The Commuter (2018)

Joel förslog att vi skulle se The Commuter med Liam Neeson. Jaha, men det ska väl gå bra tänkte jag. Joel hoppades på bad ass action som taget från Renny Harlins nittiotalsfilmer. Det är lustigt att Liam Neeson i princip skapat sig en egen filmgenre eller filmpersona med filmer som Taken-serien, Run all night och Non-stop där han spelar en "air marshall". Ingen är bättre än Liam Neeson när det handlar om att skydda sin familj från bovarna!

I The commuter spelar han en före detta polis som jobbar som försäkringsmäklare. Han har pendlat in till Manhattan i tio år. En dag ändras allt och han blir involverad i en invecklad och politiskt het situation. På pendeltåget måste han hitta en person med en väska. Hitta personen på det fullsatta tåget som "inte passar in"... Inte så lätt uppgift, men heter man Liam Neeson är ingen uppgift för svår. Slagsmål och klättra under tåget och fundera, spela poker och ringa på mobiltelefoner. Han klarar allt, Liam "biggus dickus" Neeson.



Filmen inleds med snabba klipp som ska representera Liams vardag. Han går över tågcentralens golv med folk springandes runt honom som suddiga vålnader och hans kläder ändras och visar oss årstider och år som gått. Hans relation med frun och sonen klipps i ett collage som gör att i alla fall jag trodde att han hade två söner, fast det var bara en som visades i olika åldrar som det verkade i slumpmässig ordning. Till sist presenteras en medpendlare som han lärt känna under åren genom en sekvens med en kontinuerlig konversation trots att det klipps och konversatörerna sitter på olika platser och har olika kläder. Allt för att visa den monotona återupprepningen i ett pendlande.

Filmvisningen var mycket lyckad. Vi såg den i en mellanstor och nästan fullsatt salong på MoS. Joel skrockade gott åt Liams ibland absurda "one liners" och åt all Renny Harlin-action. Jag myste i stolen bredvid. Det är kul att se film med entusiastiska medtittare!

Jag ger The commuter tre skenande tåg av fem möjliga.

Betyg: 3/5

48 Hrs. (1982)

Reggie: I've been in prison for three years. My dick gets hard if the wind blows.

Det blev inte så mycket film under semesterresan till Sicilien. Jag såg några filmer som ska ingå i nästa stora projekt, som jag för övrigt ska annonsera på fredag. Annars såg jag och Frans bara på en enda film. Han hade med Netflix på datorn och en sen kväll när jag blev sugen på lite nostalgi lånade jag skärmen och letade efter en komedi eller actionrulle. När jag såg 48 hrs. i listan tänkte jag att jag kunde slå två flugor i en smäll och se en action-komedi från det underbara filmdecenniet 80-talet.

Jag kom ihåg denna tidiga 80-talsfilm som en riktigt rolig rulle och jag skulle kunnat svära på att den var jättebra. Men ack, tiden förvanskar alla gamla sanningar. Komedi är en färskvara och mitt sinne har sett så många filmer sedan jag såg denna. Tyvärr visade det sig att denna film inte alls levde upp till mina förväntningar som byggts upp genom minnets förlåtande behandling.

Handlingen påminner lite om en annan favorit från 80-talet, Stakeout, men jag vågar inte ens gå i god för att den fortfarande är bra! Dialogen i 48 hrs. är stabbig och Nick Nolte skriker ut sina repliker helt onyanserat. Detta var kanske Eddie Murphys genombrottsfilm och han besitter en viss charm, men den biter inte lika mycket på mig nu för tiden som då. Det är mest en massa svordomar och sexskämt, men dessa känns förstelnade och daterade. Actioninnehållet är inte något att hänga i julgranen, trots att filmen är regisserad av en av veteranerna inom actionfilmens värld Water Hill.

Nej, det mest älskvärda i denna film är faktiskt alla välkända ansikten i biroller. Man skulle kunna köra ett drinking game på denna film, ta en drink varje gång ett känt ansikte kommer upp. Vi har David Patrick Kelly från Walter Hills The Warriors där han spelar den lille elaka marodören Luther. Här heter han också Luther vilket knappast kan vara ett sammanträffande. Eftersom han blev dödad i slutet av The Warriors måste någon dock tänkt fel där. Också från The Warriors, och tillika Dexters pappa, ser vi James Remar som skurken i 48 hrs. I The Warriors spelar han den lustigaste gängmedlemmen Ajax. Sen har vi Brion James som spelar androiden Leon i Blade runner från samma år som 48 hrs. Och till sist har vi Sonny Landham som var med i både The Warriors och Southern comfort men som framför allt spelade Billy i The Predator. Har jag missat någon? Skriv in i kommentarerna!

Nej, det är helt klart riskfyllt att se om gamla filmfavoriter. En del klarar av tidens test galant men flera faller ner från den upphöjda plats de har i minnets skimmer till en mer realistisk bedömningsnivå. 48 hrs. får nu ett knappt godkänt betyg, den levde inte upp till förväntningarna. Jag ger 48 hrs. två steg lägre på betygsskalan än vad jag hoppats den skulle få anno 2013.

Betyg: 2/5