måndag 27 februari 2023

Shinypodden säsong 13 - Bröderna Coen, del 2


Shinypodden tjuvstartar en ny säsong! Vadan detta undrar ni nu. Jo, Filmskolan har tagit paus en vecka då Måns är på sportlov. Istället för ett nesligt avbrott i podden på måndagsmorgonen så har jag och säsongens medvärd Carl beslutat att vi drar igång med säsong 13 - Coen del 2 redan nu.

Under denna säsong ska vi titta på och prata om de tio återstående filmerna från brödernas filmografi, de filmer som vi inte behandlade under första säsongen som vi producerade redan hösten 2018.

Denna första vecka med Coen bjuder på Raising Arizona från 1987 med parhästen The Palm Beach Story från 1942.

Övriga filmer under säsongen kommer inkludera Fargo, The Big Lebowski, O brother where art thou?, The man who wasn't there, Intolerable cruelty, No country for old men, Burn after reading, A serious man samt avslutningen The Ballad of Buster Scruggs.

Nästa avsnitt av säsong 13 Bröderna Coen del 2 kommer nästa gång Filmskolan tar en vecka ledigt. Typ.

Avsnittet finns i alla vanliga poddläsare, på Spotify eller här.

5 kommentarer:

  1. Men attans då! Coen-screwball-komedier är tydligen där våra vägar skiljs åt. Här hade jag sett fram emot lite kärleksbombning av en gammal favorit... Nå, jag öppnar moteld på onsdag :)

    Jag fick i likhet med Carl noir-vibbar med den inledande berättarrösten, men landade till slut mer i sago/legend-facket. Och själv tycker jag att de inledande repetitionerna är precis lagom många, de är väl inte mer än tre om jag inte missminner mig?

    På samma sätt tycker jag Holly Hunter funkar bra som kontrasterande straight guy, inte minst eftersom hon också får spinna loss och bli oresonlig när det kommer till själva kidnappningen

    Ni säger "En Wes Anderson med korkade rollfigurer", jag säger "En Wes Anderson som faktiskt är rolig". Och ni missar ju hela grejen med att Hi inte plockar med vare sig Harry, Barry, Larry eller Garry, utan Nathan Jr. ;)

    Jag kan hålla med om att färgerna är ganska grälla, men tycker att det passar in i filmens stämning. Däremot ÄR den en smula "rough around the edges" och skrikandet är väl inte dess främsta styrka. Men långt ifrån Coens sämsta, där har ni helt enkelt fel.

    En spaning: kanske inte direkt ett klassperspektiv, men sätter inte Coens ofta "the little man" i en utsatt huvudroll när de skriver sina egna manus?

    Det ska bli intressant att se Fargo mot A Simple Plan. Coens har ju samarbetat med Raimi och jag undrar om de inte tom plockat upp ett grepp här eller där. Åkningen som avslutas med mrs. Arizonas gallskrik kändes tex väldigt mycket Evil Dead.

    SvaraRadera
  2. Det är tacksamt att ha lyssnare som kan korrigera oss när vi har fel. :)

    Det där med the little man känns som en spaning att hålla ögonen på. Jag uppfattar generellt deras alster som väldigt fria från systemperspektiv som klass, genus m.m. Men i den här är det ju onekligen en Robin Hood-historia som slår slint. Och visst utmanar Lebowski det ordnade systemet också.

    Tack för påminnelsen om relationen mellan Coens och Raimi! Jag tror faktiskt inte vi hade det i åtanke när vi valde det paret.

    SvaraRadera
  3. Härligt att ha dig som lyssnare Sofia! You keep us honest!

    Men detta är ju helt klart en film som ens uppskattning av den är helt beroende på ens humör när man ser den. Ett case av "it's not you (the film), it's me"... :-)

    Men det handlar också om look and fell och stil på humor. Jag älskar oftast Wes Andersons filmer, oavsett mitt humör. Och på "pappret" är det svårt att särskilja denna film med Wes filmer, men när man ser dem är det supertydligt att de är helt olika!

    Jag ser mycket fram emot Fargo med A simple Plan som "buddy movie". Det var jag som valde den combon. Jag har inte sett A simple plan, men har alltid uppfattat dem som något av "tvillingfilmer" ändå. Däremot hade jag ingen koll på att Raimi och Coens har samarbetat och att han kan ha influerat dem. Men desto bättre så! :-D

    SvaraRadera
  4. Hann inte se om denna, men med tanke på denna sågning var det nog lika bra! Såg Arizona Junior när jag var rätt liten och tror det kan ha varit min första Coen-film, minns den ju som mysig men det bör nog förbli ett trevligt minne.

    Precis som Henke är inne på så kan det vara kul att driva med bonnlurkar i typ Ett Päron Till Farsa-filmerna, men känns som man har lite högre krav på Coens... Eller så har jag bara inte tänkt på att detta går som en röd tråd i deras filmografi, hoppas ni kan reda ut detta i kommande säsong ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland är det ju klart bättre att låta ett trevligt minne förbli ett sådant.

      Bra tips, låt oss hålla spaning på det. Coens förhållande till bonnlurkar. Jag vässar pennan inför omtitten på "O brother, where art thou?"... :-D

      Radera