Der Himmel über Berlin (1987)

Himmel över Berlin är Wim Wenders lyriska hyllning till mänskligheten och humanismen. Inspelad i Västberlin några få år före muren föll vilket sätter tonen i filmen. 

Vi får följa de två änglarna Damiel och Cassiel som vakar och beskådar människorna. De har befunnit sig på platsen sedan långt innan människor dök upp på Jorden. Damiel är less på att vara ängel och vill bli människa. Han vill få vet hur det är att hålla ett äpple i handen.

Filmen inleds i svartvitt och går över till färgfilm först när vi får se sekvenser ur människors perspektiv. Änglarna lever ett svartvitt liv, ett fattigare liv som om i två dimensioner. Människorna med alla våra svagheter, misär, ondska men också skönhet, musik och mänsklighet lever det fullare livet, i färg och i fyra dimensioner. Priset vi betalar är i tid, vår tid här på jorden är ändlig. Men det är också tydligt för mig att bilderna i svartvitt är renare och vackrare, när filmen går över till färg ser det skitigare och slabbigare ut. Människan.

Detta är en fin och artistisk film. Den inbjuder till kontemplation. Wenders klipper in dokumentära bilder från elände och misär ur mänsklighetens historia. Det är svårt att inte se det andra världsrikets fasor och det efterföljande kalla kriget i filmen.

Filmen har dock oemotståndligt vackra sidor också. Damiel vakar över Marion, den franska trapetsartisten på en sunkig cirkus. Kärlekshistorien dem emellan är ljuvlig. Musiken har också en framträdande roll. Marion och hennes kollegor festar till musik i en härlig scen. Än mer inbjuden blir jag när vi får se Nick Cave & the Bad Seeds live på scen. Filmen spelades in några få år efter han släppt sin första platta. Filmen kommer till liv under den sista akten.

Inledningen är tämligen långsam och utdragen. Den kan närmast beskrivas som seg och jag hade ärligt talat svårt att hålla mig vaken under vissa partier när änglarna dök ner i den ena filosofiska funderingen efter den andra. Absurt nog klockar inledningen in på 90 minuter. Sedan blir Damiel människa och allt händer på en gång. Det är givetvis ett sätt för Wenders att beskriva hur länge änglarna utfört sitt kall, men det kräver att publiken verkligen är på tårna för att hänga med så långt in i filmen.

Filmen är härligt nog inte tom på humor, den krydda som ofta höjer en film inte minst inom dramagenren. Hör har vi Peter Falk som spelar sig själv på ett skådespelarjobb i Berlin. Han är en föregångare till Bill Murrays karaktär i Sofia Coppolas Lost in translation. Falk är helt underbar i denna roll och bjuder till och med på en liten tvist i slutet som jag låter de av er som inte sett filmen än upptäcka själva.

Betyg: 4/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Fimskolan, lyssna här.

Filmen heter Wings of desire på engelska.