torsdag 2 augusti 2018

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)


Sagan om ringen kommer för alltid ha en speciell betydelse för mig. Som ung trodde jag länge att boken aldrig skulle kunna filmatiseras. Men utvecklingen av specialeffekter och CGI och sånt gjorde ju att man numera kan göra film av i princip vilken bok som helst. Den första filmen i trilogin är den klart bästa såklart. Jag har sett den ett antal gånger.

Vad är det då jag gillar med filmen?

Den känns tajt i sitt berättande. Det underlättar att det är första filmen och vi får introduktion av alla huvudpersoner. Men den har också en enklare story och mer driv i berättandet. Den extra långa versionen som jag har på blu-ray tar i och för sig god tid på sig. Men så snart hoberna startat sin resa händer det saker som driver historien vidare mest hela tiden.

Jag älskar musiken här i första filmen, en klar höjdpunkt som jag efter vad jag kommer ihåg inte matchas i de senare filmerna.



De bästa scenerna är de i Moria, speciellt bitarna före fajten i gravrummet men också Gandalfs "last stand" mot balrogen. Rysningar.

Boromirs död har alltid varit en av de stora häftiga scenerna. Ljudet av när Uruk-Hai-pilbågen spänns! Rysningar.

Flykten från de svarta ryttarna ut ur The Shire är ett måste och så har vi ju såklart Aragorns introduktion. Kungen!

Sen är jag lite soft för den första halvtimmen i The Shire också. Det gränsar till töntighet då Jackson gör allt för att visa hur milda och goda hoberna är men jag slukar det med hull och håriga fötter.



Det är inte speciellt många scener som jag inte gillar i denna fösta film, så här får det bli nit picking.

Vissa shots över mörk och hotfull skog känns inlagda efteråt och bidrar inte till känslan.

Galadriels test när hon blir mörk och hotfullt är direkt dålig, som om de sökt cgi-effekten före en riktigt bra spelad scen helt enkelt. Jag tycker till exempel att scenen när Bilbo blir mörk och sträcker sig efter ringen i scenen med Frodo i Rivendell görs mycket bättre. Less is more...

Till sist är jag inget stort fan av Arwens flykt. Visst är det coolt med Arwen, Frodo, vit häst och en massa svarta ryttare men jakten i skogen är undermålig. Man har aldrig klart för sig hur de förhåller sig till varandra (actionscenens "logistik") eller hur långt hon har kvar till floden. Hon rider kors och tvärs och det ser ut som att hon borde varit omringad flera gånger om, och det är dessutom helt annorlunda än boken. Varför göra om en scen om den ändå blir så här orealistisk och plastig? Bättre med hög fart och snabb flykt än detta virrvarr.

Jag älskar att filmen finns, ja nästan mer än filmen själv. Den har en trygg plats i mitt hjärta och på min topplista av 100 favoritfilmer.

Betyg: 5/5







8 kommentarer:

  1. Tja, kan bara hålla med, detta ÄR en fantastiskt bra film på de allra flesta plan. Musik,skådisar, innehåll, effekter, berättande. Känslan när man såg den första gången var hisnande och det tog många, många omtittar innan jag slutade få rysningar av Blanchetts intro. När jag såg den första gången kan jag inte påminna mig att jag egentligen störde mig på något men nu för tiden kan jag tycka att scenen när de kommer ut från Moria är lite over the top

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får vara glada för att filmerna gjordes under vår livstid till att börja med. LOL. Känslan var verkligen hisnande. Jag var blown away av den. Tänk att det snart är 17 år sedan!

      Aha, ut ur Moria, du menar när de är ledsna i slow motion? Jo den känns lite onödigt smetig kanske...

      Radera
  2. Håller med om det mesta. En klockren femma i mina ögon också. Gillar den förlängda versionen där man få se hoberna steka korv när de är på väg till Vattnadal i början. Moria-scenerna bäst. Stämningen där inne gick att ta på.

    Obs! Vattnadal är den gamla översättningen och egentligen är ju det nya Riftedal mer korrekt eller likt Rivendell, men jag gillar Åke Ohlmarks stil. Förmodligen för att det var den man läste först.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Detta är en film som går hem hos de flesta tror jag. Det är mysigt med filmer som alla gillar. Ibland.

      Det där med översättningarna är ett kapitel för sig. Jag växte upp med Vattnadal och därmed är det satt djupt i mig. Har den nya översättaren valt Riftedal? Nja, var det så bra då? Varför inte en direkt översättning, Rivendell = Floddalen? Men egentligen skulle jag föredra att ortsnamn och personnamn INTE översätts.

      Radera
  3. Ja, det fick heta Riftedal i den nya översättningen.

    Riven (i Rivendell) betyder inte flod utan reva, klyfta, ravin. Så typ Ravindalen, Klyftdalen alltså. Rift är ett gammalt skandinaviskt ord men används tydligen mest i norska och danska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, det förklarar saken. Svårt val. Bättre att köra med Rivendell trots allt.

      Radera
  4. Håller med - även på min topplista. Tyvärr håller inte uppföljarna samma klass och Jacksons stora brister i regin och manus visar sig här :( Men ingen kan ta ifrån honom den första filmen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig om uppföljarna. Även om de har en hög lägstanivå är de klart svagare. Jag kommer till dem senare, när lusten faller på... 😀

      Radera