Även om jag inte håller Christopher Nolan lika högt som många andra filmnördar, så måste jag direkt förkunna att detta är ett filmiskt mästerverk. Nolan har överträffat alla mina förväntningar.
Jag har annars ofta tyckt att Nolans filmer lite för mycket förlitar sig på gimmickar kopplat till tidsbegreppet i världen eller inom filmens ramar. Det blir spektakulärt men jag saknar ibland den personliga vinkeln som får mig att känna filmen i hjärtat lika mycket som den tilltalar hjärnan. Men i denna film får han glädjande nog till det på alla möjliga plan.
I grund och botten är detta en biografi och de kan vara hur tråkiga som helst, typexempel kan vara den svintråkiga Lincoln från 2012. Men denna biografi är så mycket mer än en rak berättelse om en känd gubbe. Här får vi en mix av fysik, moralisk frågor, politiskt maktspel och en hel del poesi skulle jag hävda. Vi fick titta in i huvudet på Oppenheimer och fick där en glimt av hans uppfattning av verkligheten i stort och smått. Filmen är otroligt snygg och fantastiskt engagerande. Jag satt på helspänn hela filmen igenom.
Nolan har dock såklart inte kunnat hålla sig helt från sina trix med tidslinjen. Historien berättas i minst tre tidslinjer. "Nutiden" är under Manhattanprojektet i Los Alamos, "dåtiden" är Oppenheimers bana fram till att han får uppdraget att bli projektledare för forskarna i Manhattan, samt efterspelet som en politisk thriller om hur Oppenheimer behandlas av de amerikanska atommyndigheterna åren efter kriget.
Det finns mycket att älska med denna film, det vet jag redan trots att jag antagligen inte har processat färdigt filmen än. Jag skulle inte bli förvånad om denna film i framtiden kommer räknas som en av 20-talets största filmer. Den är i vilket fall i mina ögon Nolans mest intressanta film tillsammans med Interstellar.
De funderingar som jag brottas med är trots ovan inte filmens struktur, vilken är mycket bra och sätter upp spänningen i filmen på ett fantastiskt sätt. Jag tänker snarare på att den trots sina 180 minuter inte fått med allt som kunde varit med. Det jag älskade allra mest var inledningen av filmen då vi fick följa akademikerna och deras diskussioner om matematik och fysik med en liten krydda moraliska betänkligheter. Jag kände igen miljöerna och hängde med i diskussionerna och jag hade hellre sett Nolan fokusera ännu mer på denna så viktiga del av Manhattanprojektet. Mera och djupare hade passat min smak.
Näst mest intressant var filmens "nutid" och allt om Los Alams. Det var underbart att se miljöerna som är så välkända. Jag har varit på besök i Los Alamos flera gånger då min gode vän Anders som jag lärde känna under studierna i Uppsala arbetar där på Los Alamos National Laboratory.
Delen om Lewis Strauss och Oppenheimer samt förhören om hans fortsatta "security clearance" var bra men trots allt filmens svagare del. På något sätt antog jag instinktivt, utan att känna till Oppenheimers öde sedan tidigare, att han skulle behandlas dåligt efter kriget. Därmed blev det inte så spännande i mina ögon. De delarna av filmen var långt från dåliga, men trots allt ett litet snäpp ner relativt sett.
Skådespelarna var överlag mycket bra. Jag hade inte läst på eller kollat trailers före titten så det blev nästan som att spela skådespelar-Bingo att räkna in alla kända namn som passerade revy i den ena mindre rollen efter den andra. Den klarast lysande stjärnan var dock Cillian Murphy i huvudrollen som J. Robert... I övrigt ingen nämnd, ingen glömd.
Murphys porträtt av Oppenheimer är magnifikt, till lika delar lidelsefullt och innerligt. Kameran vilar i närbilder på hans ögon, ansikte och minspel. Alla tänkbara känslor ryms där, från ambition och envishet till frustration och en helvetisk ångest som byggs upp desto närmare projektet kommer sitt slut. Jag hade gärna sett filmen fokusera ännu mer på de moraliska diskussionerna som pågick före, under och efter Manhattan. I filmen kläs de diskussionerna väldigt mycket i en kontext av fackföreningar och kommunistjakten som kom upp under slutet av kriget. Den aspekten tycker jag inte var det mest intressanta i diskussionen som pågick bland forskarna.
Till sist har vi scenen med provsprängningen. Wow, jag säger bara wow. Vilken makalös scen! Klippningen, ljuddesignen, de praktiska effekterna, fördröjningen, den fruktansvärda och mäktiga kraften hos atomerna. Jag tror jag höll andan under hela scenen.
Det är nästan så att jag hade önskat att den scenen hade fått avsluta hela filmen. Men samtidigt tyckte jag att filmens sista scen mellan Oppenheimer och Einstein var filmens känslomässigt starkaste scen så jag tror nog att Nolan tog rätt beslut till slut ändå.
Betyg: 4+/5
Jag har inte skrivit min recension ännu, men den kommer. Jag kan dock säga att jag håller med dig i allt, spot on. En av Nolans bättre på senare år.
SvaraRaderaOch nu är även min recension publicerad: https://www.spelochfilm.se/recension-oppenheimer-2023/
RaderaKul att du också gillade filmen. Helt klart något nytt från Nolan. Jämfört med Dunkirk tex så är detta mycket mer personligt, mindre "kallt"...
RaderaHoppar över och kollar in din revy!
Ojoj, vilken hyllning -- kul! Jag blev inte riktigt lika golvad och jag uppfattar att den stora skiljelinjen mellan våra intryck verkar hänga på Cillian. Jag tyckte han ärligt talat var nästintill trist. Eller kanske så här: jag tycker inte hans prestation var dålig, hans Oppenheimer blev bara inte särskilt intressant som person för min del.
SvaraRaderaSedan tycker jag å andra sidan att efterspelet var minst lika bra som de övriga delarna. Gillade verkligen att se hur maktspelet flödade fram och tillbaka i de två olika förhörssituationerna.
Jag uppfattar att all politik var ett försök att fördjupa de moraliska diskussionerna, alltså att de olika moraliska ställningstagandena var så intimt förknippade med en politiska ståndpunkt att det inte gick att skilja de två åt.
Just ja, en anledning till att detta inte blev någon fullpoängare för min del: Nolan är verkligen ingen hejare när det gäller kvinnoroller...
RaderaOja, det blev en hyllning. Jag hade en mäktig filmupplevelse där på Filmstaden Råsunda. Såg den inte på IMAX men det blev maffigt ändå.
RaderaJag tror också att de moraliska diskussionerna i den politiska sfären färgas av politiska ståndpunkter. Men jag vet att även bland vetenskapsmännen pågick livliga diskussioner om moralen i att ta fram bomben och lämna över den till politiker och militär. Vid ett av besöken i Los Alamos besökte jag de två museerna och där gick att läsa mycket om dessa diskussioner. Jag hade gärna sett mer i filmen om de diskussionerna internt i projektet. De inte var så politiserade utan bara grundläggande och allmänmänskliga... Javisst, två museer! Ett som var "emot" (hemskt vapen, faran för hela världen, kärnvapenrustningen osv), samt ett som var "för" (räddade otaliga, sexsiffrigt antal, amerikanska soldater i slutet av kriget mot Japan).
Trist med få kvinnoroller, ja. Men, skulle du hellre sett Nolan skriva in några påhittade extra kvinnor i filmen för att uppnå kvoten? :)
Nej, några påhittade kvinnor hade inte behövts. Men Emily Blunt hade ju tex kunnat få mer att göra. Eller lite mer fokus på någon av de medföljande hustrurna som ändå jobbade i projektet. Jag är benägen att tro att det handlar mer om perspektiv och intresse än de facto frånvarande kvinnor
RaderaJa, helt klart, enig, jag hade gärna sett mer av Emily Blunt jag också.
RaderaDen är säkert bra men speltiden avskräcker för biobesök - får vänta till tv-soffan
SvaraRaderaHelt ok plan, men med viss risk att missa en av dessa mäktiga filmupplevelser som är mer eller mindre unika till biografsalongen.
RaderaJag var särskilt intresserad av ämnet, har studerat kvantmekanik och annat, så för mig var det ett enkelt val.
Bäste Fripp21,
SvaraRaderaEtt produktionsmässigt storverk, vanvettigt professionellt och snyggt gjort. Suveräna skådespelarprestationer där Robert Downey Jr är en favorit.
Tre timmar passerar utan att man tappar koncentration eller intresse en sekund - inte ofta det händer.
Extra roligt med vår koppling till Los Alamos och inte minst det intressanta museibesöket där för snart sex år sedan. Också roligt med temat fysik även om en viss frustration över den något lättviktigt och romantiserade hanteringen av ämnet kunde kännas. Visst var Einstein smart men att från lite anteckningar på ett hopvikt papper kunna se att det fanns risk för en oändlig kedjereaktion känns lite B.
Filmen får av mig en solid fyra på grund men den kommer inte lämna ett bestående minne och den knockade mig inte heller, jag tillskriver det den i och för sig välartikulerade men alltför Hollywoodpretentiösa dialogen.
Tänk om dessa skickliga producenter, regissörer, skådespelare och synopsismakare med alla dessa resurser till sitt förfogande kunde begåvats med ett manus där dialogen inte är fullt så fantastisk utan mer avskalad, verklig och äkta.
Då hade detta storverk varit ett mästerverk.
Nu var det en rejält bra filmupplevelse.
Bäste Sir Per.
RaderaVi är rörande ense om betygsnivån, men kanske divergerar i bedömningen huruvida dessa rörliga bilder på celluloidremsa kan kallas mästerverk eller ej. Ett hårklyveri som vi får lämna dithän. Eller ses vi i gläntan vid soluppgång med varsin värja?
Ni framför Er idé om en avskalad, verklig och äkta dialog så vardagligt Ni kan. Jag kan inte annat än höja champagneglaset och utropa: Kudos! Kudos!