Il Grande Silenzio (1968)

"One of the greatest films of the genre" och "Corbucci's masterpiece" står det på Wikipedia om denna film. The great silence är en revisionistisk spagettivästern som överraskar mig trots min relativa ovana att se film från denna subgenre. Den går emot de vanliga konventionerna som gäller inom genren, inte minst i slutscenen. Musiken är dock komponerad av Ennio Morricone vilket gör att man känner sig hemma i spagettin, och filmen är på italienska vilket är coolt.

Corbucci spelade in denna film två år efter Django, en film som jag skrev revy om nyligen.

Jag blev varse och nyfiken på filmen när den dök upp på diverse bästa-listor över västernfilm, dessutom har den en snygg poster som lockade mig. Sen skadade det inte att filmens antagonist Loco spelas av ingen mindre än den galne Klaus Kinski.

Filmen handlar om en stum revolverman som tar på sig att beskydda ett gäng (snälla) brottslingar mot en korrumperad lagman och en massa hemska prisjägare. Filmen utspelas i ett snöigt och bergigt landskap i slutet av 1800-talet. Huvudpersonen bär likt många andra hjältar i denna genre på en våldsam historik och har en hämnd att utkräva. Temat påminner lite om det i Clintans film Pale rider (1985). I en nästan laglös värld går ingen säker och prisjägare går bokstavligen över lik för att kunna fånga in och leverera brottslingar med ett pris på sitt huvud. Att sedan de korrumperade lagmännen utfäst belöningen på de så kallade brottslingarna i maskopi med prisjägarna är en olycklig omständighet!

Filmen inleds väldigt starkt och avslutas ännu starkare. Däremellan återkommer många av samma saker som vi känner igen från regikollegans Leones filmer. Vi får bland annat en flashback som förklarar huvudpersonens bakgrund och motiv. Denna film utspelas dock helt i ett vinterlandskap och det adderar en speciell känsla av kyla och blött till skillnad från Leones varma och ökendammiga filmer. Även om denna film inte är riktigt lika våldsam som Django är den i alla fall mer våldsam än Clintans/Leones spagettivästerns. Det är lite vederkvickande då det bryter med mina förväntningar.

Skådespeleriet är som ofta i genren inte speciellt mycket att skriva hem om. Jean-Louis Trintignant i titelrollen klarar sig dock relativt sett bra. Han är lustigt nog mycket lik Clintan i flera vinklar. Roligast är nog ändå Klaus Kinski som spelar galen och han kan ju det där med att spela just galen.

Tillsammans med Django är kanske detta de två spagettivästern man bör se om man vill bredda sig det minsta utanför Serigio Leones kvartett av världskända filmer från 1964-67. The great silence är i vissa avseenden den mest imponerande av dem alla, Leones filmer inklusive.

Jag ger Il Grande Silenzio tre avskjutna tummar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Django (1966)

Var fick Quentin Tarantino namnet filmnamnet "Django unchained" från? Jo, det är en hyllning till den kultiga italienska spagettivästern "Django" från 1966. Klart man ville se den. Corbucci's original och Tarantino's modernare film har dock inte så mycket gemensamt mer än att båda filmerna har samma titelsång.

Inledningen av filmen är värd sin entréavgift bara den. Django är en ensam man som går omkring och släpar på en likkista ute i ödemarken i södra USA. Han räddar på vägen en prostituerad kvinna som är jagad av båda de gäng som strider om herraväldet i den lilla gränsstaden mellan Texas och Mexiko. Dels har vi de extremt rasistiska vita sydstatarna, dels ett brokigt gäng sluskar under en misslyckad mexikansk revolutionär.

Filmen inleds som sagt mycket bra. Detta är en stencool film hinner jag tänka. Jag ser den på originalspråket italienska som det ska vara. Huvudpersonen är mycket lik Liev Schreiber, speciellt i profil, och det fungerar också bra. Scenerna när Django räddar Maria och möter Major Jackson's gäng för första gången är riktigt najs. Det känns som en riktigt sunkig och skitig actionfilm, ren pulp fiction.

Tyvärr sjunker filmen allt mer under resten av löptiden. Den blir segare och mindre mystisk. Problemet är kanske att filmen försöker förklara Djangos motiv och själsliv. Den borde lämnat honom som en tyst hämnare. Dessutom blir filmen mindre intressant när General Rodríguez och hans mannar träder in i handlingen. En detalj som fortfarande piggar upp är att den är rejält våldsam. Blodet ser i och för sig inte realistiskt ut, men den är tämligen rå i handling och ton. Det var en positiv överraskning.

Filmen påminner mig lite om favoritfilmen "Desperado". Man kan se frön till det som senare blev Robert Rodriguez mästerverk från 1995. För att vara från mitten av 60-talet blev "Django" en kultfilm och den har enligt internet "hundratals" uppföljare. Filmens regissör Sergio Corbucci verkar vara en av de mest lyckade regissörerna inom genren, efter mästaren Leone.

Jag tycker filmen är helt ok. En stark inledning som avslutades lite halvtråkigt. Det var kul att se den, och lägga märke till alla detaljer som regissörer som Tarantino och Rodriguez återanvänder eller blinkar till i sina 90-talsfilmer.

Jag ger "Django" två tunga kistor av fem möjliga.

Betyg: 2/5