Agatha Christie's Poirot - Series 10 (2006)

 

Så har jag betat av den tionde säsongen av denna supermysiga serie. Efter att säsong 9 var så bra hade jag ganska höga förväntningar som delvis uppfylldes.

Serien är så mysig att det knappt har betydelse exakt hur intressanta de fyra filmerna är. Miljöerna är ofantligt mysiga, speciellt när det utspelas på 30-talet. Sir David Suchet är som sagt fantastisk som Poirot. Jag väljer att se serien i lagom takt. Det ska vara en lugn och trivsam sittning, gärna med ett glas portvin i handen. Det är så jag jobbar.

Under säsongen ser man några mycket kända och flera vagt kända skådespelare dyka upp vilket är ett resultat av större budget och en starkare produktion. De mest kända från denna säsong torde vara Elliot Gould och Michael Fassbinder. Sedan ser jag flera brittiska karaktärsskådespelare som jag ofta inte kan namnet på.

Första filmen är "The mystery of the Blue Train" vilken jag tyckte var lite otydlig och mest kändes som en tidig version av något som senare skulle bli "Mordet på Orientexpressen". Vi har samma visa med tåg, ond bråd död och Poirot i sitt esse.

"Cards on the table", säsongens andra film var mycket stimulerande. I denna film bjuder en stenrik och excentrisk man in åtta personer, dels fyra som han tror har begått mord och kommit undan, dels fyra "sleuths", dvs detektiver. Vi har Poirot, en polisman, en Secret Service-snubbe samt Adriane Oliver, den mycket lustiga författarinnan av kriminalromaner. Ms Oliver är givetvis Agatha Christies alter ego, n'est-ce pas? 

De fyra potentiella mördarna spelar bridge i ett rum och kriminalarna spelar i ett annat rum. Sent om natten bringas värden om livet. Det är kul för en bridgspelare att se att själva mysteriet delvis löses med hjälp av hur partierna spelades. 

Båda de två återstående filmerna, "After the funeral" och "Taken at the flood" påminner starkt om Rian Johnsons "Knives out". Eller tvärtom såklart. De handlar om efterdyningarna av en rik person som dött och hur de efterlevande härjar för att vinna så mycket som möjligt. "After the funeral" var sinnrik och ganska roande, medan "Taken at the flood" som utspelas 1946 hade en mycket mer allvarlig och ödesdiger stämning. 

Av de två var "Taken at the Flood" klart bäst. Inledningen var lite lätt förvillande då regin var annorlunda. Jag fick en känsla att regissören försökte vara lite för konstnärlig, men allt eftersom historien utvecklades blev jag mer och mer indragen. Detta är ett mörker i alla fall inte jag är van vid från Agatha Christies värld. Efterkrigstiden i England var dock en mycket mörk tid, något vi i Sverige kanske inte riktigt kan förstå. Hela landet i ruiner. Friheten för Europa hade ett högt pris på sina platser. Slutet av filmen är ett av de starkaste i Poirot-serien jag upplevt. Jag har aldrig sett Poirot så arg! Jag älskade hans intensitet och medmänskliga patos. Mördaren hade gjort helt oförlåtliga synder enligt Hercule och jag kan inte annat än hålla med honom. Trots att jag är ateist. Moral handlar inte om religion som jag brukar säga.

Mycket njutbart som alltid, men en viss range mellan filmerna under säsongen.

Betyg: 3+/5

Cards on the table