1883 - mini series (2021-2022)

Wow, ibland ser man något så bra att man har svårt att finna orden att beskriva vad man just sett. Man blir tyst av det man såg.

Detta, gott folk, är den bästa säsongen jag sett sedan första säsongen av True Detective från 2014. Jag finner inga ord men jag ska försöka i alla fall. 

Serien kanske bäst beskrivs med Elsas egna ord...

Elsa: "I remember the first time I saw it. Tried to find words to describe it, but I couldn’t. Nothing had prepared me, no books, no teachers, not even my parents. I heard a thousand stories but none could describe this place. It must be witnessed to be understood. And yet, I’ve seen it, and understand it even less than before I first cast eyes on this place.

“Some call it the American Desert, others, the Great Plains. But those phrases were invented by professors at universities surrounded by the illusion of order and the fantasy of right and wrong. To know it, you must walk it. Bleed into its dirt. Drown in its rivers. Then its name becomes clear. It is Hell. And there are demons everywhere.”

1883 är Taylor Sheridans mini-serie om pionjärer som söker sig västerut under 1800-talet. Det är den första spin-offen från hans välkända serie Yellowstone. Här möter vi släkten Dutton men fyra generationer tidigare. Serien utspelas 1883. 

Elsa: "We are in the land of no mercy now."

Jag fick höra att den var långsam... Och det är den, ljuvligt långsam men också intensiv och påträngande. Den är dessutom otroligt brutal, både grafiskt men framför allt i sin krasshet inför det som sker med folket vi följer. De har tagit sig in i mig, de lever där nu.

Elsa: "I knew nothing of the horrors that hides in freedom's shadow."

Vi leds av Elsa Duttons interna monolog under resan norrut från Forth Worth. Hennes röst förhäxar mig, tar sig in under huden, in i mitt undermedvetna. Hon beskriver på ett fantastiskt sätt naturen och friheten hon finner därut.

Elsa: "Freedom has fangs."

Allt hon beskriver har två sidor. Naturen är gudomligt vacker, men också gudomligt obarmhärtig. Den är likgiltig inför människors lidande och undergång.

Elsa: "No matter how much we love it, the land will never love us back."

Jag älskar det poetiska och det karga. Känslan av otvunget, naket och utsatt. Serien visar vad det är att vara helt fri från det civiliserade samhället men därmed också helt utlämnad till en miljö som inte bryr sig och där endast de starkaste överlever. Om ens de.

Elsa: "I didn't have the heart to tell her there is no Heaven to go to, because we're in it already. We're in Hell too. They coexist, right beside each other. And God is the land."

Sheridans manus är makalöst. Alla i casten är helt fantastiska med Isabel May som Elsa Dutton i spetsen. Vi har det äkta paret Tim McGraw och Faith Hill som James och Margaret Dutton, Sam Elliott som Wagon Master Shea Brennan och LaMonica Garrett som Thomas... En av de bäst säsongerna tv-serie jag sett.

Elsa: "The best way to know if land is truly undiscovered is to seek words to describe it. When you can't, you know it's virgin land. Untouched by our dirty hands. To see it is to be silenced by it."

Betyg: 5/5

Reacher - Season 3 (2025)

Hur är det, visst är det oftast så att tv-serier blir sämre och sämre desto längre de pågår? Är det inte så med de flesta serier vi känner till? 

Det måste såklart finnas några undantag, men som en generell regel? Senaste Only Murders in the Building var ju otroligt svag om jämför med dess första säsong. Det är endast ett exempel från närtiden. Nu verkar det tyvärr som att Reacher gått samma öde till mötes. Det känns extremt trist för detta var en serie jag verkligen gillade...

Jag hade kanske trott att Reacher skulle hålla bra klass lite längre då serien bygger på en bokserie och att materialet som serien bygger på så att säga håller en konsistent nivå.

Och så är kanske fallet, jag har inte läst boken, men genomförandet av S3 är i vilket fall under all kritik. Har de bytt "show runner" eller folket i "writers room"? 

Det är framför allt en otrolig mängd exposition i dialogen som förstör. Jag la tyvärr märke till detta i något av de tidiga avsnitten och sedan var det kört då karaktärerna om och om igen berättar om vad som hänt, hur de kommer fram till saker och ting eller vad som behöver göras. Det är höjden av "sloppy writing" kombinerat med en inställning att åskådaren antagligen är så korkad att de inte förstår annars. Och detta handlar om Reacher... Det är inte James Joyce vi pratar om!

Det andra skälet att denna säsong kraschlandar innan den kommit upp är castingen av brittiskan Sonya Cassidy i rollen som "tough as nails" DEA agent Susan Duffy. Jag tror inte att jag skulle kunna nämna någon sämre skådespelare i stunden. Hennes karaktär ska ha en banter med Reacher som senare leder till en kärleksaffär men hon klarar inte av uppgiften. Usel leverans av dialogen, usel tyngd i rollbeskrivningen, hon är helt värdelös i denna serie. Hon är säkert en jättefin person men detta gjorde hon inte bra.

Alan Ritchson är som vanligt mycket bra, i alla fall som Reacher, vilket mest är att vara tyst och se svår ut. Tyvärr fick han inte mycket att göra med tanke på att Cassidy förstörde varje scen hon var med i. Dessutom har de skurit ner på scener där Reacher "tar hand om" onda människor. Ni vet de där små scenerna som uppvisar Reachers rättspatos och våldskapital.

Jag gillade också att återse "brat pack"-stjärnan Anthony Michael Hall. Såg om The Breakfast Club för några veckor sedan och funderade på vad det blev av dem. De som var "hetast" var de som försvann snabbast; Molly Ringwald och just Anthony Michael Hall. 

Reacher är något av en snuttefilt, men denna säsong kommer snabbt falla i glömska. Miserabelt.

Betyg: 1+/5

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1978, del 3

1978 är ett så brett musikår och vi missade så mycket i våra respektive listor att vi slog till och erbjuder er här ett bonusprogram bestående av en gigantisk musiktävling. 

Eller, tävling och tävling. Det är inte direkt det viktigaste. Ni får en poäng för varje band/artist ni tar. Men det gäller att vara snabb för Niklas skjuter från höften illa kvickt som det blev.

Vi har också testat en ny inspelningsprocedur. Hoppas ljudkvaliteten inte blev allt för sunkig. Kanske lyssnas bäst via hörlurar?

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Conclave (2024)

Conclave är ett dialogdrivet drama i form av ett kammarspel i det Sixtinska kapellet under konklaven.

Påven har gått ur tiden och kardinal Lawrence har fått uppdraget att styra konklaven. Kardinaler från alla världens hörn sammanstrålar till Vatikanstaten och låses in i kapellet. De får inte komma ut förrän en ny påve är vald. Konklaven!

Men vilka aspekter ska bedömas när gubbarna ska välja en ur sin grupp som ny chef? Gamla lojaliteter sätt på prov, en genomlysning av kandidaternas filosofi och politik diskuteras öppet, och fuffens och oegentligheter kommer i dagen. Drama!

Jag gillade filmen en hel del. Skådespelarna är bra med Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow och Isabella Rossellini och i spetsen, men egentligen gör alla bra insatser. Det är dialogdrivet och filmen spelas upp som en thriller som taget från en Dan Brown-bok. Det är en spännande film som dock lovar lite mer än vad den levererar.

För tyvärr har filmen sina skavanker. Dels var det ganska tidigt uppenbart vem som skulle bli vald till den nya påven. Jag har kanske kollat för mycket på Poirot!

Huvudpersonerna i dramat (Lawrence, Bellini, Tremblay, Tedesco) är tyvärr dessutom karikatyrer. "Hjälten" i den liberale Lawrence med sitt tvivel (som ett magiskt frikort), "Favoriten"" i den liberale men ärelystne Bellini, "Skurken" i den korrupte amerikanen Tremblay och "Den Onde" i traditionalisten Tedesco. Trots ett på pappret vasst manus är detta en film med svartvita och platta karaktärer.

Till sist fick jag ungefär samma känsla som när jag läste Da Vinci-koden.... Var det inget mer? 

Jag blev besviken på att inga komplexa frågor berördes mer ingående. Filmen hade en ton och svansföring som fick mig att tror att det var det den skulle erbjuda. 

Bellini har per filmens definition rätt, Tedesco har fel. Så enkelt, så enkelt. Filmskaparna verkar inte ens förstå att det finns olika perspektiv, här finns det endast en "rätt åsikt". Vilket naturligtvis inte är som det är i det verkliga livet. Någonsin.

Den katolska kyrkans stora ok med pedofili-präster nämns pliktskyldigast men tar ingen plats alls. En intressant fråga som kyrkan borde diskutera mer är Karl Poppers Toleransparadox från 1945. En annan vinkel var hur kyrkan ska förhålla sig inför en växande skara ateister i världen. Men ingen av dess intressanta aspekter som rimligen ligger i kardinalernas intresse orkade filmen ta upp.

Jag hade blivit mer pepp om de hade gjort något mer oväntat, vad sägs om kastat om rollerna för Stanley Tucci och Sergio Castellitto, samt låtit båda haft lite rätt och lite fel? Istället fick man känslan att allt var bekvämt tillrättalagt. Så filmen är bra gjord, mycket snyggt filmad och underhållande, men trist nog en genomskinlig twist, och till råga på allt en helt onödig twist på twisten som lika gärna kunde skippats, samt en känsla att de missade chansen att säga något komplext och spännande. 

Betyg: 3/5

Squid Game - Season 1 (2021)

Jag är sent på bollen här, men med tanke på hur mycket denna show har influerat popkulturen ville jag ge den en titt. Och detta var ju ganska trevligt! Javisst känns det som något av en rip-off av Battle Royale men det har ju hänt förr utan problem.

Jag gillar inledningen och hur snabbt vi anländer till den hemliga ön. Det är kul att de dödliga tävlingarna bygger på barnlekar, innovativt. Men sedan i andra avsnittet avbryts allt och vi kommer tillbaka till den vanliga, tråkiga, verkligheten. Fler karaktärer ska introduceras och vi ska lära känna personerna bakom numren. Jag förstår syftena men jag vet inte om jag blir så himlans fäst vid karaktärerna trots att showen lägger ner jobbet. Visst jag håller väl på dem som showen har bestämt jag ska hålla på.

Så kommer vi tillbaka till ön och de lustiga men dödliga lekarna tar fart igen. Det är spännande och känns tillräckligt eget för att funka bra... Tills det blir lite repetitivt och segt. Jag vet inte riktigt var jag tappade intresset men det fanns inte kvar i slutet i alla fall. Där fanns några starka scener som sved i hjärtat, men de var få och glesa. Seriens styrka är väl trots alls idén. Är inte speciellt sugen på att se fortsättningen i vilket fall.

Men nu har jag i alla fall koll på referenserna. Gott så. Bra idé och genomförande. Saknade dock lite i persongalleriet eller om det var manus eller dialogen eller skådespelarna. Eller något annat. 

Je ne sais pas. 

Betyg: 3/5

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1978, del 2

Resan mot våra subjektiva bästa album från 1978 går vidare då vi tar oss an top 5 av listorna. Vilka blir våra två listettor?

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Squaring the Circle: The Story of Hipgnosis (2022)

Squaring the Circle: The Story of Hipgnosis är en typisk "talking heads"-dokumentär om duon bakom designteamet Hipgnosis. Kan det verkligen vara något...?

Well, när det handlar om Hipgnosis är svaret JA! De låg bakom en massa klassiska skivomslag från framför allt 60- och 70-talen. De var med från starten med Pink Floyd och de arbetade också med artister som Led Zeppelin, Peter Gabriel, Paul McCartney och Black Sabbath. Några av de mest ikoniska skivomslagen är kanske "The Dark Side of the Moon", "Houses of the Holy", "The Lamb Lies Down on Broadway", "Wish Your Were Here" och "Peter Gabriel".

Är det inte tråkigt med "talking heads" då? Nja, kan vara men när de som uttalar sig är David Gilmour, Nick Mason, Peter Gabriel, Jimmy Page och Robert Plant med flera blir det otroligt intressant i mina ögon. Av alla som intevjuades var lustigt nog Noel Gallagher den roligaste. Vet inte ens varför han var med, men han hade både sylvassa och roliga kommentarer. Han är i sitt esse med sin snustorra brittiska humor.

Dessutom är filmen snygg som attans, något man kanske väntade sig av Anton Corbijn, men det bjuds också på en massa fantastisk musik. Yup, you guessed it. Det bästa från Pink Floyd, Led Zeppelin, Peter Gabriel, Paul McCartney och andra strömmar ut och omsluter mig. Flera gånger under filmen hajjar jag till när någon extra bra låt avbryts som om min kropp reagerar på att "skivan stängts av"... Mitt undermedvetna njöt ibland mer av musiken än intervjuerna kan jag tänka.

Hipgnosis grundades av Storm Thorgerson och hans lärjunge Aubrey Powell. Senare anslöt Peter Christopherson, ytterligare en lärjunge. Det känns som att den riktiga visionären var Storm, som för övrigt på äldre dagar morphade till en kopia av en äldre Nick Mason. Storm gick ur tiden 2013 endast 69 år gammal. 

Här i filmen är Aubrey "Po" Powell den primära berättaren av historien. Det är inte en fantastisk historia men det är en fantastisk historia...

Tyvärr blev Storm och Po osams och Hipgnosis gick i graven 1983 precis som Pink Floyd gjorde, det band som gjorde Hipgnosis "album cover art" berömda. Ödets ironi för att uttrycka sig milt. 

Vad betyder då namnet? Vinylplattan är cirkeln, skivomslaget är kvadraten. Där satt den!

Betyget blir en så stark trea man kan ha.

Betyg: 3+/5 

Niklas och Henke pratade om filmen i Shinypodden.

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1978, del 1

Så är Specialen tillbaka. Som ni har saknat den! 

Nu handlar det om våra albumfavoriter från musikåret 1978. I första delen avhandlar Niklas och Henke undre halvan av våra respektive listor.

Albumåret 1978 blir tre avsnitt och därefter fyller vi på med två avsnitt om de bästa filmerna från 2024. Så kämpa på, Specialen i fem veckor i rad!

Shinypodden hittar du där poddar finns, eller här.

Nosferatu (2024)

Jag såg Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht från 1979 för en sådär åtta år sedan. Och inför titten av dagens film tänkte jag först se F.W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu: A Symphony of Horror från 1922 men jag hejdade mig. Det kunde lätt bli för mycket av Nosferatu eller Dracula som man också kan kalla honom. Och antagligen var ju ändå den bästa i temat första avsnittet av säsong fem!

Så jag gick in till Robert Eggers version med för höga förväntningar och enkom Werner och Buffy i ryggen. Oh my, vad lång den var. Den tog ju aldrig slut. För hur mycket Eggers och Lily-Rose Depp än försökte göra detta till en vass uppdatering av den kända historien var jag dödligt uttråkad från början till slutet. Ett slut som kunde blivit melankoliskt, romantiskt och nedtonat men som nu endast kom som en befrielse.

Det stod snart klart att den var klart sämre än Werners stilfulla och stämningsfulla film. Dessutom såg jag någon som hävdade att Werners version med knapp marginal slogs på fingrarna av Murnaus, så jag skulle väl antagligen lagt min tid på originalet istället...

Det finns väl egentligen inte mycket att klaga på i Eggers film förutom att hans försök att sticka ut känns utstuderat pretentiösa och att Lily-Rose ser så fruktansvärt ful ut. Hur mycket tid har de lagt ner på att få henne att se så ful ut kan jag bara spekulera om.

Tyvärr består Depps tolkning av rollen i att gå helt översyr och spela över så in i Norden. Det ska åmas och krälas, det ska vara nakenscener som känns help malplacé. Där regissörens och skådespelerskans talang tar slut åker kläderna av i rask takt? Men det är detta som kultursnobbarna tvingat fram från Hollywood. Den där extremt överskattade greken får bära ett stort ansvar här. För det var ju något liknande med Emma Stone i Poor Things. Eggers och Depp trodde sig funnit nykeln till framgång... Men att vara vulgär och äcklig är inte briljant skådespeleri i mina ögon, det liknar mer missfoster på cirkus för 100 år sedan. 

Trist film.

Betyg: 1/5

September 5 (2024)

Plötsligt dök filmen September 5 upp som ur intet. Jag hade i alla fall inte hört om den tidigare. Den behandlar en intressant historisk händelse som tyvärr är aktuell än idag. Det där med att ta israeler som gisslan och mörda dem... 

Det är en spelfilm och en BOATS om ABCs sportnyhetsteam som fick första parkett under gisslandramat under sommar OS i Munchen 1972. Terrorgruppen Black September (Svarta september på svenska) tog 11 israeler som gisslan. Terroristerna krävde att 328 fängslade i Israel och Västtyskland skulle släppas, inklusive Ulrike Meinhof en av grundarna av Röda armé-fraktionen.

ABCs sportteam hade sin tillfälliga central mitt emot OS-byn och uppsikt över den del där den lilla israeliska truppen bodde och därmed fri sikt för sina kameror. När the shit hit the fan var de det enda nyhetsteam med så nära access inklusive en reporter som under hela dygnet befann sig inne i OS-byn och direktrapporterade.

Filmen är uppbyggd som en thriller och samtidigt en intressant journalistfilm. Vad kan de visa och vad bör de visa? Är det ok att göra vad som helst för att komma först ut med en nyhet? Är det bra att i driektsändning visa hur den tyska polisen försöker överraska terroristerna? Det fanns ju tv-apparater i OS-byn också...

Filmen blev nominerad för bästa originalmanus vid senaste oscarsgalan och det är kanske manus som är filmens vassaste del. Detta för att filmen mer eller mindre är ett dialogdrivet kammarspel. Vi spenderar hela filmen i och runt ABCs kontrollrum. Det är som att se en film om Apollo 13 men endast få se scener från kontrollrummet i Houston. Spännande koncept, och klart billigare än alternativet, men jag tycker att filmen blir något för begränsad av detta.

Den historiska händelsen är intressantare kan jag nog tycka. Detta var mer än femtio år sedan. Det var på den tiden då västerländska demokratier absolut inte gick kidnappares krav till mötes, då det endast skulle skapa inicitament för fler kidnappningar, vilket är något som fria liberala demokratier har svårt att skydda sig från. Det var aldrig på kartan för Västtyskland (eller Israel för den delen) att ge Svarta september det de ville ha; att släppa hundratals terrorister samt låta dem flyga från Munchen till Egypten, och ta med sig gisslan.

Men det var också så länge sedan att Västtyskland inte hade någon förberedelse inför en händelse som denna. De hade ingen nationell insatsstyrka och den lokala polisen försökte så gott de kunde lösa situationen med förödande konsekvenser. Elitsoldater i armén fick inte ingripa inom hemlandet. Israel erbjöd, och bönade, att få skicka ett team men det gick inte heller för sig. Istället användes vanliga polismän utan speciell träning, eller sniper rifles eller kikarsikten eller nattsikten, som krypskyttar vid flygplatsen där terroristerna skulle borda flygplanet. Självklart gick det inte bra. Terroristerna mördade två redan i OS-byn och de resternade nio mördades när tyskarna försökte frita dem. Detta var också under en tid då det var dåligt att mörda unga israeler, och de tyska politikerna insåg mycket väl symboliken i att detta hände på tysk mark... En fruktansvärd historia allt som allt.

Men upplösningen ute vid flygplatsen får vi alltså inte se eftersom vi är kvar i ABCs kontrollrum. Informationen som kommer in till producenterna är förvirrad, ofta tvetydig men till slut står den hemska sanningen naken kvar. Ingen vinner.

Filmen kan klumpas ihop med Spielbergs Munich (2005) som behandlar efterspelet, men också den fina Broadcast News (1987) som problematiserar TV-nyheternas roll.

Filmen är bra gjord, tidsandan är fantastisk, skådespelarna med Peter Sarsgaard, John Magaro, Ben Chaplin, Leonie Benesch och Marcus Rutherford i spetsen är rock solid och dialogen är snabb och edgy.

Jag kan rekommendera filmen till de som är intresserade av historia generellt sett eller denna händelse i synnerhet. Tyvärr kändes det lite som en halv film när den duckade de så viktiga delarna mot slutet. Jag fick läsa på wikipedia hur allt gick till... 

Men bra film ändå! 

Betyg: 3/5

"The Secret of Chimneys" by Agatha Christie

Publicerad år 1925
Agatha Christie bok #5
Superintendent Battle #1

Bokens dedikation: "To my Nephew. In memory of an inscription at Compton Castle and a day at the Zoo."

Location: en prolog i Sydrhodesia via London mestadels på herrgården Chimneys

Innehåll: Äventyr, mordmysterium, intriger, storpolitik, humor, romans

Trivia: Agatha hade vid detta laget skaffat sig en agent, Edmund Cork. Han hjälpte henne att komma ur kontraktet med The Bodley Head och hon skrev istället kontrakt med förlaget Collins vilka hon stannade hos under resten av sin författarkarriär. Edmund blev hennes vän och agent och de samarbetade i över 50 år. Det värmer mitt hjärta med en sådan vän och lojal bundsförvant.

Det var också vid denna tid som Agatha och Archie till slut hittade sitt egna stora hus med en fin trädgård ute på landet, nära Sunningdale i Berkshire på pendlaravstånd till London. Archie föreslog att de kulle kalla huset Styles efter huset i Agathas först publicerade roman.  

Revy

Väl framme vid Agathas femte bok och nu känns det som att hon trampar vatten. Här får vi internationella förvecklingar, mord och kärlek på engelska landsbygden med kopplingar till påhittat östeuropeiskt kungahus. Det går inte att undvika att se att The Secret of Chimneys påminner mycket om både The Secret Adversary och The Man in the Brown Suit, allt för mycket skulle jag säga. Det inleds med en kort sekvens  i södra Afrika där vi möter en äventyrlig och ståtlig brittisk man, fortsätter med mystik och intriger i London en stund för att sedan utspelas på the Chimneys herrgrård i överklassens överflöd.

Jag gissar att Agatha kämpade lite med sin författarröst och här får vi en salig blandning av all, extra allt. Boken innehåller en massa! En försvunnen österupeisk prins, kusinen till den första blir mördad, prins han också, en stulen kronjuvel som britterna måste hitta, en högt uppsatts politikers eventuellt avsljöande memoarer på vift samt en bunt kärleksbrev från en socitetsdam skrivna till hennes hemliga älskare i Paris. Det mesta av ovan är mer eller mindre rena MacGuffins.

När vi väl anländer till Chimneys sker snart mordet på prinsen och boken blir något av ett mordmysterium där våra huvudpersoner Anthony Cade och Virginia Revel samt den lite lätt anonyme Superintendent Battle söker lösningen på mysteriet. Detta är den första av fyra romaner i "Superintendent Battle"-serien. Men precis som med Col. Race i The Man in the Brown Suit är Battle inte i förgrunden och spelas upp mer som en bikaraktär. Battle är däremot tvärt emot stereotypen av poliser som ligger några steg efter detektiver som Poirot och andra en mycket kapabel utredare med ett öppet sinne.

Bokens styrka är Agathas underbara, finurliga och överraskande beskrivningar och dialog. Speciellt dialogen känns så modern att jag måste kalla den tidslös. Boken är rolig och otroligt mysig. Tyvärr är den om än lättförstådd otroligt rörig med så många rörliga delar i storyn att det skulle räcka till tre böcker. Det verkar som att hon inte riktigt kunde bestämma sig om vilken av idéerna hon skulle satsa på. I och med mordet och den efterföljande utredningen stabiliseras historien något. Jag gissar att Agatha kände det samma och hon följde mycket riktigt upp de tre äventyrsböckerna jag just läst med tre Poirot i rad.

De tre huvudpersonerna Anthony, Virginia och Battle är alla snygga, smarta och tämligen ointressanta. Mina tre favoriter blev istället Lord Caterham, ägare av Chimneys och 9th Marquis of Caterham. Han är en typisk brittisk lord, extra motvillig till allt som kan tolkas som uppståndelse, skandaler eller arbete. Jag gillade också hans dotter "Bundle", henne var det fart i och till slut kunde man inte annat än älska den pompöse The Honourable George Lomax, of the Foreign Office. Underbar karaktär som är så detaljerat beskriven att jag misstänker att Agatha har en riktig person som förebild i sina beskrvningar. Han är dessutom i princip samma karaktär som den likaledes underhållande Sir Eustace Pedler från The Man in the Brown Suit.

Detta är den svagaste boken av de fem första och därmed signaleras att jag tar en paus med Agatha och byter bokserie, genre och ålder på bok. Mer om det om några veckor (efter lite Shinypoddande...)

Original UK cover, 1925

Good One (2024)

Jag har redan skrivit om en dramafilm denna vecka och här kommer ytterligare en. Det är den lilla filmen Good One av India Donaldson, manus och regidebut. 

Nittonåriga Lily Collias spelar Sam som åker ut på en hiking-weekend med pappa Chris (James Le Gros) och pappans "buddy", livslånga kompis Matt (Danny McCarthy). Matts son Dylan skulle varit med men han hoppade av i sista sekunden vilket kändes som väldigt osympatiskt och illojalt mot vännen Sam.

Trion är på väg till the Catskills i sydöstra New York state, en del av bergskedjan  Appalachian Mountains. Dramat bygger på Sams upplevelse att hänga med pappa och pappas kompis. De är hyfsat moderna män som typiskt nog ändå faller in i gamla grabbiga vanor. 

Tematiken centreras runt familjerelationer och ungdomlöig visdom över ålderns cynism. En recensent kallade det "the disappointments of adulthood". I slutändan handlar det om tillit och lojalitet som jag ser det, och det är värden jag ofta håller extremt högt har jag kommit fram till i introspektiv självanalys.

En aspekt som jag älskar med filmen är dess lugna tempo och att den visar på detaljer i hikingen som jag lapar i mig. Med ett nyvaknat intresse och sug efter hiking och camping var denna film som gjord för mig just nu.

Dramat är lågmält, snarare underspelat än övertydligt. Skådespelarna känns helt naturliga, dialog likaså. Filmens "problem" levereras nästan obermärkt om man jämför med filmer där budskapet ska mulas in i publikens förväntat korkade ansikten. 

Filmen är riktigt bra och rekommenderas till de som gillar skådespelar- och dialogdrivna American Independent-filmer i samma stil som Leave No Trace och liknande filmer.

Äntligen en till kandidat till topp 10 från 2024.

Betyg: 4/5

Ghostlight (2024)

Ghostlight är ett rent drama om det mänskliga tillståndet. Vi får följa hur Dan navigerar sonens självmord med dottern Daisy som håller på att balla ut totalt, en knacklig relation till frun Sharon och sitt egna sörjande. Vad bättre att hantera allt detta än att gå med i en amatörteatergrupp? Gruppen ska uppföra Shakespears Romeo and Juliet, ni vet den där om självmord och annat...

Filmen inleds med det sedvanliga, hysterika. Jag håller på att tröttna men den rätar ganska snart upp sig och jag är helt engagerad i den fina berättelsen hela vägen in. Nästan två timmar lång.

Dan och Sharon och Daisy spelas av det gifta paret Keith Kupferer och Tara Mallen och deras dotter Katherine Mallen Kupferer. Filmen känns i alla sina delar mycket verklig.

Filmen har också hyllats för sin säkra och fina hantering av ämnet och den är bra, men den har ändock långt upp till de bästa i klassen. Jag gillade filmen mycket just när jag såg den, men som med så många filmer från 2024 har den snabbt falnat, bleknat, fallit i glömska. Hur tusan ska jag ens få ihop en topp 10 till poddningen?

Rekommenderas ändock till de av er som gillar ren och skär drama, noll verklighetsflykt, men den kan kanske bjuda på några funderingar om livet och konstens helande kraft, eller till och med en eller annan insikt.

Betyg: 3/5  

"The Man in the Brown Suit" by Agatha Christie

Publicerad år 1924
Agatha Christie bok #4
Colonel Race #1

Bokens dedikation: "To E.A.B. In memory of a journey, some Lion stories and a request that I should some day write the Mystery of the Mill House"

Location: London, båten mellan England och Sydafrika, Sydafrika, Rhodesia och Viktoriafallen.

Innehåll: äventyr, romantik, diamanter, en fotorulle, kriminellt gäng, revolution...

Trivia: I Mill House (i verkligheten Belchers hus) finner Anne ledtrådar som leder henne att hoppa på båten till Sydafrika. Hon åker på passagerarbåten Kilmorden Castle. Agatha själv reste på båten Kildonan Castle.

Revy

Här har vi en helt bedårande äventyrsroman från Agatha Christie. Precis som med The Secret Advisary är detta inte ett mordmysterium á la Poirot utan ett äventyr i första hand. Våra hjältar försöker få reda på identiteten av chefen för ett brottssyndikat som eldar på uppror i Sydafrika. Detta är också lustigt nog första boken i Col Race-serien vilket är en spoiler för Col Race är fortfarande en av de misstänkta en bra bit in i boken 

Vår huvudperson och hjältinna är den underbara Anne Beddingfield. Det är ännu en spännande och oerhört frejdig ung äventyrerska i samma anda som Tuppence. Anne spenderar hela sitt lilla arv från sin far på en förstaklassbiljett på båten till Sydafrika. Helt utan en rejäl plan hur hon ska ta sig fram när hon väl är framme. Pengar är sådant som löser sig... Jag kan inte annat än undra om detta är en romantiserad drömbild av sig själv som Agatha målar upp.

Boken är helt suverän. Huvudpersonen är fantastisk och alla birollskaraktärer är otroligt välbeskrivna. De poppar ut ur boken som om du kände dem i verkliga livet. Detta var också sant för Agatha. Hon skrev boken efter hon och hennes förste make kommit hem efter en resa runt jorden medbjudna av deras bekant Major Ernest Belcher. Den altt som oftast underhållande men också ibland elake karaktären sir Eustace Pedler bygger uppenbarligen på Major Becher. En typisk brittisk lord, överviktig, bekväm, charmig, generös men ignorant och arrogant på ett aningslöst sätt.

Hans sekreterare i verkligheten ligger till grund för sir Eustaces sekreterare Mr Pagett som för övrigt påminde mig om Balwer i Wheel of Time.

Annes bundsförvant societetsdamen Suzanne Blair är också underbart utmejslad. Jag kan bara utgå från att hennes original också fanns att hitta på Agathas långa resa. 

Vid sidan av otroligt skarpa personporträtt är boken fylld av klockrena miljöbeskrivningar. Framför allt när de anlände Cape Town och senar åker upp till Victoriafallen. Även livet på båten mellan England och Sydafrika är taget från Agathas egen resa, med allt från svår sjösjuka till middagar där alla klär upp sig i frack och klänningar.

Boken är både ironisk över konservativa könsroller, Agatha driver ibland hejdlöst med mansbilden, men den beskriver också en hjältinna som trånar efter Harry på ett underdånigt sätt. Hon vill bli erövrad av honom, ”tagen” på ett djuriskt sätt. Agatha beskriver också hur attraherad Anne är av Col Race med hans starka överkropp och gråa hårstrån vid tinningarna. Hon finner honom sexuellt oemotståndlig samtidigt som hon är lite rädd för honom. Fascinerande bilder som målas upp, samt inte så lite överraskande för en bok som har 100 på nacken.

Bokens briljanta språk är kanske dess största behållning. Den är både underfundig och spännande.

Huvudpersonen Anne och flera biroller där Sir Eustace Pedler sticker ut kommer med all sannorlikhet ligga i toppen av karaktärer från Agathas universa länge, länge.

Top remarks! 

Original Uk cover, 1924

Skywalkers: A Love Story (2024)

Tidigare i veckan pratade vi om bergsklättring. Idag har vi ytterligare en dokumentär, en som handlar om något liknande. Nu gäller det klättring högst upp på skyskrapor. Den handlar om Angela och Ivan, två ryska extremsportare som klättrar upp på toppen av byggnader. På engelska kallas det "rooftopping" vilket beskriver vad det är.

Ivan "Vanya" Beerkus är en av världens mest kända skyskrapeklättrare. Dokumentären följer Angela Nikolau som har ambitioner i sporten och som slår sig samma med Vanya för mer och mer extrema "uppdrag". De faller också i kärlek. Lätt hänt.

Angelas föräldrar var hyllade cirkusartister, dödsföraktande trapetskonstnärer. När deras karriärer tog slut blev deras liv tråkiga i Angelas ögon. Hon startade tidigt att träna klassisk dans vilket blev en perfekt grund för rooftopping.

Som professionella rooftoppers lever man på reklam via sociala medier och sponsoring. Det blir en aldrig sinande jakt på fler följare och en ständig eskalering av utmaningar och svårighetsgrad på uppdragen. Dokumentären berör lite om riskera med uppdragen och en av filmens starkaste sekvenser är när Angela tittar på några autentiska filmer från sociala medier på "kollegor" som faller...

Även om detta är en dokumentär där ett filmteam följer de två med kameror och drönare i högsta hugg, så känns filmen inte endast som en kärlekshistoria utan också som en "heist movie". Vanya och Angela får för sig att klättra upp på toppen av masten som står på toppen av Merdeka 118 i Kuala Lumpur. Byggherrar och myndigheter har en massa hinder för ungdomar som vill klättra. Utmaningen att ens komma in i byggnaden består av vakter, övervakningskameror och låsta dörrar. Våra två hjältar måste både planera och genomföra denna heist och givetvis går det inte helt enligt plan. Spänningen!

Filmen är häftig, snygg och svindlande. Det är kul att titta in i en sub-kultur som jag inte ens kände till att den existerar. Detta är en lyckad dokumentär på grund av alla de sidor av historien den täcker in. Stark rekommendation till alla som gillar rooftopping, är intresserad ovanliga saker folk gör, eller helt enkelt är intresserade av en liten adrenalinkick hemma i den trygga tv-soffan.

Betyg: 4/5

The Devil's Climb (2024)

Kommer ni ihåg dokumentärfilmen Free Solo? Den om friklättraren Alex Honnold som klättrade El Capitain utan rep eller säkring. Det var länge sedan jag såg och skrev om den, före pandemin. Som ett annat liv.

I Free Solo var Alex huvudpersonen som fick hjälp att en drös kompisar som också var professionella klättrare. En av dem var Tommy Caldwell som Alex hade sett upp till under sin uppväxt. Sedan dess har Tommy råkat ut för en allvarlig skada med avsliten hälsena. Som professionell alpinist och bergsklättrare är det inte bra att ha en avsliten hälsena, om man säger så.

Efter en lång rehab vill så Tommy ta sig an ett mytomspunnet berg som att för bevisa för sig själv, och kanske sponsorer och kollegor, att han fortfaarande "har det". Till sin hjälp och klättrarpartner frågar han den gode vännen Alex. De ska klättra Devil's Thumb i Alaska.

De ger sig av från Rocky Mountains i Colorado för att cykla hela vägen upp till berget. Därefter ska de bestiga berget på den ena sidan eller den andra eller en tredje väg som också skulle funka. Allt beropr på väderleken när de ska ta sig an berget. Just den ena sidan har aldrig blivit besegrad. Ingen har lyckats klättra den sidan. Några har försökt. De som inte vände dog.

Precis som med filmen Free Solo är detta en mäktig dokumentär. Svindlande minst sagt. Otroliga naturbilder och intressant att följa dessa två män som med familjer hemmavid riskerar sina liv för det de brinner för. Skillnaden mot Free Solo är att filmteamet numera har bättre tillgång till små smidiga drönare och det gör att vi kommer närmare klättrarna och ser dem från kameravinklar som inte gick att få till förr i tiden.

Filmen som jag såg var kort, endast 75 minuter och filmen hade något av ett abrupt slut. Jag tror mig ha sett information någonstans om att det finns en normallång version också. Om någon läsare ser den längre filmen på 90 minuter hör av er i kommentarerna.

Detta är en film jag kan rekommendera till alla som gillar klättring, porträtt av intressanta personer eller de som helt enkelt gillar schyssta naturfilmer.

Betyg: 3/5