Seoul Station (2016)

Seoul Station är en animerad koreansk zombiefilm. Only at the filmfestivalen! Filmen är gjord av Sang-ho Yeon och är en prequel till hans mer omtalade spelfilm Train to Busan (revy imorgon). Båda filmerna är med på årets filmfestival och det var givet att se dem i ordning. Det blir ibland animerad film för mig på festivalen. Jag såg bland annat den andra Ghost in the shell-filmen för flera år sedan.

Seoul Station utspelas dagen före Train to Busan, eller rättare sagt natten före. En blodig och förvirrad yrande man stapplar in på den stora tågstationen. Vi ser att han är biten av något som kommer göra honom till en zombie. Det första man undrar över är om det kommer vara långsamma eller snabba zombies. Svaret är det senare. Sen kan man undra hur snabbt smittan kommer sprida sig och svaret på det är fort. Tåget till Busan avgår om natten från en annan station och det blir i sista sekunden innan Seoul har fallit till zombiesarna.

Under filmens första akt får vi följa den för koreansk film obligatoriska byfåne som försöker påkalla uppmärksamhet och hjälpa den gamle mannen. Han är ganska jobbig denna uteliggare som hellre bölar och råmar än att prata. Samtidigt får vi lära känna filmens huvudperson, Hye-Sun, en ung tjej som rymt hemifrån och hamnat i en dålig situation utan pengar och utan någon att lita på. Hon har lämnat sin eländige pojkvän och hamnar på tågstationen. Pojkvännen i sin tur blir uppsökt av flickvännens pappa och de två ger sig ut i Seoulnatten för att söka efter henne.

Ja men detta var väl trevligt? Filmen är ungefär vad man kunde förvänta sig enligt säkra källor. animationen är inte speciellt imponerande men det känns inte som att de har fokuserat på den heller. Istället är det filmens handling och karaktärer som är i fikus. Jag känner inte att jag blev speciellt involverad med någon av dem vi får följa. Istället är det spridningen av epidemin som står i fokus. Tyvärr blir inte filmen speciellt spännande heller, antagligen på grund av avsaknaden av att verkligen hejja på någon eller några av karaktärerna. det som däremot överraskar mig är hur mörk historien om Hye-Sun och hennes familjesituation blev mot slutet. Sista delen av filmen var en riktig downer om man säger så.

Till sist måste jag tillägga att jag blev förvånad och lite besviken att vi inte fick någon koppling mellan denna film och den efterföljande storfilmen mer än själva epidemin. Jag hade trott att det skulle finnas någon brygga mellan filmerna, en skadad person som vi fått följa som hopar på tåget till exempel. Under några scener gick Hye-Sun och byfånen på tågrälsen i en lång tunnel och jag trodden nog att de skulle hamna vid ett tåg mot Busan men icke.

Som helhet var filmen långt från usel men tyvärr ganska oengagerande så jag ger den två splittrade familjer av fem.

Betyg: 2/5

Länkar till andra texter om filmen (adderas när de blir tillgängliga):
Jojjenito
Carl