. 

För att vara en western är denna film av den långsamma sorten, tänk "Meek's cutoff" inte "The Wild Bunch". Istället tar "News of the world" fasta på den road trip som de två huvudpersonerna gör. Deras resor innebär mer än den rent fysiska; minnen, insikter, drömmar och förmågan att ta emot framtiden. 

Mycket av berättelsen finner man i de två skådespelarnas ansikten, helt utan dialog. Detta är en poetisk film som man måste låta sig genomsyras av med öppna sinnen. Den funkar inte om åskådaren inte engagerar sig i huvudpersonerna. Känslorna är sorg, melankoli och saknad. Ingenting i denna film är speciellt coolt.

Filmen är lyriskt berättad även om det finns några riktigt spännande sekvenser. Filmen visar med nästan onödig tydlighet den extremt hårda och skoningslösa värld de nya territorierna var i slutet av 1860-talet. Usch, i en sådan värld ska ingen Johanna tvingas bli föräldralös. Det skär i mitt hjärta att tänka på att de flesta Johanna inte hade någon Captain Kidd...

Betyg: 5/5

Filmbloggaren och oraklet Jojjenito skriver om exakt samma film idag. Hoppa över och kolla om han fann samma saker som jag i filmen?

Veckans låt

David Bowie är en av mina absoluta favoritartister. Topp 10 utan tvekan.

Istället för första skivan vänder jag mig till det allra sista studioalbumet från Mr. Bowie. Skivan kallas Blackstar och den släpptes på hans 69:e födelsedag, den 8:e januari 2016. Vid releasen var han mycket sjuk, det var kräftan som det så ofta är. Han gick ur tiden endast två dagar senare, den 10:e januari.

Skivan är otroligt bra och mörk. Han hade spelat in den och sparat den för release inför det ofrånkomliga slutet. Just denna skiva är extra bra att lyssna på texterna då alla spår på skivan behandlar hans mortalitet och känslor inför resan. 

Musikaliskt är den ett unikum i hans diskografi. Istället för att som en kameleont plocka upp nya musikaliska trender gör han något helt eget i denna svanesång. Den känns som starten på något nytt... Han spelade inte ens in skivan med sitt vanliga band utan spelar här med en kvintett jazzmusikers ledda av saxofonisten Donny McCaslin. Tony Visconti var dock med bakom reglagen.

Jag väljer Lazarus, skivans bästa låt som också är en av Mr. Bowies bästa låtar genom hela karriären. Rest in peace, gamle vän...