2025 - Året på Fripps Filmrevyer

Ännu ett år på bloggen har flugit förbi och jag ska försöka sammanfatta vad som hände här på denna 15-åriga mötesplats och för mig kära institution.

Film på bio blir mer och mer glest och långt emellan. Bästa filmupplevelsen på bio var i alla fall när jag och Carl gick på fin-bio i Las Vegas under sommarens resa till det stora landet i väster. Tror det var någon form av superhjältefilm vi såg. Oklart!

Film hemma i biorummet blir av i alla fall. Året inleddes med att Jag och Carl avslutade vår John Ford-podden. Vi gjorde elva avsnitt och jag tog på mig extrakursen och adderade åtta ytterligare filmer, alla westerns. 19 Ford-filmer under västen gjorde att jag kände mig väl förberedd inför vår resa i Monument Valley under semestern.

Under sommaren och en bit inpå hösten blev det mycket film från 1975 då jag, Jojje, Niklas och Carl poddade om de bästa filmerna från Carls födelseår 1975, ett dubbelt 50-årsfirande. Hurra för filmer från 1975 och grattis till Carl på 50-årsdagen.

Till detta kom filmer från 2024, några från 2025 och spridda filmer som visades för systerbarn och andra besökare.

Jag delade ut två femmor till film under året, och överraskande nog var båda filmerna första tittar; Filip och Fredriks dramadokumentär Den sista resan (2024) samt den ljuvliga lilla dramakomedin The Ballad of Wallis Island (2025). Till detta sågs Alien (1979) med systerdottern. Den är givetvis en femma men jag hade redan bloggat om den så det behövdes inget nytt inlägg.

TV-serier är ju fantastiskt när det är som bäst, minst lika bra som en bra film. Formatet ger utrymme för ett långsammare berättande, att låta en historia ta god tid på sig. I perfekta förhållanden är en tv-serie som mötet mellan boken, filmen och musiken i vacker symbios. Året har dominerats av serier från Taylor Sheridan. Jag hann med att se 13 säsonger och den enda femman som delades ut gick till Sheridans magiska mini-serie 1883. Makalös serie och utan tveckan en topp 5 bästa tv säsongerna jag någonsin sett.

Shinypodden, Shinypodden Special och Shinypodden Special Extra tuffar på. Shinypodden, dvs traditionella poddsäsonger, vilade reseten av året efter John Ford-podden tog slut. Men vi kommer åter starka under 2026 med minst fem säsonger! 2026 blir Shinypoddens år.

Specialen kör vi två gånger om året (minst). Det är när jag, Jojje, Niklas och Carl poddar om de bästa filmerna från ett år. Nu i vår blir det bästa från 2025 och under hösten blir det ett äldre år, precis som under 2025 kommer vi köra ett jubileumsår som också är ett födelseår från en av oss fyra!

Special Extra flyttade under året till Patreon. Där samlar vi våra musikpoddar med mig och Niklas, plus gäster ibland. Gå in på Patreon och bli gratis följare till Shinypodden så för du våra poddar om bästa albumen för år under eran från och med 1967 och till nutid. Ibland hittar vi på andra varianter som när Måns och hans farbror Anders var på besök och vi surrade om The Cure och deras diskografi.

På tal om musik blev det fem konserter under året. Jag och Niklas gick på hela fyra shower under våren då vi hann med Opeth på Cirkus, Sophie Zelmani på samma arena, The Pineapple Thief på Klubben Fryshuset och framme i maj såg vi till sist legenden Steven Wilson på Cirkus. Konsertsäsongen avslutades för mig i juni då jag och Sir Per såg Neil Young and the Chrome Hearts på Dalhalla. Glada tider.

2025 var året då jag äntligen uppfyllde mitt många år gamla nyårslöfte och återupptog att läsa böcker mer. Jag läste hela 14 böcker under året! Och vad kan vara bättre när man vill komma igång med läsandet ordentligt efter år efter år i dvala? Jo, Agatha Christie! Hennes böcker är så korta att de är slut innan de har hunnit starta känns det som när man är van med tegelstenar från fantasyvärlden. Agathas elva första mysterieromaner slukades. Håll spaning på Shinypodden då det kan komma en podd till dig i ämnet under 2026. Dessutom läste jag Brandon Sandersons Mistborn, de två första av den första trilogin i alla fall. Allra sist men inte minst läste jag Tolkiens The Hobbit, första gången som vuxen och första gången på engelska. En barnbok som funkade för vuxen.

Jaha, vad har vi då att se fram emot under 2026? Film i massor, kanske på bio ibland också. Såklart en hel del tv-serier vilka slåss om tiden med mera läsande. Nästa icke-Agatha bok blir en klassisk bok som jag haft på min radar ett tag och som jag köpte i den lilla westernstaden Durango i södra Colorado i somras. Det är Pulitzer-vinnaren från 1986.

Det blir mera musikpoddar med Niklas. Vi har redan planerat upp hela året, i slutet av varje jämn månad kommer vi ut med album-poddar. Det blir kanske inte lika många konserter under 2026 som 2025, men två är inplanerade och biljetter köpta; Zack Bryan på Parken i Köpenhamn och Luke Combs på Ullevi, båda i juni. Sommar-country!

Jag önskar alla läsare av bloggen ett gott nytt år och vi ses på "andra sidan".

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1982, del 2

Den klassiska nedräkningen av våra topp 10-listor avslutas med våra fem högst placerade. 1982 är i fokus. Året Michael Jackson släppte storsäljaren Thriller. Men kommer Shinypodden ha med den på någon topp 10? 

Henke håller låda, eller TED Talk som Niklas kallar det. Klipparna drog ner lite på orerandet.

Avslutar med en misslyckad inspelning av "bra lösa låtar", klippte bort en del. Våra lyssnarna är starka och tåliga!

Lyssna på musikpodden via Patreon! 

Bonus för de av lyssnarna som hänger i ända till slutet, Marillions episka Grendel:

Grendel (1982)

I. Heorot's plea and Grendel's awakening

Midnight suns bid moors farewell, retreats from charging dusk
Mountain echo, curfews bell, signal ending tasks
They place their faith in oaken doors, cower in candlelight
The panic seeps through bloodstained floors as Grendel stalks the night

Earth rim walker seeks his meals
Prepare the funeral pyres
The shaper's songs no longer heal the fear
Within their eyes, their eyes

Wooden figures, pagan gods, stare blindly cross the sea
Appeal for help from ocean fogs, for savior born of dreams
They know their lives are forfeit now, priestly head they bow in shame
They cannot face the trembling crowd that flinch in Grendel's name

Earth rim walker seeks his meals
Prepare the funeral pyres
The shaper's songs no longer heal the fear
Within their eyes, their eyes

As Grendel leaves his mossy home beneath the stagnant mere
Along the forest path he roams to Hrothgar's hall so clear
He knows that victory is secured, his charm will testify
His claws will drip with mortal blood as moonbeams haunt the sky

Earth rim walker seeks his meals
Prepare the funeral pyres
The shaper's songs no longer heal the fear
Within their eyes, their eyes

II. Grendel's Journey

Silken membranes span his path, fingerprints in dew
Denizens of twilight lands humbly beg him through
Mother nature's bastard child shunned by leaf and stream
An alien in an alien land seeks solace within dreams
The shaper's lies his poisoned tongue malign with mocking harp
Beguiling queen her innocence offends his icy heart

III. Lurker at the Threshold

Hounds freeze in silence bewitched by the reptile spell
Sulphurous essence pervades round the grassy dell
Heorot awaits him like lamb to the butcher's knife
Stellular heavens ignore even children's cries

Screams are his music, lightning his guide
Raping the darkness, death by his side

Chants rise in terror, free round the oaken beams
Flickering firelight portraying the grisly scene
Warriors advance, prepare for the nightmare foe
Futile their sacrifice as even their hearts must know

Heroes delusion, with feet in the grave
Lurker at the threshold, he cares not for the brave, he cares not for the brave

So you thought that your bolts and your locks would keep me out
You should have known better after all this time
You're gonna pay in blood for all your vicious slander
With your ugly pale skins and your putrid blue eyes
Why should I feel pity when you kill your own and feel no shame
God's on my side, sure as hell, I'm gonna take no blame
I'm gonna take no blame, I'm gonna take no blame

So you say you believe in all of Mother Nature's laws
You lust for gold with your sharpened knives
Oh when your hoards are gathered and your enemies left to rot
You pray with your bloodstained hands at the feet of your pagan gods

Then you try to place the killer's blade in my hand
You call for justice and distort the truth
Well I've had enough of all your pretty pretty speeches
Receive your punishment, Expose your throats to my righteous claws
And let the blood flow, and let the blood flow, flow, flow, flow

Andor - Season 2 (2025)

Jag har inte varit ett större fan av Disneys hantering av Star Wars. Deras live action tv-series har inte varit speciellt bra. Jag lägger skulden på ledningen av Disney Star Wars.

När det gäller filmerna under Kathleen Kennedys horribla ledning har det mestadels varit svårartat uselt med ett undantag som heter Rogue One: A Star Wars Story från 2016.

Det är mest för koppling mellan Andor och just rogue One som gjorde att jag drog av plåstret och kollade på andra säsongen av Andor. Jag hade också hört att den skulle vara bra, ta i trä.

Ok, ja detta var kanske det bästa bland tv-serierna. Jag såg första Mandalorian och tyckte det var milt spännande att se världen komma till liv. Den enskilt bästa delen av Mandalorian var avslutningen av andra säsongen. Säsong tre tror jag att jag inte ens brytt mig se.

Första Andor då? Den var hyllad men jag fann den ganska tråkig. Jag hoppades på bättre i S2.

Problemet med Andor är att Cassian, Bix och Wilmon är tråkiga platta figurer som jag inte bryr mig om. Samma sak med det onda laget; Syril, Dedra och alla deras chefer, jag finner aldrig någon anledning att bry mig om dem mer än att de är device för att skapa stämning.

Andor och speciellt säsong 2 lever i mitt huvud på i princip tre karaktärer vilka jag skulle velat se så mycket mer av; seriens "Scarlet Pimpernel" Luthen (Stellan Skarsgård), den stenhårda och spännande Kleya (Elizabeth Dulau) samt politikern som riskerar allt för rebellerna Mon Mothma (Genevieve O'Reilly). Jag skulle velat se en säsong som fokuserade på dessa tre och deras gärningar och där Cassian och de andra endast dyker upp lite då och då. Nu är säsongen balanserad helt tvärtom. Jag fann aldrig Cassians moraliska beslut eller actioninriktade stordåd som speciellt gripande. De övriga figurerna vi får följa var än mer menlösa. Men Luthen, Kley och Mon de gjorde allt det "roliga" under denna fas av motstånden mot Palpatine. Det är de som är de riktiga hjältarna!

Säsongen inleds BBY 4 och vi får tre avsnitt per år. Ett kul grepp att stega ner mot starten av Rogue One, men också något av en antalogi vilket innebär tre årslånga hopp i berättelsem. Momentum stoppas om och om igen.

Den sista fjärdedelen fokusera äntligen mer på Luthen och Kleya än Cass och Bix. De tre avsnitten var det bästa av denna serie och det bästa Star Wars tv-serie jag sett, vid sidan av sista avsnittet av Mandalorian S2.

Första delen, BBY 4, är mer eller mindre redan glömd förutom en härlig scen i slutet av Ep 3 under bröllopet när Mon efter ett kort ödesdigert samtal med Luthen inte vet vad hon kan göra mer än att dansa. Tyvärr är den så starka scenen korsklippt med något meningslöst från en jordbruksplanet. 

Andra delen, BBY 3, är episoder 4-6 och de är också trista förutom en scen i slutet av sjätte avsnittet när Kleya skulle ta bort avlyssningsapparaten från ett antikt föremål samtidigt som fienden är i rummet. Upproret på Ghorman som taget ur en film om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget var kanske väl menat men usch så icke spännande det var. Till sist fick Bix sin hämnd mot elak man som torterat henne. Varför de klippt ner den sekvensen så förtvivlat fattar jag inte. Med tanke på hur svag historien varit under de första sex avsnitten kunde man tänkt sig att de gjort en större sak av detta. Vi kunde fått en mycket längre och mer spännande berättelse om hur Bix och Cassian kunde bli ensamma med honom, en lång scen med en obruten konversation mellan Bix och monstret, förväntningen inför slutet är spänningen (!) och inte minst att vi kunde fått se lite mer av hämnden...

Den tredje delen, BBY 2, är lite lite bättre. Dels gör Alan Tudyk entré och det är pluspoäng såklart. Allt om Ghorman är olidligt, men Mon Mothmas eldiga politiska tal och efterföljande flykt där Cassian räddar henne var spännande på riktigt. Tyvärr orkade showen inte fullfölja med en komplett fritagning. Just när det såg som mörkast ut så var de helt plötsigt ute på trappan ner till plazan långt från soldaterna. Jaha, det gick ju smidigt...

Ok, så kommer vi till den fjärde och sista delen, BBY 1, tre bra avsnitt och den del av säsongen som jag faktiskt fick lite, lite old school feeling som om detta vore riktiga Star Wars. Ep 10-11 med Luthens död, Kleyas origin story och hennes uppoffring är magnifik. Döm om min förvåning! Showen kan ju när de bara väljer att fokusera på rätt saker. Men too little too late i mina ögon.

Tyvärr fick jag inte min lilla förhoppning uppfylld om att Andor S2 skulle knyt an direkt in i Rogue One (så som Rogue One gör in i Episode IV). Men den kommer ganska nära, och precis som Patrik förutspådde var jag tvungen att se om Rogue One direkt efter jag avslutat säsongen. Så, javisst det finns något här. Tre riktigt bra avsnitt och spridda bra delmoment ur avsnitten 3, 6 och 9. Man får vara nöjd med det lilla man får.

Betyg: 2/5 

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1982, del 1

 

Niklas och Henke lyssnar på feedbacken från västkusten och vi kör åter den klassiska nedräkningen av våra topp 10-listor. 1982 är i fokus. Året Michael Jackson släppte storsäljaren Thriller. Men kommer Shinypodden ha med den på någon topp 10? 

Lyssna på musikpodden via Patreon! 

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Jag har älskat Sagan om ringen-trilogin sedan den kom ut. Att få se Tolkiens värld komma till liv på bio var en dröm som gick i uppfyllelse. I tider där vi vadar till midjan i usla adaptioner är Peter Jacksons adaption av Tolkiens älskade trilogi ett ljus i mörkret.

Av de tre håller jag den första filmen som klart starkast. Berättelsen är tajtast, misstagen hålls till ett minimum och trots att hoberna och de andra går hela tiden är filmen aldrig tråkig. Till detta tycker jag musiken är ännu bättre i ettan relativt de övriga två.

Filmen brukar ses runt jul men i år blev det lite tidigare då systersonen Jonas med flickvän Vanja kom på besök. Vi såg the Extended Edition vilket rekommenderas av kännarna. Efter Elrond's Council blev det paus med middag, hemmagjord pizza modell vegetarisk.

Filmen kan delas in i ett antal kapitel. Vi inleder med Bilbos 111:e fördelsedag och hans avsked. Denna del är 100% nostalgi, mysig med de fridfulla hoberna och deras pipor men också spännande med en lite nervig Gandalf och hans mumlande om ringar. En perfekt inledning på sagan.

Därefter har vi hobernas flykt från The Shire. Jag har alltid älskat spänningen, speciellt när de tar in på The Prancing Pony i Bree och där träffar på Aragorn. En scen jag inte gillar är när hoberna gömmer sig under en rot vid skogsvägen och en svart ryttare stannar precis vid dem. Förstår inte hur ryttaren kunde missa ringen när den är så nära honom. Kastar ut frågan till läsarna, hur tolkar ni den scenen? Scenerna på den mörka vägen återanvändes för övrigt av Robert Jordan och vi känner igen oss i det första kapitlet av The Eye of the World, första boken av The Wheel of Time. Jordan gjorde ingen hemlighet av att hans första bok var en homage till Tolkien och The Lord of the Rings.

Tredje kapitlet är Aragorn och hoberna ute i vildmarken, "second breakfast" och hobernas förtjusning i stekta tomater med bacon med efterföljande ödesdigra kamp på Weathertop. Den andra halvan av scenen är en av filmens svagare. Även om det är förståeligt att byta ut Glorfindel till Arwen, hade det för oss alla som läst Silmarillion varit underbart att få se Glorfindel i dessa scener. Istället får vi Arwen och en dåligt iscensatt hästkapplöpning mot the Nazgûl. Rida zick-zack i en julgransodling?

Efter de räddat sig från the Nazgûl och nått Rivendell stannar filmen upp. En välbehövlig paus som kulminerar med Elrond's Council. Scenerna är helt ok och rådslaget är en höjdpunkt. Filmens dramatiska slutscener sätts noggrant upp här i mitten av filmen.

Pizza time!

Andra halvan domineras av två stora "battle scenes".

Det inleds med att Gandalf försöker ta the Fellowship över bergen, men den numera onde Sauroman stoppar dem med global nedkylning. Okaraktäristiskt nog lägger Gandalf ansvaret på Frodo att bestämma vägval och Frodo följer Gimlis råd om vägen under berget, via Morias gruvor. Detta känns som ett avsteg från boken, men det var så lång tid sedan jag läste den (dags för att återbesöka boken för övrigt). Om någon kommer ihåg huruvida detta stämmer med boken får ni gärna upplysa mig i kommentarerna. Det jag inte gillar med scenen är att Frodo på detta vis blir direkt ansvarig för Gandalfs fall. Men, men... inte en jättegrej och om det är detaljer som detta som är adaptionens mest iögonfallande problem så kan jag sova lugnt om natten.

Moria-sekvensen är otroliga. "We cannot get out. We cannot get out. They have taken the bridge and second hall. ...We cannot get out. The end comes… drums, drums in the deep. They are coming..."

Filmen hämtar sedan andan hos Galadriel och Celeborn. Det är fina och lite kusliga scener. The Extended Edition adderar inte så många säregna och viktiga scener generellt sett, men den förlängda scenen om Galadriels gåvor är guldet i denna version. Ytterligare en känslosam scen och något som vi läsare ville se på film.

Filmens sista sekvens gjorde att båda mina gäster i filmrummet satt som på nålar. Dramat och fajten vid Parth Galen är magisk. Boromirs död är som taget från sagornas värld. Det är här The Fellowship bryts sönder och det är här första filmen slutar.

En magisk fantasy-film helt enkelt.

Betyg: 5/5

Peur sur la ville (1975)

Sista filmen av 1975:orna för nu. En hård fransk polisthriller med Jean-Paul Belmondo som en annan Tom Cruise, dvs att han gör sina egna stunts i filmen. 

Nu var det ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg speciellt mycket av handlingen. Det var något med en brottsling som Belmondos Letellier jagade i någon slags vendetta plus ett case med en seriemördare som dödade kvinnor som levde "orena" liv. Det är en sådan där seriemördare som skickar meddelanden till polisen och tidningarna för att leka med dem Zodiac Killer style.

Filmen var hyfsat bra och klart bättre än The French Connection II från samma år. Men den var samtidigt lättglömd. Tror att Belmondo svingade sig ner från en helikopter i slutet. Farligt såklart men gör det en actionscen så himlans mycket bättre egentligen?

Ok, så vad heter den då? Peur sur la ville på franska blev Fear Over the City på engelska Wikipedia och En stad i skräck på svenska. Men den känns vid namnet The Night Caller i UK, US och på IMDB. Lite väl många namn på en film som ändå inte är speciellt bra.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Filmåret 1975, del 2

Andra delen av Specialen om det gamla goda filmåret 1975. Vi firar Carl 50 år med denna djupdykning i filmåret fyllt med långsamt berättade konspirrationsthrillers, italiensk giallo, hårda kriminalare, hemmafruar, hårprodukter, vägvisare, speglar och en massa annat smått och gott.

I detta avsnitt tar vi oss an våra gemensamma konsensuspick och vi stegar oss obevekligt ner till toppen, vår gemensamma etta från 1975. Kan du gissa vilken film det blir?

Shinypodden hittas på Spotify och där poddar finns rent allmänt.

The Ballad of Wallis Island (2025)

Ibland dyker det upp filmer som träffa mitt i sweet spotten för just dig. The Ballad of Wallis Island är en sådan film för mig. 

Detta är en ljuvlig liten brittisk film, två huvudpersoner som står för både fantastisk skådespeleri och manus. Till det några starka birollsskådisar med exekutiv producent Carey Mulligan i spetsen.

Comedy, Drama, Music. Javisst den är allt i ett. Ett drama förklätt som komedi.

En otroligt bra Tim Key spelar George som bjuder in den berömda men sedan länge splittrade folkmusikduon McGwyer and Mortimer för en konsert på ön Wallis Island utanför den walesiska kusten.

Herb McGwyer (Tom Basden) når destinationen nyvaket och kulturkrocken med "mega fan" George är hilarious. Det är underfundigt, pinsamt, hejdlöst roligt, weird och skämskudde all på samma gång. 

Vem var beroende av vem? Vem var och är autentisk, vem är ärlig mot sig själv ovh vem är en "sell out", allt ställs på sitt huvud. 

Filmens musik är underbar. Den får några få ögonblick stå i första rummet men mest är den kontexten, i form av bakgrundsmusik. Filmen handlar om relationen mellan artister och fans och om karriärer som slarvades bort. Men den handlar om så mycket mer om sorg, att orka gå vidare och om hur musiken stärker minnen och om dess magiskt helande kraft.

Tim Key spelar George med en exakthet som man knappast uppfattar förrän långt in i filmen. Han lyckas med bedriften att göra sin Geroge irriterande, fånig, lycklig, flamsig, i sjunde himlen, tafatt och besvärad och samtidigt i varenda scen vara precis på gränsen att bryta ihop av sorgen. Makalöst och så hjärtskärande att jag också nästan inte orkade hålla ihop det under titten.

En ljuvligt film med ett öppen och fint slut.

Betyg: 5/5

The Man Who Would Be King (1975)

En film från 1975 som har både Michael Caine och Sean Connery i huvudrollerna kan man inte missa. The Man Who Would Be King var en given förstatitt inför poddningen. Filmen bygger på en novell av kände författaren Rudyard Kipling publicerad 1888. 

Vi har här två skojare ur brittiska armén i Indien på 1880-talet. De får för sig att resa till Kafiristan (nuvarande Afganistan) för att bli kungar över infödingarna, endast utrustade med 20 moderna gevär och en överdriven självtillit. 

Trots skådespelare som jag normalt gillar var detta en tråkig film som aldrig engagerade mig speciellt mycket. Jag har lite svårt att lockas av denna påhittade rövarhistoria. Vissa filmer är ren äventyr och gör inga andra anspråk, ett typexempel är Raiders of the Lost Ark (Jakten på den försvunna skatten). 

Tyvärr gör Huston denna film som om det var en historisk händelse, men ack, så kul ska vi inte ha det. Detta är rent hittepå. Den är av typen "om det inte är sant, är det en för otrolig historia för att det ska bli intressant...". Det är som med en sportfilm som beskriver ett sportsligt under som kan bli fantastiskt, tänk när de amerikanska collegepojkarna besegrade den sovjetiska maskinen i os-hockeyn, men om det bara är hittepå blir det långt ifrån samma nerv.

Filmen är som många filmer från 1975 extremt långsam och med en löptid på över två timmar blir det för tråkigt helt enkelt. Det är kompetent filmskapande, men inte min kopp av té.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Filmåret 1975, del 1

Specialen är åter med ett "filmår". Under hösten bjuder jag in Carl, Jojje och Niklas för att prata om ett äldre år. Denna gång valde vi att fira filmerna från 1975 och deras 50 år. Vi valde också ett "birth year" för en av mina gäster så det blev att fira en av herrarna i studion 50 år också.

Vad har vi på 1975? Hajen! Men vad mera? Första delen idag och avslutningen om en vecka.

Shinypodden hittas på Spotify och där poddar finns rent allmänt.

Profondo Rosso (1975)

Deep Red eller Profondo Rosso i original är den andra Dario Argento filmen jag har sett, båda ur Giallo genren. Jag gillar stilen, färgerna och stämningen i hans filmer. Det är en slasher och seriemördarfilm men den kan knappast anses som ryslig eller ens äcklig om man inte har en osedvanligt klen mage.

Vi får följa pianospelaren Marcus som tillsammans med journalisten Gianna försöker få tag på en kvinnomördare. David Hemmings, som för övrigt i vissa scener påminner en hel del om en samtida Paul McCartney, ger ett splittrat intryck men i slutändan är han bra i rollen som Marcus. 

Tyvärr kom den inte upp i samma nivå som Suspiria som hade en ännu bättre stämning och dessutom bjöd på häxor! 

Denna film bjöd istället på flera lustiga scener och den kan vara ett bra exempel på hur genrer blandas på ett bra sätt.  Vi har scenerna med Giannas lilla bil där passagerarsätet är sönder, det säte Marcus får sitta i. Slapstick som Argento återupprepar om och om igen. Men det är inte den enda scenen som får mig att sitta och le och mysa.

Vi har den glada mannen med den gigantiska italienska flaggan som springandes ropar "Heja Italien". Vi har telefonkiosken inne på caféet som står precis bredvid den tjutande espressomaskinen, vilket gör konversationer per telefon omöjliga. Och så har vi har den egensinniga coca-colamaskinen som vägra lämna ut en enda flaska till polischefen. Det finns säkert fler hysteriska scener som dessa. 

Ibland undrar jag om det är skräckis eller Monty Python jag tittar på. Men för att vara ärlig kan jag hålla med om att inlednigsscenen med en "flashback" till någons barndom är mycket bra, den är weird på ett obehagligt sätt och den sätter upp mysteriet bra. Sen tycker jag att vissa scener i det övergivna slottet är effektiva. Kalla kårar längst ryggen!

Betyg: 3/5

Night Moves (1975)

Night Moves är en riktigt bra film noirig deckare i bästa Raymond Chandler-stil. Gene Hackman spelar en före detta amerikansk fotbollsspelare som arbetar som en privatdetektiv. Han får i uppdrag att leta reda på en ung dam. Detta är ju i princip samma synopsis som Against All Odds från 1984, ni vet Taylor Hackfords film med Jeff Bridges, Rachel Ward och James Woods? Den filmen är några snäpp bättre men Night Moves har också sina stunder.

Filmen är helt klart njutbar under första delen, men dess guld kommer när den tar sig till ett svettigt och hett Florida. Jag gillar den tropiska miljön och havet som får en central del i upplösningen av sagan. Filmen växer desto längre in i handlingen vi kommer och slutet är spännande, oroväckande, ganska weird och rejält mörkt. De var inte rädda för att ta ut svängarna på sjuttiotalet.

Filmen är ihågkommen som en av de första rollerna för en ung Melanie Griffith som måste varit endast 17 år när de spelade in filmen vilket gör att hennes nakenscener känns lite apart. Det var andra tider "back in the days..."

Vid sidan av Hackman och den unga Griffith ser vi Jennifer Warren, Harris Yulin och James Woods i några av rollerna.

Klart bra film från 1975 och en som tog sig in på min nyligen uppdaterade lista (kommer publiceras efter poddavsnitten).

Betyg: 3+/5

Slow Horses - Season 5 (2025)

Slow Horses är en riktigt bra serie och antagligen min favorit bland de som fortfarande pågår. Nu har vi kommit till femte säsongen och detta var överraskande nog en av de starkaste säsongernna hittills. Serien har inte alls tappat säsong efter säsong som många gör.

Den höga kvaliteten kan rent generellt sett vara på grund av att detta är adaptioner av Nick Herrons spionromaner. Men specifikt för denna S5 handlar det nog mest om vilka karaktärer säsongen fokuserar på! Vi får nämligen mycket mer på Jackson Lamb än normalt, samt en stor dos av Roddy Ho, Shirley Dander och den nya favoriten J.K Coe med sin vrånga stil. Det visade sig att serien mådde riktigt bra av att River och hans senila farfar Cartwright fick stiga åt sidan.

Men som alltid är Gary Oldman den största anledningen för mig att kolla på Slow Horses. Han är superb i rollen som Lamb och självklart den karaktär från denna serie som lättast kunde ha fått plats i en John Le Carré. Kristin Scott Thomas är riktigt bra som Diana Taverner. Jag gillade också den fånige Claude Whelan aka "First Desk" ypperligt spelad av James Callis.

Säsong 5 var en höjdare! Och efter eftertexterna av sista avsnittet såg vi en trailer för säsong 6. Tider det!

Betyg: 4/5 

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1981, del 2

Niklas och Henke gästas av Anders för en tio rundors albumdraft på tre personer. Detta är avsnitt två av två.

Vilka är era favoriter från 1981 och tror ni att de kommer med i draften?

Hoppa över till Patreon och följ Shinypodden (det är gratis!). Ni kan lyssna på musikpoddarna där. 

Kommentarer på avsnittet mottages i detta inlägg.

Vi ses på Patreon!

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1981, del 1

Niklas och Henke gästas av Anders för en tio rundors albumdraft på tre personer. Vilka är era favoriter från 1981 och tror ni att de kommer med i draften?

Hoppa över till Patreon och följ Shinypodden (det är gratis!). Ni kan lyssna på musikpoddarna där. 

Kommentarer på avsnittet mottages i detta inlägg.

Andra delen kommer nästa måndag.

Vi ses på Patreon!

Only Murders in the Building - Season 5 (2025)

Shown har nu kommit till femte säsongen och det innebär att mordeplottarna av naturliga skäl blivit mer och mer vrickade. Det är svårt att hålla nivån helt enkelt. Så på ett sätt suger showen, men å andra sidan är trion Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez så charmiga att den ändå funkar. Det är en mysig häng-serie helt enkelt.

Denna säsong erbjuder mer av Olivers narcissism, Charles nyfunna kåthet och Mabels förföriska basröst. Mabel är för övrigt som vanligt trions enda vuxna i rummet. 

Till våra tre hjältar återkommer Michael Cyril Creighton som Howard, och Meryl Streep som Loretta. Howard är en favorit, även om hans romans med serviceroboten inte var det roligaste spåret man kunde tänka sig. Vad Meryl Streep gör i showen känns mer luddigt.

Säsongens kända gästskådespelare är Téa Leoni, Bobby Cannavale, Dianne Wiest, Keegan-Michael Key, Christoph Waltz och Renée Zellweger bland andra. Av dessa är det Bobby Cannavale som död mafioso och Christoph Waltz som den vrickade mångmiljadären med oklar ålder, en travesti på AI-gurus som Elon Musk klart mest underhållande. När det kommer till gästskådisar föredrar jag nog de överdrivet galna inslagen. Dianne Wiests deprimerade och arga änka var inte lika roande, to say the least. Seriens drama får trion stå för, det räcker så.

Mordmysteriet är inte det roligaste, det är onödigt rörigt och ger inget extra bling. Behållningen av säsongen är däremot charmen, humorn och trions varma hjärtan. Sammanfattningsvis säger jag: inte så bra, men mysigt!

Betyg: 2/5

A Genius, Two Friends, and an Idiot (1975)

 

"En film, två tittningar och en besvikelse" skulle dagens film kunna kallas. 

En spagetti-western med Terence Hill, Klaus Kinski och Miou-Miou, musik av Ennio Morrecone och foto av Giuseppe Ruzzolini som fotat för Leone. Jag hade ganska höga förväntningar på filmen, men jag var helt klart förberedd på att de antagligen var allt för högt ställda. Och det vad de.

Det tog inte bara två tittningar för att ta mig igenom filmen, utan flera. Den är över två timmar lång och känns som flera filmer i en. Handlingen är ryckig och innehåller flera sub-plottar som drar iväg lite hit och dit. På så sätt påminner den om förebilden "Den onde, den gode och den fule". Tonaliteten är också svajjig. Är det en komedi? Western? Fars? Drama? Oklart.

Terence Hill kommer jag ihåg från barndomens hyrda movieboxar och VHS-banden. Han brukade ha med sig kompisen Bud Spencer, den välvuxne. Jag roades av filmerna som ung, oklart hur de skulle stå sig idag. Kan det vara så att Hill i denna film hade för få vettiga skådisar att spela med/mot?

Den kvinnliga huvudpersonen spelas av Miou-Miou. Hon verkar ha varit en spännande person. Vet inte så mycket om henne dock. Klaus Kinski syns i en liten roll. Han är alltid spännande oavsett vad man vet om honom.

En udda detalj är att den amerikanska titeln på IMDB är "A Genius, Twp Partners, and a Dupe". Men på de flesta sajter kallas den enligt ovan. Originaltiteln är dock "Un genio, due compari, un pollo" som på svenska blev "Ett geni, två polare och en höna" samt "Mitt namn är forfarande Nobody". Två svenska namn. Härliga tider för oss som gillar de svenska översättningarna.

Färdig!

Betyg: 2/5